Topp Tio Tisdag: Tio ord/teman som får mig att köpa böcker

Hos The Broke and the Bookish så är veckans tema för Top Ten Tuesday: Top Ten Words/Topics That Instantly Make Me Buy/Pick Up A Book.

Det här var ett svårt tema, för jag är inte så medveten om vad som får mig att plocka upp en bok. Det blir en del spontana funderingar och det handlar just om ”plocka upp”. Alla de här gör inte att jag köper boken utan då måste jag först läsa baksidan och bläddra lite i den så jag får ett intryck av språket. Förmodligen kommer jag att säga ”ja, just ja” när jag läser vad andra bloggare gjort av det här temat…

1. Böcker som innehåller en historia som berättas ur olika perspektiv, där människors liv går i varandra på ett naturligt sätt. Svårt att beskriva exakt vad jag menar. I filmvärlden så älskar jag Short Cuts som är en sån historia. Capital som jag nyligen läst var en sådan bok också och det var det som fick mig att plocka upp boken på Waterstone.

2. Jag har ett sug efter att få uppleva ovanliga miljöer. Eftersom jag normalt läser mest svenskt, nordiskt, nordeuropeiskt och nordamerikanskt så dras jag till litteratur som utspelar sig i Asien, Sydamerika, Afrika osv och tittar lite extra efter sådana böcker just nu.

3. Det regionala. En bok som utspelar sig i Västernorrland eller Jämtland kollar jag alltid lite extra på. Utspelar den sig i Sundsvall så är det nästan ett måste.

4. Andra välkända miljöer, t.ex. Brighton eller södern i USA där jag bott lockar. Eller ställen jag besökt många gånger, som t.ex. Bergen, Oslo, Köpenhamn, London osv.

5. Priser som boken vunnit kan både locka och avskräcka. Man Booker och Rivertonpriset är två som lockar, men Augustpriset har inte gjort det.

6. ”Dark secrets”. Det måste ju vara en bra deckare eller?

7. 70-80-tals skildringar med referenser till populärkultur drar mig in. I synnerhet svenska där igenkänningsfaktorn är hög.

8. ”Det här är en ny lägg in valfritt känt författarnamn” kan locka, men också avskräcka. För oftast så stämmer det ju inte! Men är det en favoritförfattare som nämns så plockar jag nog i alla fall upp boken.

9. ”But did he do it?” ”And why?”. Korta koncisa frågor som får en att förstå att här är det ett riktigt mysterium med många bottnar.

10. ”Baserat på en verklig historia” är både lockande och avskräckande. Det beror helt på vad det hela handlar om! Det ska vara fiktion, inte ”true crime” men just ”inspirerad av” lockar mig.

Annonser

Storsjöodjuret av Jonas Moström

På nyårsafton så ser tre ungdomar något i vattnet i Storsjön, Östersund. De är övertygade om att det är Storsjöodjuret de sett och snart är det fler som rapporterar att de sett odjuret. Kommunen ser en möjlighet att attrahera fler turister och man påbörjar bygget av ett Storsjöcenter tillsammans med en tysk vänkommun och en tysk affärsman. Det ses inte med blida ögon av alla och under sommaren ökar spänningarna.
En sommardag i juli har överläkare Erik Jensen jour när en kvinna kommer in på Sundsvalls sjukhus. Hon har ramlat i vattnet utanför kasinot och har förlorat medvetandet. Nästa dag får Erik ett SMS från en okänd avsändare som hävdar att kvinnan, Tove, blivit knuffad ner i vattnet. Han kontaktar sin vän kriminalkommissarie Johan Axberg. Johan är pappaledig med sonen Alfred och överlåter fallet åt sina kollegor. Dessutom så befinner han sig i Östersund, där hans farmor Rosine Axberg har hamnat på sjukhuset efter att ha blivit brutalt misshandlad i sitt hem. Hon hävdar att det var en av baltligorna som härjar i stan, men Johan misstänker att hon inte berättar hela sanningen. Johan börjar rota i saken, men möts av oväntat motstånd av den lokala polisen.

Storsjöodjuret av Jonas Moström kom ut i april 2013. Det är den åttonde boken om kriminalkommissarien Johan Axberg och överläkaren Erik Jensen. Jonas Moström är uppvuxen i Bräcke, Jämtland. Han har bott i Sundsvall men bor numera i Stockholm där han arbetar som läkare och författare. Han debuterade 2004 med Dödens pendel.

Som jag skrivit förut på bloggen så har jag en förkärlek för böcker som utspelar sig regionalt, inte minst i Sundsvall, eller som i det här fallet i Östersund. Mitt omdöme ska ses i ljuset av detta för det bidrar (för det mesta) till ett positivt intryck.

Jonas Moströms böcker är mycket lättlästa och är enkel svensk deckarunderhållning men så mycket mer brukar jag inte förvänta mig. Ibland behöver man en lättläst bladvändare, och när jag läste Storsjöodjuret var det fallet. I den här boken fokuserar författaren på ett tema som är angeläget, nämligen främlingsfientlighet, och jag gillar hur han förvaltar det temat inom ramen för en enkel deckare. I den förra boken, Stryparen, blev jag både irriterad på Johan och Erik och saknade överhuvudtaget karaktärsutveckling av de återkommande karaktärerna. I den här boken får Johan, hans barndom och hans relation till Rosine vara i centrum och det fungerar betydligt bättre. Vi får i stort sett inte alls möta hans kollegor i Sundsvall. Men huh vad jag irriterar mig på Erik och Sara!

Spänningen då, som är så viktig i en deckare. Ganska tidigt kan man ana vem som är skyldig, men motivet dröjer, och detaljerna dröjer, vilket är bra. Och så gillar jag slutet vad gäller båda ”trådarna”. Det var betydligt bättre än jag förväntat mig. Men jag hade å andra sidan rätt låga förväntningar.

Det finns en del logiska glapp som jag blir frustrerad över, som att Johan faktiskt är pappaledig och ändå så får han order av sina överordnade och verkar ”jobba”. I verkligheten så funkar det ju inte så på en arbetsplats. Antingen är man föräldraledig eller så är man inte det. Och varför ska han leda en utredning i Östersund innan det finns en officiell misstanke om att de inte kan hantera ärendet internt? Och så precis som i förra boken så undrar jag vem som skriver baksidestexterna till den här serien. För återigen så stämmer den inte kronologiskt med innehållet!

Att det blir en nionde bok tycks helt klart, och jag kommer att läsa den också. Än är jag inte färdig med Johan och Erik. Boken var ett recensionsexemplar från Lind & Co.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Lättläst deckare i Jämtlandsmiljö med främlingsfientlighet i fokus.
Betyg: 3+

En smakebit på søndag – The Book of Joe

Söndag igen. Klarblå himmel och sol ute, men inte särskilt många grader i skuggan än så länge. Dagens projekt är att städa upp i garaget och få fram cyklarna. Känns som om vi typ är sist ut med det.

På bloggen så är det som vanligt En smakebit på søndag. Det är den norska bloggen Flukten fra virkeligheten som ger oss chansen att dela med oss av smakbitar. Regler och veckans inlägg hittar ni här.

I går så började jag på en ny bok, av en författare som jag inte läst tidigare, och som ingår i min utmaning Boktolva 2013. Författaren heter Jonathan Tropper och boken The Book of Joe. Den är från 2004 och finns översatt svenska (Boken om Joe).

Boken handlar om Joe, som skrivit en bok om sin hemstad, Bush Falls som blivit en bästsäljare och filmatiserats med bl.a. Leonardo di Caprio. Den är utelämnande och självbiografisk men avslöjar också mycket om staden och dess innevånare. Boken togs inte väl emot i hemstaden, och Joe har inte varit tillbaka sen han slutade skolan. Men en familjetragedi gör att han måste återvända till staden där alla är arga på honom.

Smakbiten kommer från sid. 13

I never planned on going back to Bush Falls; that much is obvious. Otherwise, I would never have written a novel that trashed everyone there so thoroughly. The truth is, though, I never actually believed I’d get it published. So I wrote a book about my hometown, about Carly and Sammy and Wayne and the horrible events of my senior year, liberated by the notion that it would never see the light of the day. Then Owen Hobbs called me one eventing and told me that it was ”fucking brilliant”. Not too many people can pull off using an expression like that. Owen can, because Owen is fucking brilliant.
Statistically speaking, it’s damm near impossible to write a best-seller. It’s also remarkably difficult to piss off an entire town. Overachiever that I am, I managed to accomplish both feats in one fell swoop. When it comes to alienation, I’m something of a prodigy.

Safirblå av Kerstin Gier

Det har just upptäckts att Gwendolyn är den i släkten som har genen som möjliggör tidsresor. Det är en total överraskning både för henne, hennes släkt och sammanslutningen Väktarna. För att hon inte slumpmässigt ska förflyttas i tiden så styr nu Väktarna hennes resor. Hon och Gideon skickas fram och tillbaka till olika tidsepoker. Gwendolyn hålls utanför skälen till resorna, men anar att det har att göra med att förhindra att något hemskt ska hända. Sitt temprament har hon svårt att tygla på tidsresorna, till Väktarnas förtvivlan. Dessutom tycker Gwendolyn att Gideon ena stunden beter sig som att han gillar henne, och andra stunden är mycket föraktfull, vilket driver Gwendolyn till vansinne. Vad hon inte talat om för vare sig Gideon eller Väktarna är att hon ser och kan kommunicera med spöken. När gargoylen Xemerius dyker upp visar det sig vara användbart för henne.

Safirblå av Kerstin Gier kom ut på svenska 2013. I original heter boken Saphirblau och kom ut 2010. Den är andra delen i den s.k. Ädelstenstriologin, där den första boken heter Rubinröd och den tredje Smaragdgrön. Kerstin Gier är en tysk författare vars trilogi översatts till över trettio språk. Rubinröd (Rubinrot) kommer som film 2013.

Förra året fick jag boken Rubinröd av förlaget, och tyckte den var oväntat bra (min recension hittar du här) så jag uttryckte mitt intresse för bok två, Safirblå, som förlaget vänligt nog skickade.

Förra boken kallade jag ”feelgoodfantasy” och till viss del tycker jag den här boken också kan gå under den benämningen, trots att det givetvis finns en del otäckheter, lögner och ondska i den. Men i Safirblå så ligger en stor del av vikten vid Gwendolyns känslor för Gideon. Hon åker på tonårsvis ständigt berg- och dalbana i funderingarna ”han gillar mig, han avskyr mig, han gillar mig, han…”. Det är nog inte orealistiskt, men nästan 400 sidor av detta gör att jag tillslut mest har lust att skaka om henne. Det blir för mycket tonårstrånande och för lite spänning.

Tidsresorna kläms ihop i beskrivningen och jag är väldigt förvirrad just nu kring hur de reser och framförallt varför. Kanske det ska spegla Gwendolyns förvirring, men det kan också vara så att jag kommer ihåg för lite från förra boken. För jag fattar inte alls varför de ska resa först till ett datum, sen till dagen innan, sen till ett annat århundrade. Boken börjar precis där ettan slutar, och eftersom det nästan är ett år sedan jag läste den så blir början rätt abrupt.

Något jag verkligen gillar är språket, eller snarare jargongen. Jag gillar den lätt skämtsamma självironiska tonen som Gwendolyn har (utom när hon trånar förstås…). Och tack och lov för Xemerius!

Nästa del i serien, den sista delen, Smaragdgrön kommer i höst och jag tänker definitivt läsa den, för jag bara måste ju få reda på upplösningen! Men jag hoppas på mer spänning och mindre kärlek i nästa (se där, det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva…).

En fundering kring titeln. Jag trodde den skulle handla mer om Lucy, som är Safir, men det var ju inte mer om henne än i Rubinröd. Så vad är tanken med titlarna? En kommentar om utseendet på boken. Jag tycker omslaget är snyggt men eftersom jag också har bok ett så tycker jag det är synd att de bytt stil mitt i serien! Ett plus för ”blurbarna” från bokbloggar.

Boken är ett recensionsexemplar från Bonnier Carlsen. Tack för det!

Ett urval andra som bloggat om boken är beasbokhylla, Bokparadiset, Bokpandan och Tonårsboken.
Om ni vill läsa om böckerna från någon som läst dem på tyska så kika in hos Helena.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokia och Bokus.

Omdöme: Feelgoodfantasy om tidsresor och en väldig massa tonårstrånande.
Betyg: 4- (ungdomsbok)

Bokbloggsjerka 26-29 april: Förord

I veckans bokbloggsjerka skriver Annika: Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Jag läser numera oftast förorden som är skrivna av författaren för jag tänker att man som författare har ett syfte med ett förord.

Däremot hur mycket de ger varierar. Jag läste nyligen Ursula K LeGuins The left hand of darkness som kom ut 1969, men förordet har hon skrivit betydligt senare och det lyfte en del intressanta frågeställningar. Likaså läste jag tidigare idag förordet i Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Boken är från 1985 och förordet från 1991 och det ger ju en annan vinkel.

Efterord å andra sidan är det lite si och så med. Jag orkar inte läsa alla tack, men om de innehåller en ”runtomkringhistoria” som t.ex. i Kristina Ohlssons Davidsstjärnor så läser jag.

Gräspojken av Christer Lundberg

Kalle bor i Göteborg med sin pappa Tomas, sin mamma Bodil och sin lillebror Björn. Plötsligt en dag så sätter sig Bodil ned och berättar att hon ska åka iväg till Indien, och så ger hon sig av. Lillebror Björn verkar inte bry sig, han ägnar sig helt åt sin skateboard. Pappa Tomas verkar vilsen men jobbar på. Kalle kan inte oroa sig så mycket för han har annat att tänka på. I en blomkruka i rummet har plötsligt en grön växt dykt upp, som visar sig vara marijuana. Han identifierar ursprunget som fågelfröna som nymfparakiten Aslan äter. Kalle blir helt besatt av att prova och se om han kan odla upp flera. Plötsligt så är han indragen i något som blir mycket större än han kunnat förutse, och snart ändras livet för honom, Björn och Tomas.

Gräspojken av Christer Lundberg kom ut 2012 och det är författarens debutbok. Christer Lundberg är känd som ”Christer i P3” som hans eget radioprogram heter. Han har tidigare jobbat med radioprogrammet Musikhjälpen och är medlem i ett synthpopband.

Det här är en bok som jag först la märke till i bokhandeln beroende på dess omslag faktiskt. Inte så att jag gillade, utan tvärtom. Men ändå gjorde en viss nyfikenhet att jag ändå läste på baksidan. När den sen dök upp i positiva ordalag på bokbloggar så blev jag nyfiken, och plockade den såsmåningom i hyllan på jobbet.

Gräspojken liknar ingenting annat som jag läst. Den är helt absurd. Det första kapitlet skrattar jag högt ett par gånger, vilket jag nästan aldrig gör, och jag tänker att det här lovar gott. Men sen blir det så skruvat och så absurt och i botten nästan tragiskt att jag slutar skratta. På ett par ställen, i synnerhet när hela familjen är samlad så skrattar jag igen. Författaren har en god förmåga till korta koncisa ”statements” som blir absurda i sig.

Men när jag tänker ett varv till så börjar jag undra. En tolv-trettonåring som med sin pappa odlar marijuna, säljer knark, ligger så ofta han kan med sin fjortonåriga flickvän, ibland hög. Är det roligt? Egentligen? Ett förlåtande drag är att Kalle boken igenom på något underligt sätt förblir oförstörd och snäll. Kontrasten blir slående och det är förstås omöjligt att ta historien på allvar en enda sekund. Överhuvudtaget så är karaktärerna ganska overkliga, men samtidigt så är de beskrivna varmt och utan något moraliserande över deras handlingar. Och det är det som gör att det här funkar.

Den är så charmig och så mycket glimten i ögat att den blir en underhållande skröna, men samtidigt så blir det lite för mycket. För innerst inne så kan jag inte släppa det faktum att den också är väldigt tragisk. Eller skulle kunna vara. För er som brukar sky böcker som beskrivs som skrönor, vilket jag gör, så rekommenderar jag ändå att ni ger boken en chans.

Ett urval andra som bloggat om boken är Tidningsida, Joggingskor, Bokstugan,  Jenniesboklista, hyllan, och Bokbrus.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Helt absurt om en 13-årig pojke som av en slump blir knarkkung.
Betyg: 3+

Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson

Efraim Kiel har kommit till Stockholm för att rekrytera en ny säkerhetschef för Salomonförsamlingen i Stockholm. När han sitter och tittar på ansökningarna så går larmet. En lärare vid skolan som hör till församlingen har blivit skjuten till döds. Fallet hamnar av oklara skäl på bordet hos den lilla grupp som Alex Recht leder, som för tillfället endast består av honom själv och Fredrika Bergman. De börjar utreda händelsen, men när kort därefter två unga pojkar i församlingen försvinner tar de över det fallet istället. Säkerhetschefen på Säpo, Eden Lundell, börjar sina egna efterforskningar kring varför Efraim Kiel egentligen är i Stockholm. Vem är egentligen Papperspojken som dyker upp hela tiden i polisutredningen och i Edens efterforskningar. En väl bevarad myt eller något annat?

Davidsstjärnor, av Kristina Ohlsson, som har recensionsdatum i dag, 24 april 2013, är den femte boken i serien om Alex Recht, Fredrika Bergman och de övriga runt omkring. Den första, Askungar, kom ut 2009. Kristina Ohlsson har tidigare arbetat som säkerhetsexpert och med terrorfrågor men är nu författare på heltid.

Kristina Ohlsson tillhör, i mitt tycke, de allra bästa svenska deckarförfattarna just nu, och jag blev mycket glad när Piratförlaget gav mig en chans att läsa hennes nya bok som stod högt på min önskelista. Det finns en del att säga, och jag kan inte garantera att det jag skriver om boken inte indirekt kommer att avslöja en del av handlingen (även om jag ska undvika att beskriva slutet). Mina recensioner av alla hennes tidigare böcker kan man hitta på min recensionssida.

Kristina Ohlsson har ett sätt att skriva som gör att jag tycker det hela blir oerhört spännande. Om och om igen så slås jag av hur kortfattad hon är. Meningarna är korta. Inte sällan kanske fyra fem ord, ibland bara ett. Ny rad ofta för en ny mening. Inga utvidgningar, väldigt lite om känslor (med undantag för Alex Recht?) men ändå får hon fram både stämningar och känslor. Men framförallt får hon fram spänningen. Det är en bladvändare jag knappt vill lägga ifrån mig.

Jag har också tidigare nämnt att jag gillar hur hon låter karaktärerna utvecklas mellan böckerna utan att förjupa sig i detaljerna. Speciellt så gillar jag hur Peder Rydh har utvecklats. Jag tycker att spänningen håller ända till slutet, även om jag inte gillar upplösningen. Inte alls faktiskt.

Men. Det finns ett problem för mig med den här boken. Det handlar om familjer, det handlar om barn och det är rått. Det är på något sätt min värsta mardröm, att familjen hotas, att barnen hotas. Och mer än en gång under läsningen så ifrågasätter jag mig själv, varför jag fortsätter att läsa det när jag berörs så illa av vissa bitar. Nästan så jag mår fysiskt illa. Det handlar inte om Kristina Ohlsson som författare eller boken Davidsstjärnor, det handlar mer om mina känslor när jag läser boken.

Boken finns att köpa på Adlbris, Bokus och Bokia.

Boken var ett recensionsexemplar från Piratförlaget.

Omdöme: Andlöst spännande svensk deckare om arvssynd, hämnd och desperation.
Betyg: 4+

Tematrio – Världsbokdagen

I veckans tematrio skriver Lyran så här: Idag firar vi Världsbokdagen och jag vill gärna uppmärksamma detta med en tematrio om böcker från hela världen. Berätta om tre böcker från skilda delar av världen som du gärna vill rekommendera den som vill lära sig eller förstå mer av andra ”kulturer”!

Eftersom jag mest läser böcker från Europa och Nordamerika så passar jag på att ta tre exempel från andra delar av världen.

1. Flykten från läger 14 av Blaine Harden är en skakande och autentisk berättelse om den enda personen som lyckats rymma från ett läger i Nordkorea. Författaren är en journalist som träffat Shin Dong-huyk.

2. The Songlines (Drömspår) av Bruce Chatwin ger en unik inblick i aborignernas kultur i Australien. Även om Nevil Shutes böcker la grunden så var det den här boken som slutligen fick mig att förälska mig i Australien.

3. Torsdagsänkorna av Claudia Piñiero är en av de få böcker jag läst som utspelar sig i Argentina. Riktigt intressant!

Topp Tio Tisdag: Tio böcker jag trodde jag skulle gilla mer/mindre än jag gjorde

I veckans Top Ten Tuesday hos The Broke and the Bookish så är temat: Top Ten Books I Thought I’d Like MORE/LESS Than I Did

Det är svårt att verkligen plocka ”topp tio” så jag plockar tio lite slumpmässigt av de som först dyker upp i huvudet.

Bok 1-5 gillade jag mer än jag trodde jag skulle:

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman. Varken titel eller omslag lockade. Dessutom underskattade jag författaren.

2. nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Varken baksidesbeskrivning eller omslag gör den här boken rättvisa.

3. Cinder av Marissa Meyer. Ungdomsbok. Science fiction. Ibland är det tur att ens förutfattade meningar kommer på skam.

4. Berg har inga rötter av Manne Fagerlind. Storyn lät inte helt övertygande men den här boken hade många kvaliteter!

5. Svärdet och spiran av Ken Follett. Jag som inte trodde jag gillade historiska romaner. Uppenbarligen hade jag fel.

Bok 6-10 gillade jag mindre än jag trodde jag skulle:

6. Tusen små bitar av James Frey. Såg honom på Skavlan och tyckte det hela lät intressant, men jag blev mest bara uttråkad och irriterad.

7. Simma i mörker av Kjell Eriksson. Bara för att man gillar en författares skönlitterära verk behöver man inte gilla en biografi av personen.

8. Hungerspelen av Suzanne Collins. Hyllad. Omskriven. Lät spännande. Not so much tyckte jag.

9. Artighetsreglerna av Amor Towles. Av beskrivningen så trodde jag den här boken skulle passa mig perfekt. Det gjorde den verkligen inte.

10. Agaat av Marlene van Niekerk. Om mina förväntningar och min upplevelse skrev jag det här inlägget.

En tesked jord och hav av Dina Nayeri

Saba och Mahtab Hafezi växer upp i byn Cheshmeh i norra Iran. En dag när Saba är 11 år så försvinner hennes syster och mamma spårlöst. Saba blir ensam kvar med sin pappa och grannarna som tillbringar mycket tid hemma hos Hafezis. Hon och Mahtab har alltid älskat Amerika och deras föräldrar har uppmuntrat dem att lära sig engelska riktigt bra. Saba är övertygad om att hon sett mamman och Mahtab på flygplatsen, på väg ombord på ett flyg. Hon skaffar i hemlighet amerikanska filmer och musik, drömmer sig bort och är så förvissad om att hennes tvilling befinner sig i Amerika tillsammans med deras mamma att hon berättar för alla om Mahtabs fantastiska västerländska liv. Hennes vänner från byn, den vackra flickan Ponneh och Reza som Saba är förälskad i, blir Sabas trygghet. Familjen Hafezi lever i skräck för att deras kristenhet och intresse för det västerländska ska avslöjas, och försöker leva enligt mullornas regler. De gör allt för att framstå som goda muslimer och leva som förväntas. Men Saba drömmer om att ha Mahtabs frihet.

En tesked jord och hav av Dina Nayeri kom ut 2013. I orginal heter den A teaspoon of earth and sea och har översatts till 13 språk. Det är Dina Neyeris debutbok. Hon föddes i Teheran under den iranska revolutionen och kom till USA med sin familj när hon var 10 år. Hennes nästa bok, In transit, beräknas komma ut 2014.

En tesked jord och hav lyckades jag klicka hem från Booked. Det som lockade mig var titeln samt att den utspelar sig i Iran.

Det tog väldigt lång tid innan jag kom in i boken, faktum är att efter 200 sidor så kämpade jag fortfarande, men någonstans där vände det (boken är 444 sidor). Dina Nayeris sätt att skriva är väldigt kompakt, varje sida innehåller väldigt mycket information. Det är många karaktärer att hålla reda på, och det tar ett tag innan jag kan lyckas. Redan från början så förstår jag till viss del vad som hänt med Mahtab och mamman, och utifrån beskrivningen av boken hade jag förväntat mig att överraskas mera.

Men halvvägs in i boken så börjar jag kunna relatera karaktärerna till varandra och intressera mig för alla andra historier som boken består av än den om Mahtab. För det är riktigt mycket som händer Saba, och mycket man som läsare får veta om att växa upp i Iran. Vissa bitar är rent omskakande. Jag uppskattar att boken är uppdelad från olika berättarperspektiv, och i synnerhet så gillar jag styckena där Rezas mamma, Kahnom Basir, är berättaren. Men riktigt in i det detaljrika sättet att uttrycka sig kommer jag inte, det känns som om jag inte kunnat ta till mig allt. Det finns en hel del att fundera på efter att man läst boken.

Några andra som bloggat om boken är Bokfrossa, Kajsas bokblogg och Annas bokprat.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Innehållsrikt pch detaljerat om en tvillings uppväxt i revolutionens Iran och hennes längtan efter frihet.
Betyg: 3+