Som det givna steget i sin karriär så tar Sofia ett jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Hennes man Janne, som är lärare,  åker med som medföljande och hemmapappa åt de små barnen Noella och Teo. Att komma till Bangladesh från Stockholm blir en kulturkrock för Sofia och Janne. Sofia stöter genast på problem i relationen med ambassadören Moberg som mest intresserar sig för att gå på mottagningar och fritidsforska i språk, och försöka förmå sin färgstarka fru Vanja att inte stöta sig med omgivningen. Janne försöker vänja sig vid att bo i diplomatkvarteren, vara hemmaman i en kultur med barnflicka, chaufför och en mängd andra tjänare och umgås med bara andra utlänningar. Både Janne och Sofia vill ju egentligen förändra världen!

Systrarna Mukta, Nazarin och Mina har hängt ihop som ler och långhalm tills dess att Mukta giftes bort. Nu är Mukta död och för att undvika samma öde så bestämmer sig Nazarin och Mina att dra till Dhaka och tjäna ihop sin egen dowry. Men Dahka är en helt annan upplevelse än de förväntat sig, och deras förmåga att tjäna ihop sina egna pengar och stå på egna ben sätts på prov. Deras omgivning har svårt att acceptera deras självständighet. Genom slumpen leds deras vägar in i diplomatkvarteren, där de möter Janne och Sofia.

Innan floden tar oss” är Helena Thorfinns debutroman. Hon har arbetat som journalist och som utvecklingsanalytiker. I sitt arbete har hon tillbringat tre år vid ambassaden i Dhaka. ”Innan floden tar oss” är en skildring av Bangladesh, ett land i ständig förändring som kämpar med sin utveckling. Den är också en skildring av kulturkrocken mellan detta land och den brokiga skaran av utlänningar som antingen vill utnyttja situationen eller hjälpa till. Boken kom ut i mars 2012 och recensionsdatum är i dag, 2 april.

När jag läste beskrivningen av den här boken lockades jag av den då den tycktes vara en roman om livet i Bangladesh. Men efter att ha läst en bit i boken så insåg jag att den var någonting annat. Det är en oerhört faktaspäckad bok, med långa diskussioner mellan ambassadpersonal, mellan biståndsarbetare, mellan Sofia och Janne, som handlar om de politiska och moraliska förutsättningarna för bistånd i ett land som Bangladesh. I synnerhet med en svensk/nordisk vinkling. Det var jag inte beredd på, och till en början så gjorde det att jag tyckte boken var mer tungläst än väntad. Men när jag tog mig tid att läsa noggrannt, att inte slarva igenom de här styckena, så blev boken mycket intressant.

Det är en väv mellan Sofias och Jannes situation och relation och mellan Nazarins och Minas kamp till ett drägligt liv, och som framgår redan av texten på boken så vävs de såsmåningom ihop. Kaptilen växlar perspektiv, och ur min synvinkel så är Nazarins och Minas historia mer fascinerande än Sofias och Jannes, i alla fall till en början. Det är också skillnad i hur lätt/svårlästa kapitlen är, kanske för att författaren väljer att väva in olika mycket fakta.

Det är en bok som väcker många funderingar kring bistånd, kulturkrockar, utnyttjande av billig arbetskraft (i synnerhet i textilbranschen), korruption och många andra intressanta frågor.  Författarens bakgrund blir för mig också en garant för att fakta är korrekta. Samtidigt är det en bok som är skriven med djup empati. Jag tycker den är fascinerande och gripande och har stor behållning av den, men stundvis är den för detaljerad och långrandig. Baksidestexten borde också ha varit tydligare med vilken typ av bok det är.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: En faktaspäckad och detaljerad, och samtidigt oroväckande och skakande roman om Bangladesh och biståndets förutsättningar.
Betyg: 4