TV-serie: Castle, säsong 2

Från Discshop: Tv:s mest spännande och omaka par är tillbaka för att lösa nya brott i den spektakulära andra säsongen av ABC:s Castle.
Rick Castle är den världsberömde deckarförfattaren vars romaner får liv när en mördare börjar kopiera manusen från hans böcker. När polisen tar hjälp av Castle för att hitta mördaren, inser han snabbt att det kan ge uppslag till nya böcker. Det blir lite mer komplicerat – och väldigt mycket roligare – när hans nya, snygga partner inte uppskattar Castles mer kontroversiella stil.

Castle, säsong 2, är en amerikansk TV-serie från 2009. I Sverige kom den ut på DVD i augusti 2012. Vi (jag, maken och dottern, en del avsnitt även sonen) såg den 29 september – 20 oktober 2016.

I början av september började vi se säsong 1 av TV-serien Castle som jag skrivit mer om här. Redan innan vi tittat klart så beställde vi säsong 2. Den har betydligt fler avsnitt än säsong 1 så trots att vi tittat mer frekvent tog det lite längre tid. Hade dottern fått bestämma hade vi sett ännu fler avsnitt per dag…

Mycket av det som jag skrev om säsong 1 håller fortfarande. Det finns en varm humor, omtänksamhet och ett antal mycket bra replikskiften. Feelgood i deckarformat hur underligt det nog kan låta.

Jag tycker säsong 2 är ett snäpp bättre än säsong 1 och det beror på att i första halvan av säsongen så är morden inte lika mycket ”designade” som i säsong 1. Tyvärr så återkommer den tendensen mot slutet av säsongen. Ett av avsnitten såg jag dagen efter jag läst ut Flickan och skammen av Katarina Wennstam. Hon skriver om hur de kvinnliga offren framställs i TV-deckare, och tyvärr så har hon rätt i just det avsnittet vilket störde mig. Men å andra sidan finns det flera avsnitt där man inte faller i schablonen med en ung mördad naken tjej och män i kostym som står och tittar på liket. För övrigt måste jag antingen sett avsnitt 4 förut eller så är det en kopia från en annan serie.

Jag gillar karaktärerna väldigt mycket, och i säsong 2 så framträder Rick Castle som pappa ännu tydligare, och det är till hans fördel och seriens fördel. Jag tycker otroligt mycket om kemin mellan honom och hans dotter Alexis. Respekten för kollegor på polisstationen uppskattar jag och framförallt så tycker jag det är befriande att Kate Beckett är den som bestämmer och leder sin grupp och hon får inte ett enda ifrågasättande eller problem med de manliga kollegorna hon leder. De accepterar hennes förmåga och auktoritet samtidigt som de arbetar som en grupp.

Vi la förstås in en beställning på säsong 3 och 4 och har redan börjat titta på säsong 3.

Omdöme: Säsong 2 av en charmig och humoristisk deckarserie som går hem i vår familj.
Filmbetyg: 4+

På IMDB får hela serien betyg 8,2 baserat på 120 555 betyg.

Bloggat om säsong 2 har Bokföring enligt Monika.

En smakebit på søndag – När livet börjar om

Söndag på bloggen och jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Idag skiner solen för en gångs skull, och frågan är om det verkligen är läsväder. Fast kanske alla väder är läsväder? Jag har fått upp läsfarten, men kvaliteten på det jag läst har verkligen varierat stort. När jag igår skulle välja ny bok så hade jag faktiskt inte alls lust med någon spänningsroman. Nästan alla de böcker jag borde läsa är sådana, men nu behövde jag feelgood. Efter att ha konsulterat dottern så föll valet på en av hennes böcker som jag sneglat på ett tag: När livet börjar om av Lucy Dillon.

Så här beskrivs boken av förlaget: Libby och Jason har lämnat London för att ta över ett gammalt familjehotell på landet. De ska förverkliga sin dröm och förvandla det till en lyxig tillflyktsort för stressade storstadsmänniskor. Men projektet bjuder på fler svårigheter än de anat. Snart börjar Libby undra om det verkligen är den nystart för henne och Jason som hon hoppats på.
En dag inträffar en otäck händelse precis utanför huset. En okänd kvinna blir påkörd och tappar minnet till följd av olyckan. När Libby erbjuder kvinnan att återhämta sig på hotellet sätter det igång en kedja av positiva händelser som kommer att förändra livet för många – och förverkliga mer än en dröm.

Smakbiten kommer från sid 39:
Men i likhet med många andra självsvåldiga, obehagliga typer hade lord Bob ett försonande karaktärsdrag, och det var hans outtröttliga välgörenhetsarbete. Hans besök på hospis- och barnavdelningarna i Longhampton, som gjort honom till stans populäraste terapihund, fanns kärleksfullt dokumenterade på Margarets och Donalds julkort genom åren, där han brukade posera i sin tomtedress. Oavsett vad han hade för sig hemma var Bob alltid ett mönster av charm och lydnad när han uppträdde offentligt, och lät sig klappas och kelas med i det oändliga utan att för ett ögonblick förlora den tragiska uppsyn som bara en basset kan ha.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

Från förlagets hemsida: Året är 1995. Spelplats: en högstadieskola i staden K- i det inre av Norrland. Huvudrollsinnehavare: ett antal elever, ett par lärare, en kurator. Samt den nyligen avlidne lektorn i svenska – Eugen Kallmann. Vem var han egentligen? Hur står det till med utredningen av hans död?
Det är en tid av främlingsfientlighet. Det ritas skeva hakkors på skolans väggar. Det skrivs hotbrev. I en skrivbordslåda hittar någon lektor Kallmanns efterlämnade dagböcker.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser hade recensionsdatum 5 augusti 2016. Håkan Nesser är en svensk författare som arbetade som högstadielärare i Uppsala innan han blev författare på heltid. Han debuterade 1988 med kärleksromanen Koreografen. Den första renodlade kriminalromanen, Det grovmaskiga nätet kom 1993 och prisbelönades då av Svenska Deckarakademin. Hans böcker har blivit översatta till ett tjugofemtal språk och tio av dem har filmatiserats. Eugen Kallmans ögon är hans trettiofjärde bok.

Håkan Nesser arbetade som högstadielärare på den skola jag gick på i Uppsala, och även om jag inte hade honom själv så tänker jag ofta på det när jag har lyssnat på honom eller när jag läser något av honom. Nu var det av någon underlig anledning länge sedan jag läste en bok av honom, men eftersom han ska komma på Svenska Deckarfestivalen nu i november så ville jag verkligen läsa den här boken. Som tur var fick jag låna den av en vän.

Eugen Kallmans ögon är helt enkelt en fantastiskt bra roman, och den är en ren njutning att läsa. Den är lättläst och jag slukar den, sidorna flyger förbi samtidigt som jag inte vill att den ska ta slut. Håkan Nesser behärskar det svenska språket som få andra, jag försjunker helt. Historien drivs framåt av fyra olika berättarröster, och det som imponerar starkast på mig är just att det verkligen är fyra olika röster. Ordvalet, meningsbyggnaden, vad de säger, ja allt övertygar mig om att det är just den personens historia. Det är inte en författare som ”låtsas” berätta från fyra olika sidor. Det gör också att karaktärerna byggs upp på ett mycket trovärdigt sätt. Oavsett ålder och kön på personen så stämmer rösten.

Det är inte en traditionell deckare, men det finns ändå hos mig som läsare ett sug efter att få veta ”vad var det som hände?”. Historien, eller ”mysteriet” är inte andlöst spännande men ändå snyggt uppbyggt, och mitt intresse hålls uppe ända till slutet.

Eugen Kallmans ögon utspelas i en mellanstor stad, någonstans i mellersta Norrland (tror det sägs 62:a breddgraden). Själva staden benämns som ”K” och den närmsta huvudorten ”Ö”. Att författaren använder bokstäver för dessa två orter (men inte övriga) är ett fascinerande drag. Osökt så kopplar jag till Kramfors och Örnsköldsvik trots att avståndet och storleken på orterna inte stämmer. Någon annan nämnde Krokom och Östersund. Det är säkert en blandning av alla möjliga svenska orter (Petreskolan finns förstås ingen i Kramfors, men väl en i Hofors) men jag kan inte släppa tanken ändå. Jag läste Eugen Kallmans ögon under rätt speciella omständigheter i mitt liv, och ändå lyckades den fånga mitt intresse och det var efteråt som jag levt i K under en period.

Jag har faktiskt andra böcker av Håkan Nesser olästa i hyllan, och jag är sugen på att läsa någon av dem snart. Jag ser fram mot att lyssna på honom på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall, och jag hoppas dessutom att Eugen Kallmans ögon blir nominerad av Svenska Deckarakademin (det är en programpunkt på torsdagen). Trots att den är så mycket mer än en deckare.

Omdöme: Fängslande berättelse med fantastiska berättarröster om hemligheter och starka band
Betyg: 5

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, och dagarna går, Booze’n’Books och Endast E-böcker

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 14 oktober 2016.

Stöld av babian av Anna Karolina

Från förlagets hemsida: Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.
Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.

Stöld av babian av Anna Karolina kom ut i september 2014. Anna Karolina är en svensk författare som arbetat som polis. Stöld av babian är hennes debut, och den första i en serie om Amanda, Adnan och personer i deras närhet.

Stöld av babian är en bok som jag varit nyfiken på ett tag. Anna Karolina är med på min Boktolva 2016 och eftersom hon kommer på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall nu i november tyckte jag det var hög tid att läsa den här boken.

Stöld av babian är en rapp och modern deckare. Språket är väldigt speciellt. Det är korta enordsmeningar, och så är det kryddat med väldigt mycket modernt slang och svordomar. Jag har problem med att komma in i boken, för språket passar mig inte. Jag blir liksom lite andfådd av att hela tiden ha så korta ofullständiga meningar. Dessutom förstår jag först inte alla ord, även om jag vänjer mig.

Det är en fartfylld historia men ändå så tar det tid för mig att läsa. Boken drar inte i mig och det känns som den inte står ut och fångar mitt intresse. Nackdelen med att läsa så många deckare. Det finns en bra storyline i botten, men den är på sätt och vis lite väl extrem och obehaglig för min smak.

Jag gillar att läsa om Amanda, hon är som hon är och har inga problem med det. Problemen ligger hos omgivningen i så fall. Det är ett alltför ovanligt sätt att beskriva en kvinnlig huvudperson, och därför gillar jag det. Däremot skulle jag inte vilja jobba med henne. Adnan är också en karaktär som intresserar mig, hur han blivit den han är, och hans starka och svaga sidor. Magnus däremot är en så obehaglig karaktär att han hamnar på min lista av de mest skrämmande karaktärerna i spänningslitteraturen. Jag har sagt det förut – psykopater är oerhört mycket skrämmande än övernaturliga fenomen t.ex. Men samtidigt gör det också texten jobbig, jag märker hur jag skummar igenom styckena där Magnus står i fokus.

Precis när jag läst den så kände jag mig inte så sugen på att läsa mer, men nu när jag fått lite distans till Magnus (i synnerhet) så är jag faktiskt nyfiken på nästa del. Och det ska bli väldigt intressant att lyssna på Anna Karolina på Svenska Deckarfestivalen.

Omdöme: Snabb och modern deckare med korthugget språk.
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Boklysten, Zellys bokblogg, Booze’n’Books, Fantastiska berättelser, Maddes bokblogg och Johannas deckarhörna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 2 oktober 2017.

Hett i hyllan #17

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I oktober 2012 så besökte jag Myrorna och kollade förstås på bokavdelningen. För endast 20 kronor kunde jag inte motstå en bok som jag läst om inne hos just Bokföring enligt Monika: Vi, de drunknade av Carsten Jensen. En norsk bok som borde ha blivit läst, men som alltså fortfarande står oläst. Förmodligen för att den är över 700 sidor.

Så här beskriver förlaget den: Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”.  Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd.  Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.
   Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Odinsbarn av Siri Pettersen

Från förlagets hemsida: Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn – ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Odinsbarn av Siri Pettersen kom ut på svenska i februari 2015. I original kom den med samma namn ut 2013. Det är den första boken i en trilogi – Korpringarna (Ravneringene). Siri Pettersen är en norsk författare som till vardags arbetar som art director. Odinsbarn är hennes debut.

Odinsbarn förekom i väldigt hög grad i bokbloggsvärlden när den kom ut (först på norska bloggar, senare svenska) och lite nyfiken blev jag. Men fantasy är inte helt inom min bekvämlighetszon. Men för att vidga den så har vi då Makeutmaningen, och i den tog min make med Odinsbarn som han läst och gillat.

Odinsbarn är en välskriven och fascinerande fantasybok. Den är en av de bästa fantasyböckerna jag läst! Jag brukar tjata om att jag tycker en del författare som skriver ungdomsböcker underskattar sina läsare och skriver förenklat. Det gör inte Siri Pettersen alls (Odinsbarn är i alla fall i Sverige kategoristerad för 15+). Språket är smidigt och genomtänkt, och också mycket lättläst. Trots att boken är ovanligt tjock i mina mått mätt så läser jag den relativt snabbt. Boken drar och jag vill läsa mer hela tiden.

En styrka med boken är karaktärerna. Jag gillar dem på olika sätt, vare sig de är onda eller goda eller något mittemellan. Beskrivningarna av deras känslor är så att jag riktigt lever mig in dem. Beskrivningen av Hirkas och Rimes relation tycker jag om, den visar på flera lager i en relation, och de får behålla sina individuella drag.

I början av boken finns en karta, och det brukar jag gilla i fantasyböcker, det brukar underlätta. Men i det här fallet så tittar jag inte på kartan en enda gång, det behövs inte för att skapa sig en bild av världen, det får jag ändå. Inte heller antalet karaktärer känns överväldigande, som de brukar kunna göra.

Men det mest fascinerande är hur Siri Pettersen lyckats med att länka samman nordisk mytologi och fantasy med högaktuella samtalsämnen som främlingsfientlighet, mytbildningar och hur man kan egga en folkmassa till att agera. Jag önskar dock att jag hade kunnat mer om nordisk mytologi, jag tror jag missar en hel del.

Det som stör mig är att jag inte tycker jag förstår allt. Det är händelser som jag inte förstår mig på, och jag har en känsla av att jag missar något väsentligt. Blir inte klok på om det är lösa trådar eller om jag borde förstå mer.

Det är helt klart att jag vill läsa fortsättningen, som också finns i hyllan här hemma. Den står inte högst på läslistan, men såsmåningom ska den bli läst.

Omdöme: Välskriven nordisk fantasy om utanförskap och att få vara sig själv
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Vargnatts bokhylla, hyllan, Old Adult Reads Young Adult, Fantastiska berättelser, Romeo and Juliet, MS Hisingen och I Elenas hylla

Mer kom boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Odinsbarn
Förlag: Wahlströms
Översättare: Ylva Kempe

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 11 september 2016.

TV-serie: 11/22/63

Från Discshop: Serien handlar om läraren Jake Epping (James Franco) som reser tillbaka i tiden till 1960-talet med uppdrag att ändra historien och förhindra mordet på den amerikanska presidenten John F. Kennedy. Hans uppdrag hotas när han blir förälskad i den vackra bibliotekarien Sadie, och när det förflutna inte vill förändras.

11/22/63 är en amerikansk TV-serie från 2016. Den hade svensk TV-premiär 11 april 2016 på svenska Fox och kom ut på DVD i Sverige 22 augusti 2016. Den är baserad på Stephen Kings bok med samma namn. Vi (jag, maken och sonen) såg den 26 september – 19 oktober 2016.

Både jag och maken har läst boken 11/22/63 (jag i Makeutmaningen) och när vi såg att den här skulle komma så ville vi se den. Trots att jag sett en del kritiska röster om den, så fick den komma med i en beställning från Discshop i september. Även sonen ville se den med oss trots att han inte läst boken.

På det stora hela så är jag rätt besviken över den här filmatiseringen. Det var inte så att jag älskade boken, men den hade en hel del kvaliteter som jag tycker helt försvinner i filmatiseringen. Från en bok som kittlar fantasin rätt ordentligt, så har det blivit en rätt ordinär TV-serie. Historien har blivit helt linjär vilket dels gör att den blir mindre intressant, och dels gör en del av händelseutvecklingen mindre begriplig. Man har också gjort en hel del förändringar i historien som sådan, en del händelser är borttagna, en del nya tillförda. Och det är inte i något fall till det bättre. Hur det förflutna kämpar emot att ändras känns helt ologiskt, och det minns jag inte at jag upplevde med boken.

Jag gillar inte alls hur Lee Harvey Oswald tecknas. När jag läste boken så störde det mig att Stephen King tog så stora friheter med en persons växelverkan med sin familj som fortfarande lever. Här blir han mer en karikatyr på sig själv, en galning rätt och slätt. Även Jake Epping/Amberson tappar i sympati.

I början av serien så tyckte jag den hade vissa kvaliteter, att det fanns en del spänning. Men sen stannade den av. Avsnitten är rätt ojämna, några är intressanta, några inte. Det gjorde att vi ibland såg flera på raken, ibland gick det flera dagar emellan.

Skådespelarinsatserna är varierande, några är bra, andra är mindre bra. T R Knight som spelar Johnny Clayton kände jag inte igen, trots att han spelat i Grey’s Anatomy! George MacKay som spelar Bill och Daniel Webber som spelar Lee Harvey Oswald är de jag är minst förtjusta i medan min favorit är Nick Searcy som spelar Deke Simmons. Men det kan ha att göra med hur de låter karaktärerna utvecklas också.

Jag tror den här serien vinner på om man inte läst boken, för i vissa delar är en inte sämre än andra skildringar av omständigheterna kring mordet på John F Kennedy. Man får en rejäl dos av 60-talets USA, och det finns en hel del avsnitt från den skolan där Jake undervisar som jag gillar. Referenserna till filmer som kommer senare, Stephen Kings egna böcker, och händelser som inte ägt rum gillar jag också.

Omdöme: Rätt ordinär berättelse från 60-talets USA om mordet på John F Kennedy.
Filmbetyg: 2

På IMDB får hela serien betyg 8,3 baserat på 37 307 betyg.

Serien recenseras på Moviezine
Bloggat om den har C R M Nilsson

En smakebit på søndag – och sen Paulette

Söndag och jag väljer att delta i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar hittar du här.

Just nu så försöker jag prioritera läsande framför andra fritidsaktviteter, men den förra boken jag läste gick det ändå trögt med. Men i går fick jag i alla fall börja på en ny bok. Istället för att ge mig i kast med recensionsexemplar så valde jag ett annat dåligt samvete – Boktolvan. Där finns Barbara Constantine med, och jag valde en hyllvärmare: och sen Paulette. Jag har förhoppningar om att hinna läsa ut den idag.

Så här beskrivs boken: Ferdinand är i sjuttioårsåldern och lever ensam på en stor tom gård sedan sonen flyttat därifrån med sin familj. En dag, efter en våldsam storm, hotar grannen Marcelines tak att rasa in och Ferdinand föreslår att hon ska flytta in hos honom. Efter hand ansluter fler personer och bildar ett udda kollektiv på gården. Den nyblivna änklingen Guy, systrarna Lumière som drivs från sitt hus, ett par vilsna studenter, en spirande kärlek och några djur. Och sedan Paulette …

Smakbiten kommer från sid 15:

Marceline har fått färg på kinderna igen och vill absolut bjuda honom på något. Det är inte varje dag som hon får besök. De är grannar, men det är första gången han sätter sin fot hos henne. Det måste firas. Det spelar ingen roll att Ferdinand hävdar att han inte är törstig, att han bara kom förbi för att lämna hundenl, hon reser sig ändå och vacklar fram till skänken, tar fram en flaska plommonvin som hon vill att han smakar på. Det är första gången hon har gjort plommonvin.

 

Liv av Mikaela Bley

Från förlagets hemsida: Det är en varm dag i slutet av augusti när kriminalreportern Ellen Tamm lämnar Stockholm för att åka till sitt föräldrahem i Sörmland. Hon kan inte längre fly från det förflutna och de mörka minnen som väcktes till liv när hon rapporterade om fallet Lycke i början av sommaren. Nu ska hon tillbaka till platsen där allt började, när hon var åtta år och hennes tvillingsyster dog.
När Ellen stannar för att tanka i Stentuna, utmed riksväg 52, får hon höra att en kvinna har hittats brutalt ihjälslagen vid en åker en bit därifrån. Ingen tycks veta vem hon var eller vad hon gjorde i trakten, och mordet skakar många i byn.
Ellen börjar nysta i den döda kvinnans öde och ju mer hon börjar gräva i vad som hänt, desto mer inser hon att småstadsidyllen rymmer mörka hemligheter och att det är mycket som inte är som det verkar. Inte minst när det gäller henne själv och systerns död.

Liv av Mikaela Bley hade utgivningsdatum 18 augusti 2016. Mikaela Bley är en svensk författare som som tidigare jobbat som inköpare på TV4. Hon debuterade 2015 med Lycke, den första delen i serien om Ellen Tamm. Liv är den andra delen i serien.

Jag läste Lycke när den kom ut 2015 och tyckte den var bra och stack ut i deckarfloden, så jag var sugen på att läsa uppföljaren. Ställde mig i en ganska lång kö på biblioteket och till slut dök den upp.

Liv är en lättläst deckare med bra flyt. Storyn känns stundvis lite tunn, men den väcker mitt intresse på flera sätt. Jag vet inte så mycket om polyamorösa innan och det får mig att fundera en del på sociala normer och vad det gör med människor. Det tillför en hel del till en deckare när man som läsare intresserar sig för något mer än hur ”mysteriet” utvecklar sig. Även berättelsen om ungdomarna och gruppdynamiken ger upphov till en hel del funderingar.

Jag tycker Liv har en mer driven historia och är ett snäpp bättre än Lycke, som även den var läsvärd. Liv är både underhållande och lättläst, och precis vad jag behövde när jag läste den.

Precis som i Lycke så finns det en hel del mörka drag, inte minst i Ellen Tamms liv. Man får veta mer om hennes bakgrund, men jag gillar inte alls hur hennes liv utvecklar sig, inte minst cliffhangern på slutet. Bisarrt.

Jag vill definitivt läsa nästa bok i den här serien som jag räknar med kommer med tanke på hur Liv slutar.

Omdöme: Lättläst deckare med mörka drag om förhållanden
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Läsa & Lyssna och Bokraden

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Lind & Co

Mitt exemplar hade jag lånat på biblioteket.
Utläst 4 september 2016.

Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils

Från förlagets hemsida: Två danska flickor försvann spårlöst på en färja till England 1985. Många år senare dyker ett foto av dem upp i en gammal resväska i en second hand-butik i den lilla engelska kuststaden Brine.
Journalisten Nora Sand som arbetar i London för den danska tidningen Globalt börjar nysta i historien. Hon beger sig till Danmark för att undersöka flickornas brokiga bakgrund på en ungdomsinstitution. Snart dras hon in i ett fall med en ohygglig seriemördare som avtjänar ett livstidsstraff på det beryktade fängelset Wolf Hall. Samtidigt som hennes ungdomskärlek dyker upp oväntat i London gräver Nora så djupt i det gamla fallet att hon till sist får anledning att frukta för sitt liv.

Flickorna på Englandsbåten av Lone Theils hade recensionsdatum 22 augusti 2016. I original heter den Pigerne fra Englandsbåden och kom ut 2015. Lone Theils är en dansk författare som har arbetat både som skrivande journalist och i TV och radio. Flickorna på Englandsbåten, som är inspirerad av en verklig händelse, är hennes debutroman och den första i en serie om Nora Sand.

Den här boken hörde jag först talas om i våras när vi var på jakt efter författare till Svenska Deckarfestivalen och tyckte den lät intressant men kom mig inte för att beställa den på danska. När den sen dök upp på diverse bloggar så påmindes jag om den, och förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar. Sen kom livet lite i vägen, men nu kom jag för mig att läsa den.

Flickorna på Englandsbåten är ett gott exempel på bra nordisk krim och en riktigt bra debut. Den är välskriven och lättläst – jag läste ut den på en helg (och det är gott betyg). Styrkan i boken är hur Nora Sand och de övriga karaktärerna beskrivs. Jag gillar hur man gradvis lär känna Nora och hennes liv som dansk journalist i London. Beskrivningen av hennes vardagsliv tillför mycket och Nora Sand är en person som jag skulle vilja lära känna på riktigt. Även personerna i hennes närhet är bra tecknade. Dessutom lyckas författaren hålla en bra nivå i miljöbeskrivningarna, både i London och Danmark. Det märks att hon håller sig på ”hemmaplan”, fast jag får det inte bekräftat förrän jag läser om hennes bakgrund efteråt.

I början av boken så känns mysteriet och historien verkligt intressant och speciellt. Det finns ett driv och jag köper nästan det hela som verkliga händelser. Får hålla mig från att googla på händelserna. Men så händer något i andra delen av boken då det blir bara för mycket av allt. För att inte avslöja för mycket så säger jag bara att jag tycker det blir alldeles för extremt och alldeles för mycket som en TV-deckare där allt ska vara groteskt och obehagligt.

Del två i den här serien, Den blå digters kone, kom ut i juni 2016. Jag vill definitivt läsa den, men trots att jag läser ibland på danska så tror jag att jag väntar på den översatta.

Omdöme: Välskriven dansk krim om att söka i det förflutna.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Maddes bokblogg, Bokdetektiven, Västmanländskans bokblogg och Boklysten

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: Pigerne fra Englandsbåden
Förlag: Norstedts
Översättare: Margareta Järnebrand

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 16 oktober 2016.