Handling från förlagets hemsida: Det har blivit dags för Sofia och Janne att återvända till Dhaka efter semestern i Sverige. Ett terrorattentat har under sommaren inträffat på ett av de ställen familjen brukar besöka och de kommer tillbaka till en förändrad och chockad stad.
Sofia hoppas ändå att hennes arbete för jämställdhet och mänskliga rättigheter ska få fart, och lämnar lättad barnen och vardagen till en allt mer uttråkad Janne. Inte förrän hon blir fast med en amerikansk kollega, Collin, i det tigertäta träsket Sunderbans inser hon att är i fara både politiskt och privat.
Mina har flyttat hem till byn och fått en baby, och i hennes rum på Janne och Sofias garagetak flyttar dansarna Dipita och Pinky in. Deras nattliga uppdrag på den närliggande militärförläggningen undgår helt svenskarna. När en container med tortyrutrustning dyker upp på fel plats är det dock Pinky som vet vilka val Sofia måste göra.

Boken: Den som går på tigerstigar av Helena Thorfinn kom ut i april 2017.

Varför jag läste den: Jag kände att det var dags att läsa en hyllvärmare. Eftersom jag skulle ut och resa ville jag gärna ha en pocket. Den som går på tigerstigar har stått i hyllan sen 2018 då jag fick den. Jag har läst boken som föregår den, Innan floden tar oss.

Vad jag tyckte om den: Den som går på tigerstigar är en ambitiös och intressant berättelse som utspelar sig Bangladesh. Ambitionen med boken är god, och den innehåller många intressanta aspekter på diplomati och politik. Helena Thorfinn skriver initierat om biståndsfrågor, västerlänningar i Bangladesh, kulturkrockar och inställningar. Hon gör det på ett sätt som sätter svenska värderingar och det svenska samhället i ett annat perspektiv.

Berättelsen drivs av karaktärerna, och deras upplevelser. Det är lärorikt, eftersom jag förutsätter att beskrivningarna av livet som Pinky, Dipita och Nazarin lever är rättvisande. Jag upplever att karaktärerna inte är särskilt sympatiska. Jag har svårt för Sofia och hennes obegripliga beteende, och Janne som visar vissa sympatiska drag blir jag inte klok på. Deras barn får en väldigt undanskymd roll i berättandet, trots att mycket går ut över dem.

Den som går på tigerstigar är intressant men jag tycker berättelsen drunknar i ett överflöd. Det är som att så mycket som möjligt ska klämmas in i en och samma berättelse. Det blir långa utläggningar, och väldigt ordrika beskrivningar. Den är inte trögläst, men ibland har jag svårt att hålla fokus på berättelsen.

I grunden tycker jag det här är en väldigt deprimerande syn på bistånd. Det är mycket möjligt att den är helt riktig, men personligen blir jag deppig och uppgiven.

Bloggat om boken har exempelvis Feministbiblioteket

Betyg: 3+

Mer info:
Förlag: Norstedts
Sidor: 435
Betyg på Goodreads: 3,62 baserat på 271 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst: 20 augusti 2022