Från förlagets hemsida: En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru hade recensiondatum 20 mars 2017. Johannes Anyuru är en mångfaldigt prisbelönt svensk författare som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Hans romandebut, Skulle jag dö under andra himlar, kom 2010. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är nominerad till årets Augustpris.

Jag får erkänna att trots att Johannes Anyuru är flerfaldigt prisbelönt så var han okänd för mig innan den här boken. När det stod klart vilka böcker som hade nominerats till Augustpriset fick jag ett mejl med ett erbjudande att läsa dem. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var den enda som lockade och som tur var fanns ett exemplar kvar.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar liknar ingen annan bok jag läst. Det är svårt att fånga alla känslor och beskriva vad jag egentligen tycker om den. Annat än att jag tycker väldigt mycket om den!

Det är förbluffande hur olika det kan fungera med ord. Jag slutade nyligen läsa en bok när jag kommit halvvägs, och ett av skälen var att  jag inte mäktade med alla drömsekvenser. I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är den flytande gränsen mellan verklighet och något annat (framtid? fantasier?) en av styrkorna, och jag sugs in i berättelsen. Johannes Anyururs språk är fantastiskt. Det finns en renhet i språket, något djupt fascinerande. Att han använder återkommande specialord, som delvis (tror jag) är egenuppfunna, och delvis är från andra språk, gillar jag. Jag tror boken kan uppfattas som svårläst, men jag upplevde den som lättläst så länge jag inte gav mig på för långa stycken i taget. Läsningen bara flöt och jag fascinerades.

Jag har inte ord att beskriva berättelsen, som handlar om hat, kärlek, religion, rädsla. Den är både intressant och mäktig. Omöjig att kategorisera, det är både en samhällsskildring i nutid och en dystopi.  Det framtida svenska samhället är extremt segregerat och styrs av hat. Johannes Anyuru klarar av att beskriva terror och bakgrunden utan att ta ställning, eller kräva förståelse. Det är som det är, och frågan är om vi kan påverka skeendet. Flickan i boken kanske kan det. Eller har allt redan hänt? Det är fullständigt öppet för läsaren vad som egentligen händer. Berättelsen är både oändligt sorglig och samtidigt hoppfull. Jag väljer ändå att tolka det som hoppfullt. Kanske vi kan påverka framtiden genom att inte falla för hatet. Det här är en berättelse jag kommer att bära med mig länge.

Jag är definitivt sugen på att läsa mer av Johannes Anyuru. Och även om jag inte läst någon av de andra nominerade böckerna så hoppas jag att den här tar hem Augustipriset.

Omdöme: Fascinerande berättelse om kärlek och hat med ett mäktigt språk.
Betyg: 5

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Kulturbloggen, Västmanländskans bokblogg, Stories from the city, Fiktiviteter och Just nu just här

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 301
Betyg på Goodreads:4,16 baserat på 369 betyg
Hur jag fick tag på den: Fick den från Svenska Förläggarföreningen.
Utläst 20 november 2017.

Annonser