En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Från förlagets hemsida: I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet – och kanske av hela livet.
Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.
Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson har recensionsdatum idag, 7 september 2016. Mattias Edvardsson är en svensk författare och gymnasielärare i svenska och psykologi som debuterade 2012 med Dit drömmar färdas för att dö. En nästan sann historia är hans femte bok.

Jag läste min första bok av Mattias Edvardsson 2014 och blev helt tagen av språket (Där framtidens fötter vandrar). Sedan dess har jag läst alla hans böcker, och han är en av mina svenska favoritförfattare. Redan när jag såg att han skulle komma ut med en ny bok så hamnade den högt på min önskelista. Den kom hem till mig redan i juni, men eftersom recensionsdatum var först i september så försökte jag medvetet dra på läsandet. Lite nervös var jag, det är ju inte alltid som en bok som man sett fram mot är bra.

En nästan sann historia är en fängslande berättelse som lever kvar efter avslutad läsning. Det är något med Mattias Edvardssons språk och historieberättande som passar mig. Jag skrev nyligen om en bok att jag inte gillar liknelser. Men när jag läser En nästan sann historia så inser jag att det gör jag visst det. Om de talar till mig, som de gör i En nästan sann historia. Och det är ju väldigt individuellt.

Jag började läsa En nästan sann historia när jag hade lite tid att läsa, vilket gjorde att läsningen blev upphackad. Det gjorde att jag hade svårt att komma in i boken. När jag mot slutet av veckan fick mer sammanhängande lästid och mer koncentration så vände det. Då kunde jag knappt lägga ifrån mig boken.

Personerna är skickligt tecknade, där hoppen i tid mellan 90-tal och nutid gör att man får en nyanserad bild. Men efteråt så inser jag att det inte finns någon som är riktigt sympatisk. Vilket det inte behöver göra för att man ska gilla en bok. Jag gillar miljöbeskrivningarna. Personligen så pluggade jag i Uppsala, men stämningen i studentmiljön känner jag igen, och ett besök förra sommaren i Lund gör att jag i grova drag vet hur det ser ut och känner igen en del.

Jag älskar den här typen av metahistorier där historierna går i varandra och det är en historia i en historia. Dessutom är det blinkningar till Mattias Edvardssons eget författarskap. Trots att det är hopp i tiden och berättelserna länkar i varandra på olika sätt har jag inget problem att hänga med. Genren är ytterst svårbestämd. Jag skulle nog inte klassa den som en deckare, men möjligen som en spänningsroman. Eller relationsroman? Om man nu alls behöver klassa en bok.

Efter avslutad läsning så har jag många funderingar: Vad är en sanning? Vems berättelse i boken är den sanna? Är frågan ens relevant? Måste man veta sanningen?

I vanlig ordning så ser jag fram mot nästa bok av Mattias Edvardsson.

Omdöme: Fascinerande och välskriven berättelse om den ultimata sanningen. Om den finns.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Forum

Mitt exemplar skickade författaren. Tusen tack!
Utläst 27 augusti 2016.