Från förlagets hemsida:minfantastisk I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.

Min fantastiska vännina av Elena Ferrante hade recensionsdatum 11 april 2016. I original heter den L’amica geniale och kom ut 2011. Det är den första boken i serien Neapelkvartetten. Elena Ferrante, som är en pseudonym, är en italiensk författare som debuterade med Min fantastiska väninna.

Den här boken var väldigt omskriven och hyllad när den kom ut. Jag kunde inte låta bli att lockas av det jag läste om den, men var inte helt säker på att det var min typ av bok, så jag ställde mig i en lång bibliotekskö. I oktober så blev det min tur.

Min fantastiska väninna är en sällsam historia om en väldigt speciell vänskap. Den utspelar sig i en miljö som jag är ovan vid, och det tillförde en intressant dimension. Men tyvärr var inte det här alls min typ av bok. Jag hade svårt att uppbåda intresse för historien, och höll inte på att ta mig igenom boken. Att jag alls gjorde det beror mest på att jag i samband med att jag börjat läsa den hamnade i en sjukhussäng, och det enda jag kunde göra var att läsa.

Jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är som gjorde att det här inte var min typ av bok. Språket är på intet sätt dåligt, men det fångade mig heller inte. Historien är om kvinnlig vänskap, och det plus den napolitanska miljön är de kvaliteter som jag tycker boken har. I sig förstår jag mig inte alls på vänskapen mellan Elena och Lila, och jag finner Lila manipulativ och obehaglig. Men det är ändå kvinnorna i centrum. Miljön och tidseran gör berättelsen stundvis intressant. Men ändå förhåller jag mig genom hela läsningen oengagerad i berättelsen. Det blir för mycket detaljer och för lite driv, som inte heller kompenseras av ett njutbart språk.

I vissa avseenden så tycker jag den liknar Stål som jag läste för några år sedan, både i miljön och den obehagskänsla jag fick av stämningen och flickornas utsatthet.

Visserligen har jag läst nu att andra boken i den här kvartetten är annorlunda men jag kommer inte att ge mig på den. Jag tror inte jag skulle göra den rättvisa.

Omdöme: Detaljerat om två flickors vänskap i Neapel
Betyg: 2

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fiktiviteter, Beas bokhylla, Enligt O, Bokparet och Carolina läser

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: L’amice geniale
Förlag: Norstedts
Översättare: Johanna Hedenberg

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 9 oktober 2016.