Onda flickor av Alex Marwood

Den lilla kuststaden Whitmouth skakas av brutala attacker och mord på unga kvinnor. En av de unga kvinnorna hittas av Amber Gordon på nöjesfältet där hon jobbar som städare. Amber bor tillsammans med en ung man som inte är speciellt snäll mot honom. På jobbet försöker hon hjälpa sina arbetskamrater, en trasig skara människor med varierande bakgrund. Morden innebär förstås representanter från pressen som jagar runt i staden för att hitta personer att intervjua. En av dem som skickas dit är den frilansade journalisten Kristy. Hon bor med sin snälla man, som är arbetslös, och sina två barn, i en annan stad. Kristy är den som för tillfället ska dra in pengar till hushållet, och trots att hon inte har någon större lust åker hon till Whitmouth. När hon ska intervjua Amber får de bägge en chock. För en gång i tiden kände de varandra, under andra namn. En gång för länge sedan, när de bara var barn, dömdes de bägge för mordet på en liten flicka. De har länge levt med skyddade identiteter och vill absolut inte att någon ska få reda på vem de är och vad de gjort.

Onda flickor av Alex Marwood kom ut tidigare i år, 2013, på svenska. På engelska heter den Wicked Girls, och kom ut 2012. Alex Marwood är en pseudonym för den brittiska journalisten och författaren Serena Mackesy. Hon debuterade 1999 som författare med The Temp. Onda flickor är hennes första kriminalroman, och den första under pseudonym.

I ett besök i bokhandeln så stod jag och bläddrade i den här boken och konstaterade att den skulle platsa på min önskelista. Redan samma vecka så dök den överraskande upp i min brevlåda, utskickad av Modernista. Efter att sedan ha läst om den på bokbloggar och sett ”blurbarna” på själva boken så hade jag rätt stora förhoppningar.

När jag nu läst den så kan jag känna det mest som ett ”jaså”. Kanske det helt enkelt är mina förhoppningar som ställer till problem. För det här är en helt OK bok. Den är alls inte dålig, tvärtom har den många bra element. Men av någon anledning så fastnar jag inte alls. Om jag läser eller inte spelar ingen roll, jag dras inte tillbaka till boken när jag lägger den ifrån mig. Jag läser och läser och det går lätt, men ändå griper historien inte tag i mig. Samtidigt finns det inget specifikt element som stör mig, och det är ju positivt. Alla ingredienserna finns där, en röd tråd, ett mysterium, personliga relationer, personteckningar av både huvudpersoner och en del bikaraktärer osv. Men ändå underligt oengagerande.

Miljön lyckas hon med. Det är mörkt, fuktigt och nedgånget. Som en brittisk håla vid havet. Eländet finns där men hon når inte Gillian Flynns höjder i att beskriva samhällets baksida.

Boken består dels av kapitel som behandlar historien om vad som händer i Whitmouth i nutid, där flera personer får komma till tals som berättare. Det varvas med kapitel (i kursiverad form – varför?) som är flickornas historia som den utspelar sig 1986. Det är bra gjort, fast jag hade gärna sett mer från 1986.

Ett problem är att det blir lite för mycket av allting. Det är för många sammanträffanden, i synnerhet i ”nutidshistorien”. Det är lite för många trasiga människor. Det är lite för mycket detaljer. Samtidigt så finns det en del intressanta trådar som jag gärna hade sett att författaren hade utvecklat mer. Jag funderar på vårt behov av ”enkla förklaringar” som blir allra tydligast i de förenklingar och tolkningar som media gör i sin rapportering i boken. Konflikten mellan vad media rapporterade om vad som hände när Amber och Kristy var små, och vad som egentligen hände antyds men utvecklas inte. Nutidshistorien handlar mycket om att man framställer brottslingar som onda, får utttalanden från grannar och arbetskamrater för att stödja sin hypotes och gör grova förenklingar.

Kanske en del av mitt problem är att historien är så uppenbart påverkad av vad som hände James Bulger, även om det förstås inte är samma historia. Men det finns t.o.m. detaljer som faktiskt liknar.

Sen måste jag säga att både baksidestexten och framförallt omslaget faktiskt är grovt missvisande vad gäller den gamla historien. På vilket sätt vill jag inte säga men ni som läst boken kanske förstår.

Trots att jag blev något besviken så tycker jag det är en lovande kriminalromansdebut och när nästa bok av pseudonymen Alex Marwood dyker upp kan den nog hitta hem till mig. Tydligen heter den The Killer Next Door.

Omdöme: Brittisk deckare om ondska, hemligheter och brist på empati.
Betyg: 4-

Några andra som bloggat om boken är Annikas litteratur- och kulturblogg, Enligt O, Skuggornas bibliotek, Bokmoster, hyllan, Boktok73, Dark Places och romeoandjuliet.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Mitt exemplar har jag fått som recensionsexemplar från Modernista.