Från förlagets hemsida: Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.
Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne. 
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl. 

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman hade recensionsdatum 15 maj 2017. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman driver även en framgångsrik blogg. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre, som är en novell som Fredrik Backman publicerade på nätet först, är hans sjätte bok. Alla intäkter för boken går till Hjärnfonden.

Det kom ett mejl från förlaget. Ville jag läsa Fredrik Backmans nya bok? Eh… JO! Jag har läst och tyckt mycket om nästan alla hans böcker, så naturligtvis ville jag läsa den här. Jag hade läst om den, när den kom på nätet, men aldrig kommit mig för att klicka mig vidare.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en ömsint betraktelse över vad det gör med en människa och anhöriga när minnet börjar svika. Det upphör aldrig att förvåna mig, hur skicklig Fredrik Backman är med det skrivna ordet. Han utnyttjar språket så att man på 64 sidor (egentligen färre, för några är bara bilder), hinner både le och känna sig sorgsen. Och varje morgon blir vägen hem längre och längre handlar om människans fantasi, något som Fredrik Backman förmår beskriva. Det är snyggt och berör. Och titeln. Jag bara älskar titeln!

Det starkaste med boken är för mig bandet mellan farfar och Noah, men också Noahs pappas roll i det hela. På de få sidorna hinner man förstå så mycket om familjen, deras respektive uppväxter och vilken skillnad det kan vara på relationen till barn och till barnbarn.

Men jämfört med övrigt jag läst av honom så upplever jag inte riktigt samma känslomässiga berg- och dalbana, vilket förvånar mig eftersom jag funderat mycket över det här att förlora minnet. Det handlar både om funderingar över föräldragenerationen och ens egen generation (vilket blev tydligt när jag läste boken Fortfarande Alice). Men det är som om det är lite för mycket bilder, lite för mycket fantasi. Bitvis saknar jag det den frustration, ilska och ledsamhet man känner när ens förälder försvinner. Den finns där, men inte i centrum, som den varit i mina tankar. Jag tror dock att många som läser den här boken kommer att gråta.

Nästa bok av Fredrik Backman, Vi mot er, kommer i höst, och den står väldigt högt upp på önskelistan.

Omdöme: Ömsint betraktelse över minnets förgänglighet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Lexie läser

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum
Sidor: 64

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 maj 2017.

Annonser