”Underdog” av Torbjörn Flygt

Johan Kraft växer upp under 70- och 80-talet i Malmö där han bor i en lägenhet med sin mamma Bodil och sin äldre syster Monika. Mamman jobbar på Strumpfabriken, där hon sliter ut sig och får värk. Hon kämpar med ansvaret för sina åldrande föräldrar, där hennes bror Leif med familj inte är mycket till hjälp, och med att vara ensamstående mamma. Monika begraver sig i skolarbete, men är också med i scouterna och jobbar extra. Lillebror Johan går i skolan och hänger med sina kompisar i samma bostadsområde. Där är Lasse, Bogdan, Janis, Jerry William, Roger och många fler. Det gäller att ha skaffa sig en roll, en position och hänga med i gänget. Johans pappa Folke, som varit frånvarande i många år, dyker plötsligt upp och försöker få en relation med sin son. Såsmåningom börjar Johan och hans klasskompisar på olika gymnasieskolor och nya allianser formas. Tjejerna som till en början är onåbara eller med i kompisgänget, blir plötsligt intressanta på helt andra sätt. Även mamma Bodil och Monika utvecklas åt oväntade håll.

Torbjörn Flygts ”Underdog” handlar om att växa upp på 70- och 80-talet i Malmö. Den handlar om kompisar, om en engagerad morsa, om att hitta sin roll i livet oavsett bakgrund. Och om att växa upp och bli äldre. ”Underdog” publicerades 2001 och fick det årets Augustpris. Uppföljaren ”Outsider” har precis kommit ut nu, tio år senare. Bokens språk är intensivt, nästintill anfått. Sverige på 70- och 80-talet är ständigt närvarande, genom Johans upplevelser och tidsreferenser, men också genom beteenden. Det är fascinerande att boken är skriven över tjugo år efter att den utspelas. Och att den är lika läsvärd nu, ytterligare tio år senare.

Efter en startsträcka för att komma in i boken kan jag konstatera att jag tyckte om den. Mycket hänger naturligtvis ihop med att den utspelar sig när jag växte upp och bokens Johan endast är två-tre år äldre än jag. Men det mycket som jag inte kan känna igen, kanske beroende på att växa upp i Malmö eller i Uppsala skiljer sig åt.  I höghus bodde jag, men i ett område med andra förutsättningar. I tidsanda och beskrivning tycker jag att boken ligger en bra bit efter t.ex. ”Radhusdisco” av Morgan Larsson och ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg. I berättarstil påminner den mig om ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg (som i och för sig alltså är nyare), lika snabbt och intensivt, som en form av inre monolog. Trots att Torbjörn Flygt i intervjuer försäkrat att boken inte handlar om honom själv så kan jag inte låta bli att undra över vem som är klasskamraten som blir en känd författare, vem VDn för ett framgångsrikt bolag är eller vem fotbollsspelaren är.

Omdöme: Intensiv personlig skildring av ett Sverige på 70- och 80-talet.
Betyg: 4.