Det har just upptäckts att Gwendolyn är den i släkten som safirblahar genen som möjliggör tidsresor. Det är en total överraskning både för henne, hennes släkt och sammanslutningen Väktarna. För att hon inte slumpmässigt ska förflyttas i tiden så styr nu Väktarna hennes resor. Hon och Gideon skickas fram och tillbaka till olika tidsepoker. Gwendolyn hålls utanför skälen till resorna, men anar att det har att göra med att förhindra att något hemskt ska hända. Sitt temprament har hon svårt att tygla på tidsresorna, till Väktarnas förtvivlan. Dessutom tycker Gwendolyn att Gideon ena stunden beter sig som att han gillar henne, och andra stunden är mycket föraktfull, vilket driver Gwendolyn till vansinne. Vad hon inte talat om för vare sig Gideon eller Väktarna är att hon ser och kan kommunicera med spöken. När gargoylen Xemerius dyker upp visar det sig vara användbart för henne.

Safirblå av Kerstin Gier kom ut på svenska 2013. I original heter boken Saphirblau och kom ut 2010. Den är andra delen i den s.k. Ädelstenstriologin, där den första boken heter Rubinröd och den tredje Smaragdgrön. Kerstin Gier är en tysk författare vars trilogi översatts till över trettio språk. Rubinröd (Rubinrot) kommer som film 2013.

Förra året fick jag boken Rubinröd av förlaget, och tyckte den var oväntat bra (min recension hittar du här) så jag uttryckte mitt intresse för bok två, Safirblå, som förlaget vänligt nog skickade.

Förra boken kallade jag ”feelgoodfantasy” och till viss del tycker jag den här boken också kan gå under den benämningen, trots att det givetvis finns en del otäckheter, lögner och ondska i den. Men i Safirblå så ligger en stor del av vikten vid Gwendolyns känslor för Gideon. Hon åker på tonårsvis ständigt berg- och dalbana i funderingarna ”han gillar mig, han avskyr mig, han gillar mig, han…”. Det är nog inte orealistiskt, men nästan 400 sidor av detta gör att jag tillslut mest har lust att skaka om henne. Det blir för mycket tonårstrånande och för lite spänning.

Tidsresorna kläms ihop i beskrivningen och jag är väldigt förvirrad just nu kring hur de reser och framförallt varför. Kanske det ska spegla Gwendolyns förvirring, men det kan också vara så att jag kommer ihåg för lite från förra boken. För jag fattar inte alls varför de ska resa först till ett datum, sen till dagen innan, sen till ett annat århundrade. Boken börjar precis där ettan slutar, och eftersom det nästan är ett år sedan jag läste den så blir början rätt abrupt.

Något jag verkligen gillar är språket, eller snarare jargongen. Jag gillar den lätt skämtsamma självironiska tonen som Gwendolyn har (utom när hon trånar förstås…). Och tack och lov för Xemerius!

Nästa del i serien, den sista delen, Smaragdgrön kommer i höst och jag tänker definitivt läsa den, för jag bara måste ju få reda på upplösningen! Men jag hoppas på mer spänning och mindre kärlek i nästa (se där, det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva…).

En fundering kring titeln. Jag trodde den skulle handla mer om Lucy, som är Safir, men det var ju inte mer om henne än i Rubinröd. Så vad är tanken med titlarna? En kommentar om utseendet på boken. Jag tycker omslaget är snyggt men eftersom jag också har bok ett så tycker jag det är synd att de bytt stil mitt i serien! Ett plus för ”blurbarna” från bokbloggar.

Boken är ett recensionsexemplar från Bonnier Carlsen. Tack för det!

Ett urval andra som bloggat om boken är beasbokhylla, BokparadisetBokpandan och Tonårsboken.
Om ni vill läsa om böckerna från någon som läst dem på tyska så kika in hos Helena.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokia och Bokus.

Omdöme: Feelgoodfantasy om tidsresor och en väldig massa tonårstrånande.
Betyg: 4- (ungdomsbok)