I veckans tematrio så skriver Lyran så här: Monstren tycks översvämma min nuvarande och inplanerade läsning! Det är många år sedan jag plöjde allt av King, nu är det dags för lite monsterklassiker. Och lite mindre monster för den yngsta i familjen. Berätta lite om de monster ni brukar träffa i litteraturen!

Hm… monster. Min första reaktion är att det är väldigt länge sen jag läste om monster. Jag läste många skräcknoveller under en period, och har t.ex. läst en del av King. Men det känns inte som min ”grej”. Men när jag tänker lite mer så får jag ändå till en tematrio:

1. Harry Potterböckerna är ju ändå fyllda av monster, och jag har läst alla själv först och sen högt för barnen. Det är jättespindlar, jättar, dementorer och annat smått och gott. Spännande men inte så skrämmande.

2. Sagan om ringen tillhör ju klassikerna vid det här laget. Högaktuell hemma hos oss eftersom 9-åringen börjat läsa första boken! Själv läste jag dem på gymnasiet. Bara Gollum tycker jag förtjänar en egen plats på listan.

3. Men klassiska monster i all ära, det är inte de som gör mig sömnlös på natten. Det är människorna som visar sig vara monster. I synnerhet de som döljer det väl. Ett exempel på det är en person i den boken jag läser just nu, Ingenstans under himlen av Liselott Willén. Det är länge sen jag läste något så sällsynt obehagligt. En människa? Nej, egentligen ett monster. Och så fruktansvärt skrämmande för det kan ju hända dig. Mitt i verkligheten.