”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén. Nordisk läsutmaning.

Christian Weber är en framgångsrik politiker som lever med sin vackra fru Stella och sonen Natanael. Hans hjärtefråga är ett nationellt DNA-register där alla ska finnas registrerade, och han driver en framgångsrik kampanj i media inför ett riksdagsbeslut om DNA-registret. Som ett led i kampanjen låter han polisen ta ett DNA-prov på honom i direktsänd morgonTV. Inom kort så hämtar polisen honom hemma. Hans DNA matchar den DNA som man hittat på en ung flicka, Louise Tomsen, som mördades drygt 10 år tidigare. Christian har sina personliga anledningar att inte avslöja vad han gjorde just när Louise mördades, och såväl hans motståndare som partikamrater och vänner anser att han är skyldig. För DNA ljuger inte, som Christian själv hävdat. Men innan det går till rättegång så försvinner Christian spårlöst. Hur hänger det ihop med anklagelserna? Vad hände egentligen när Louise mördades? Och var befinner sig hennes mamma Anne Helene och de andra vuxna i Louise närhet nu?

”Ingenstans under himlen” är Liselott Willéns fjärde roman. Hon är författare och läkare som växte upp på Åland och numera bor i Örebro. Hon debuterade 2001 med ”Sten för sten”. Ingenstans under himlen är en spänningsroman publicerad 2011 av Albert Bonniers förlag.

Den här boken hade jag önskat mig ett tag och blev mycket glad när Tidningsida gav mig boken i Bokbytet julen 2011. Ändå så blev den av någon anledning en hyllvärmare. När det nu i april var dags för Åland i Therese Nordiska läsutmaning och jag insåg att Liselott Willén kan räknas som åländsk författare så var saken klar.

På något sätt var mina förväntningar att det här skulle vara någon form av deckare, möjligen åt thrillerhållet. Men den var inte riktigt som jag förväntat mig. Den är en thriller, men den är också något annat som jag inte kan sätta fingret på riktigt. För på sätt och vis händer det inte så mycket, och en bit in i boken så hade jag fortfarande inte riktigt grepp om den. Men så halvvägs så hände det något. Kanske jag insåg vad jag egentligen läste om. Det fruktansvärdaste en förälder kan uppleva – sitt barns död – och hur man obönhörligen blir en annan människa efteråt. Och då började obehaget krypa in. Som jag skrev i Lyrans tematrio om monster så är den obehagligaste typen av monster som jag vet känslokalla människor. I Liselott Willéns bok finns förstås en person som står ut i den aspekten, nämligen David, men i någon mån så tycker jag att de flesta i boken saknar en grundläggande förmåga till empati, de är egoistiska. Men det är ändå David som äter sig in. Tillslut så hade jag svårt att läsa ut boken. Den är väldigt bra skriven. Men den är så otroligt obehaglig i sitt grundtema att jag fick svårt att sova och kände ett lätt illamående varje gång jag skulle plocka upp boken. För det finns flera personer som David i vårt samhälle. Och som Christian och Anne Helene. Och vad gör man om man möter en sådan person?

Omdöme: Skickligt skriven men fruktansvärt obehaglig bok om monster i människoskepnad.
Betyg: 4-