En smakebit på søndag – Livrädd

Söndag. Påskdagen till på köpet. I går var det påskägg med alldeles för mycket godis, påsklunch och så lammstek förstås. Idag är dagen ganska fullspäckad och i eftermiddag ger vi oss av på äventyr. Förhoppningsvis får jag chans att berätta om det nästa söndag. Just nu känns det mest som om det gäller att komma ihåg allt. Som att man väldigt sent igår kväll upptäckte att dagen är en timme kortare. Liksom viktigt när man har en tid att passa idag. Eller att barnen glömt att plocka ur knivarna ur ryggsäckarna efter scouthajken. Kan vara viktigt att man inte går omkring med kniv i ryggsäcken…

Här på bloggen är det förstås En smakebit på søndag. Den norska bloggen Flukten fra virkeligheten ordnar så vi kan dela med oss av smakbitar ur böckerna vi läser. Veckans smakbitar hittar du här.

Precis som förra veckan så ligger jag ”mellan” två böcker, men den här gången tänkte jag dela med mig av en smakbit av den jag just läst. Boken är Livrädd av S J Bolton. Det är hennes andra bok om Lacey Flint och på engelska heter den Dead Scared. Jag fick den som recensionsexemplar av Modernista. Boken handlar alltså om polisen Lacey Flint som skickas till Cambridge som studenten Laura Farrow. Anledningen är att ett alltför stort antal unga kvinnor har tagit livet av sig under dramatiska former och någon misstänker att allt inte står rätt till.

Mer tänker jag inte skriva nu. Recensionen kommer till veckan. Men jag kan bara säga – det här blir inte det sista jag läser av Bolton! För det här är spännande!

Smakbiten kommer från sidan 26:

Tre kvällar i rad hade detta inträffat. I går kväll och i förrgår kväll hade det varit möjligt att bortförklara det. Kottarna hade legat utspridda första gången hon hade sett dem, som om de blåsts dit av vinden. I går kväll hade det varit en hög av dem alldeles innanför grinden. Det här var mycket mer överlagt.
Vem kunde rimligtvis veta hur mycket hon hatade grankottar?

Novellcirkel om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank – Novell 4: Peep Show

Novellcirkeln går vidare och nu är det dags för novell nummer 4 i boken Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

Novellen heter Peep Show. Allen Fein, eller Ari Feinberg som han hette förut, är på väg hem. Hem till sin gravida, vackra, icke-judiska fru. Helt oplanerat så går han inte direkt hem utan går in på en klubb. En klubb där han betalar för en peep-show. Första gången luckan går upp så sitter där som väntat nakna kvinnor. Men andra gången den går upp så är det helt andra personer som sitter där. Personer som Allen Fein känner väl, personer som har starka åsikter om att Allen befinner sig just där.

Det här var några av mina ursprungliga tankar i novellcirkeln: Den här tyckte jag minst om av de fyra hittills, jag tycker inte alls den håller samma standard i knorr på slutet som jag förväntar mig av en novell som de andra tre. För mig handlar den om skuld. Konflikten mellan tron och religionen är intressant, hur utövarna av en religion kan förlora greppet om grunden för den gemensamma tron och värderingarna. Men mer än så känner jag inte inför den här novellen.

Det här är en skruvad och absurd novell och våra reaktioner i cirkeln skilde sig en del. En del tyckte den var humoristisk och småfnissade, andra tyckte den var svår att få grepp om. Den säger en del om hur Allen ska räddas tillbaka till tron, och hur de som är starkt troende försöker övertala honom. Ett nyckelcitat som flera plockade ut är ”Ni vill ha sanning och rättvisa, och att allt ska passa in i religionen. ”

De andra som deltar i novellcirkeln är:

och dagarna går
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

Bokbloggsjerka 29 mars – 1 april: Påsk

Fredag igen, och inte vilken fredag som helst utan låååångfredag. Bokbloggsjerka är det som vanligt inne hos Annika och idag frågar hon kort och gott: Vad ska du göra i påsk?

Bokmässigt så tänkte jag läsa klar Livrädd av S J Bolton och läsa återstående noveller i Vad pratar vi om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Har en ganska stor hög med böcker som ska in i collectorz.com också. Vilka de böckerna är och hur jag fått dem kommer i ett eget inlägg senare.

Annars står roliga saker som att tvätta, få barnen att prova vårytterkläder (för någon gång blir det väl vår?) och skor, handla påskgodis och present till barnens påskägg på schemat. En promenad i solskenet vore heller inte fel. Och så packning packning förstås. För på söndag drar vi på spännande äventyr.

När gud var en kanin av Sarah Winman

Elly kommer till världen 1968, in i en familj som består av hennes mamma, hennes pappa och storebror Joe. Joe tar henne under sina vingars skugga, och försöker skydda henne mot allt ont och otäckt här i världen. Han blir hennes stöd, när allt är jobbigt. Joe har en vän, Charlie, och när Charlie helt oväntat flyttar utomlands blir Joe förtvivlad och Elly försöker stödja honom så gott hon kan. Ellys enda vän är den ganska udda flickan Jenny Penny.

Familjen flyttar såsmångom till ett stort hus på landet, Trehaven, där mamman och pappan försöker starta ett Bed & Breakfast, medan barnen försöker vänja sig vid den nya miljön och hitta nya vänner. Några av de udda gästerna blir en del av familjen. Många år senare finns fortfarande banden mellan bror och syster, som nu befinner sig på olika kontinenter. Men banden sätts på hårda prov.

När gud var en kanin av Sarah Winman kom ut 2012 på svenska. Sarah Winman är en brittisk skådespelerska och When God was a Rabbit är hennes debutroman.

När gud var en kanin har en lockande och spännande titel (som jag inte tänker förklara). Boken är på många sätt lättläst och behaglig i språket. Hela boken, med handlingen och berättarrösten, är finstämd och vacker. Det är omöjligt att inte känna sympati för Elly och Joe, för Ellys mystiska vän Jenny Penny och för Arthur som bara är sig själv, även om man inte riktigt lär känna dem på djupet.

Det som jag tycker boken lider av är ambitionen att klämma in för mycket handling på få sidor. Det är som om författaren försökt få in så många dramatiska händelser i en bok som möjligt. Visst råkar en del människor ut för många omvälvande händelser, men den här boken har andra kvaliteter, som sin finstämdhet, och hade inte behövt så många händelser. Det blir tvära kast. Jag upplever det som att vissa stycken hänger löst och jag ser inte hur de bidrar till att föra historien framåt Samtidigt så finns det många trådar som blir otydliga. Kanske boken behöver läsas i små doser, och inte sträckläsas.

Ett urval andra som bloggat om boken är Bokboxen, hyllan, Jennies boklista, Jennifers hörna, Världen enligt Audrey Fenn, Bokhora och Fiktiviteter.

Boken går att köpa på Bokia, Bokus och Adlibris.

Omdöme: Finstämt om de nära banden mellan en bror och en syster.
Betyg: 4-

Novellcirkel om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank – Novell 3: Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum

Så rullar novellcirkeln vidare, och vi har kommit till novell nummer 3 i boken Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

Novellen heter Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum. Den tar sin början i att Zvi Blum, den minste av bröderna Blum, slås medvetslös av en annan pojke, som i grannskapet kallas Antisemiten. Ett gäng pojkar i 13-14 års åldern bestämmer sig för att hämnas. De anlitar en vaktmästare, Boris, att träna dem för att gå till attack mot plågoanden. Men det hela visar sig vara ett mycket svårare företag än de kunnat ana.

Det här var några av mina ursprungliga tankar i novellcirkeln: Utan att ha läst era kommentarer är mina tankar så här. Återigen så är den judiska historien viktig. Åratal av förföljelse, dokumenterad på flera ställen, så är identiteten som offer också starkt förknippad med att vara jude. Att alltid vara utsatt för hat. Att vända på steken, och bli den som istället attackerar blir komplicerat för de här pojkarna, trots att det rör sig om hämnd (som annars brukar vara den starkaste drivkraften). En personlig fundering är om föräldrarnas roll här. Så fundamentalt annorlunda mot vad jag tänker som förälder. Kom barnen hem med blåtiror skulle jag reagera på ett helt annat sätt…

I novellcirkeln såg de flesta av oss novellen som ett inlägg i debatten kring hur våld föder våld. Att hämnas är inte alltid så lätt för de som vanligtvis är offren. Birgitta poängterade kopplingen till hur terrorism föds och göds, vilket blev en intressant diskussion. Vi funderade också över bakgrunden till att Antisemiten agerar som han gör, vilket till viss del framgår i novellen, samt de vuxnas ”frånvaro”.

De andra som deltar i novellcirkeln är:

och dagarna går
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

Topp Tio Tisdag: Tio böcker jag rekommenderar allra starkast

I veckans Top Ten Tuesday så väljer bloggen The Broke and the Bookish temat Top Ten  Books I Recommend The Most

Det varierar ju förstås vilka böcker man rekommenderar. Det finns några ”klassiker” som alltid kommer att leva kvar hos mig men den här gången fokuserar jag på relativt nya böcker. Utan inbördes ordning!

1. Vägen till Bålberget av Therése Söderlind. Ett modernt epos.

2. En man som heter Ove av Fredrik Backman. Helt oväntat fick den mig att både blir glad och ledsen.

3. Hon är inte jag av Golzan Hashemzadeh. En författare med ett alldeles eget språk. På ett positivt sätt.

4. Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson. När jag läste den så tyckte jag om den men var inte helt övertygad. Men den återkommer i mina tankar. Om och om igen.

5. nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En vinst i en bokbloggstävling. Allting stämde när jag läste den. Språket, stämningen, beskrivningarna.

6. Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. För alla er som tror att ungdomsböcker inte är något för er.

7. Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Tog mig till mig till en underbar plats när livet runt omkring blev för jobbigt.

8. Før jeg brenner ned av Gaute Heivoll. En stark upplevelse då. En stark upplevelse nu. För alltid förknippad med min älskade pappa.

9. Honour av Elif Shafak. En författare som skriver intressant och skickligt.

10. Varför kom du inte före kriget av Lizzie Doron. Lågmält och eftertänksamt.

Tematrio – Påskdeckare

I veckans tematrio skriver Lyran så här: På Påsk ska man numer läsa deckare i Sverige, det är en tradition vi lånat av våra grannar i väst. Därför blir det i år ett återkommande Påsktema: Berätta om tre favoritdeckare! (Jag ska försöka hitta nya bland de böcker jag läst under de senaste åren.)

Påskekrim är ju ett etablerat begrepp i Norge så mina tre tips blir deckare av tre norska författare. Jag har tipsat om dem förut, men är man envis så är man.

1. Thomas Enger skriver en serie om journalisten Henning Juul. Den första boken heter Skinndød, den andra Fantomsmerte. Mina recensioner hittar du här och här. De två första finns översatta till svenska och heter då Skendöd och Fantomsmärta. Den tredje, Blodtåke, har nyligen kommit ut på norska.

2. Chris Tvedt har skrivit många deckare, bl.a. en serie om advokaten Mikael Brenne. Min recension av den sista i serien, Dødens sirkel hittar du här.

3. Hans Olav Lahlum skriver om polisen K2 och hans medhjälpare. Min recension av Menneskefluene hittar du här. Jag har bok nummer 2 och 3 stående i hyllan. Olästa trots att jag ser fram mot att läsa dem.

En smakebit på søndag – Gräspojken

Söndag. Slutet på en vecka som innehållit både högt och lågt. Mysiga stunder och jobbiga stunder. Som vanligt står städning på schemat och ut en stund i det fina vädret. Mer spännande än så blir det inte.

På bloggen hakar jag på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten som kör En smakebit på søndag. Jag har läst en massa den här veckan, och ligger precis mellan två böcker. I går avslutade jag en bok av Murakami och i dag ska jag börja på en ny som jag tar min smakbit från.

Den heter Gräspojken och författaren Christer Lundberg. Enligt texten på baksidan så handlar den om 12-årige Kalle 1987. Hans mamma drar till Indien, pappan är upptagen av sina egna problem och lillebror Björn är besatt av skejtboard. En dag sticker en stjälk upp ur en kruka i Kalles rum. Den kommer att vända hans tillvaro uppochner.

Min smakbit kommer från det första kapitlet, sidan 11:

Jag började odla marijuana som tolvåring. Ungefär samtidigt som jag förlorade oskulden till en blå pall. Men det är en annan historia. Eller, egentligen är det inte alls en annan historia – i minnet ligger händelserna så tätt packade att de nästan smält samman.
Det lilla brunspräckliga fröet hamnade i mina händer tack vare familjens nymfparakit Aslan.

Novellcirkel om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank – Novell 2: Systerkullarna

Vi är 11 bokbloggare som läser boken Vad pratar vi om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander. Om novellcirkeln och den första novellen skrev jag här.

En intressant aspekt av att läsa en novellsamling är hur olika två noveller av samma författare kan vara. Det kan ju gälla två romaner också, men de läser man inte lika nära inpå, och inte lika snabbt. Här handlar det om ganska få sidor där författaren ska ta ett annat grepp. Och det gör verkligen Nathan Englander.

Novell nummer 2 i boken heter Systerkullarna och börjar 1973 med att två judiska familjer bosätter sig på varsin kulle i ett område någon mil öster om Jerusalem. De är de enda judiska familjerna i området. I novellen beskrivs utvecklingen för framförallt den ena familjens kvinna, Rena, men även den andra familjens kvinna Yehudit ända fram till 2011. Parallellt så växer det fram en historia om hur bosättningen på Västbanken utvecklas från de två husen till en hel stad, dit folk flyttar. Novellen fylls av symboliska parallella historier.

Så här skrev jag i novellcirkeln: Jag tyckte att novellen var komplicerad på flera sätt. Jag kände att mina historiska kunskaper inte räckte till, vad är historien kring bosättarna egentligen. De olika striderna och bakgrunden till dem kände jag inte heller till.

Berättarmässigt så associerade jag det till det bibliska. Det fanns flera uttryckssätt som för mig är förknippade med de bibliska historierna, i synnerhet det inledande stycket som beskriver 1973, som berättas som en sägen. Att offra sitt eget barn för att barnets bästa är ju också både bibliskt och mytologiskt vanligt förekommande.Tänker på historien från mytologi när det ska avgöras vem som är barnets rätta moder, men också Abrahams vilja att offra Isak.

I diskussionerna inom novellcirkeln så tyckte vi att Englander är skicklig på att få med stoff för en hel roman i en novell och ändå lyckas inom formatet. Vi var flera som tyckte att vi kunde för lite (fakta) för att till fullo förstå allt i novellen. Diskussionerna rörde hur moralen ändras med tiden, symboliken i det bortskänkta barnet och symboliken i det nerhuggna trädet. Det är en lärorik novell med många lager.

Våra inlägg om den här novellen kommer att publiceras under helgen. För att läsa mer om vad andra tycker så kan ni klicka er in på de andra deltagarnas bloggar:

och dagarna går
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

Bokbloggsjerka 22-25 mars: Hyllad bok som inte gick hem

Tack och lov så är nu Annika med dator igen och ordningen är återställd! Fredag = bokbloggsjerka alltså! Veckans inlägg från Annika hittar du här.

Den här veckan frågar hon:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Jag avskyr sällan böcker faktiskt, min avsky sparar jag för annat i vårt samhälle, men det finns en del hyllade böcker under årens lopp som jag till slut har fått erkänna inte var min grej. Det är inte så att jag undviker hyllade böcker, för det finns också exempel på sådana där jag instämmer i hyllningskören.

Det senaste exemplet när jag nästan fick ångest för att jag så absolut hade trott att det var en bok som jag skulle gilla var den hyllade boken Agaat av Marlene van Niekerk. Jag tog mig till sidan 368 innan jag gav upp men då var jag bara halvvägs.

Så här skrev jag då:

Boken är väldigt ordrik, med många liknelser, och många ord som står för sig själv. Det är stundvis drömskt, stundvis mycket konkret om lantbruk. Det är en salig blandning. Det skulle kunna passa mig. Men det gör det inte. Jag kommer helt enkelt inte in i boken. Associationerna fungerar inte för mig, de skapar inte bilder, de blir bara ord på ord. Jag trampar runt i ord på ord. Lantbruksdelarna tråkar ut mig. De kursiverade styckena förstår jag inte alls.

Hela mitt inlägg hittar du här.

Jag tycker det här är en intressant komponent i diskussionen om bokbloggare kontra ”riktiga” recensenter. Vad gör en bokbloggare om en bok inte passar en? Vad gör en recensent i en tidning? Frågan kopplar också till hur ärliga vi är när vi skriver om böcker som inte passar oss, och hur vi formulerar oss. Ska bli riktigt intressant att se era andra svar!