Stål av Silvia Avallone

Sommaren 2001. Francesca är 13 år, och bor med sin pappa Enrico och mamma Rosa i ett stort bostadskomplex i den italienska kuststaden Piombino. På andra sidan skymtar det lyxiga Elba, men i Piombino så är det smutsigt, fattigt och hårt. Som de flesta andra män i komplexet jobbar Enrico på det stora stålverket, medan mamma Rosa är hemma. Enrico tvekar inte att slå sin fru när han tycker hon förtjänar det, och det är rätt ofta, och Francesca får också sin beskärda del. Alla vet om det, men ingen gör något åt det. Som tur är har Francesca sin allra bästa vän, jämnåriga Anna i samma hus. Annas pappa Arturo är en riktig skojare som hittar kreativa sätt att dra in pengar till familjen. Mamman Sandra läser tidiningen och har politiska drömmar. Annas äldre bror Alessio som också jobbar på stålverket är kvarterets okrönte kung, snygg som få och med en ständig grupp av beundrare runt sig. Sommaren är varm, flickorna är på väg att bli kvinnor och de tycker att de äger världen, det finns ingen gräns för deras drömmar och möjligheter. Men det närmaste året ska förändra allt för Francesca och Anna, då deras vänskap sätts på hårda prov.

Stål är Silvia Avallones debutroman som kom ut i Italien 2010, och 2012 kom ut i Sverige. Boken har väckt stor uppmärksamhet och är prisbelönt. Silvia Avallone är författare, poet och performanceartist som bor i Bologna.

Den här boken hade jag förmodligen aldrig upptäckt om jag inte tillbringat så mycket tid att surfa runt på olika bokbloggar där den dykt upp här och där. Så jag placerade mig i kö för att låna den på biblioteket, och var nöjd när jag äntligen kunde hämta den.

Först de positiva intrycken. Den här romanen tar fram en av de absoluta fördelarna med att läsa, och läsa ett brett utbud av böcker. Man får tillgång till en helt annan värld! Det här är en verklighet enormt långt från min egen. När jag läser den så känns stundvis som om jag lever i skiten, i värmen från stålugnen, går i trappan där barnen kissar, badar på stranden full med skräp. Man är mitt i.

Men ändå fastnar jag inte helt i boken, jag känner mig inte uppslukad på det sättet som jag hade förväntat mig. Det är lite svårt att sätta fingret på. Det som jag tycker är störande är den stora plats sexualiteten hos 13-åringar får ta. Jag saknar någonting i beskrivningen, jag känner mig osäker på författarens egen ståndpunkt och syfte. Det känns inte ok när en tjej har sex på sin 14-årsdag med en tio år äldre kille. Det känns inte OK när pappan tittar på sin dotter genom kikare när hon badar. Känns inte OK med alla beskrivningar av de 13-åriga flickornas fysiska attribut. Någonting med sättet det beskrivs stör mig. Det är verklighetstroget och en stor del av historien. Men ändå. Inte OK.

Början och slutet av boken tycker jag är bra, då blir jag gripen, och miljöskildringarna är riktigt bra, men en lång bit i mitten så blir jag nästan lite uttråkad. Tyvärr, för jag hade verkligen förväntat mig att bli helt tagen av boken. Men jag blir ändå sugen på att läsa mer italiensk, mer om Italien bortom turiststråken.

Andra som bloggat om boken är: och dagarna går, hyllan, Matildas läshörna, Bokmania,  Spetsig, Bokstugan, Enligt O, och Västmanländskan.

Omdöme: Om betydelsen av vänskap för två italienska 13-åriga tjejers väg in i den hårda vuxenvärlden.
Betyg: 4-