ensmakebitMaj månad bjuder på många lediga dagar men veckan som kommer ser ut att bli den första hela arbetsveckan på ett tag, så nu gäller det att ladda under helgen. Vädret är underligt med omväxlande värmande sol och häftiga snö/hagelbyar. Idag står städning och aktiviteter på schemat. Igår gick diskmaskinen sönder, men ingen reparatör fanns tillgänglig på helgen, så det ska fixas i morgon. När allt ska handdiskas inser man vilka berg av disk vi producerar!

På bloggen är söndag En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Jag läser faktiskt två böcker parallellt, vilket inte riktigt är min grej. Den jag ska bjuda på en smakbit från heter Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes. Jag fick ett mejl för några veckor sen från Norstedts med frågan om jag kunde läsa och recensera den här boken. Så här står det på nätet: Spanien under Franco: ett land som fortfarande präglas av inbördes­krigets fasor. I fattiga Andalusien bor Nino, sonen till en civilgardist. När skogvaktaren Pepe Portugisen kommer till byn blir sig inget likt igen. Med Pojken som läste Jules Verne skildrar den hyllade spanska författaren Almudena Grandes sitt lands efterkrigshistoria.

Smakbiten kommer från sid 110 (i e-boken):

Man kan inte leva så, men så levde vi, och de korta perioderna däremellan, månaderna utan razzior, utan gripanden, utan pojkensomlastebegravningar, var parenteser fyllda av väntan när vi räknade minuterna, dagarna, veckorna, tills allt började om igen, lastbilarna, militärerna, de godtyckliga razziorna, knackningarna på grannens dörr om natten, kanske på den egna dörren, vi tar in maken för förhör, frun, men han är snart hemma igen, oroa er inte, och du är fri att gå nu, men gå åt det hållet så vi ser dig, och skottet i gryningen, och jag är ledsen, frun, men er man försökte fly, så vi hade inget annat val än att skjuta, alltid samma ord, samma verb, samma adjektiv, terrorns avskyvärda byråkratiska syntax, de artigt framförda men falska kondoleanserna, mördarnas påklistrade hövlighet och de svartfärgade kläderna som förr eller senare skulle vara tillbaka på balkongernas torkstreck, så fortsatte det här kriget som inte hade något slut, för ännu var det ingen som tänkte ge upp, oavsett hur mycket don Eusebio envisades med att på en viss bestämd dag varje år tala om hur länge vi haft fred i landet.