”Fasanjägarna” av Jussi Adler-Olsen

Carl Mørck och hans assistent Assad, som tillsammans bildar Avdelning Q för olösta fall, håller till nere i källaren i polishuset i Köpenhamn. En dag hittar Carl en akt på sitt bord, som gäller ett fall som är klassat som uppklarat, och alltså inte borde vara något för Avdelning Q. 1987 hittades ett ungt syskonpar brutalt mördade i en sommarstuga. En grupp internatskoleelever med inflytelserika föräldrar misstänktes för mordet. Nio år senare erkände en av eleverna mordet och fallet är uppklarat. Men när Carl och Assad ändå börjar nysta så märker de att det finns de som anser att det hela inte alls är uppklarat. Tillsammans med det senaste tillskottet till gruppen, den frispråkiga Rose, så hittar de ledtrådar som leder till några av de mest inflytelserika männen i Danmark. Och en hemlös kvinna, Kimmie, som en gång tillhörde gänget elever på internatskolan. Men Kimmie är spårlöst försvunnen och det är inte bara polisen som letar efter henne. Vad döljer Kimmie och vad döljer hennes tidigare kamrater? Och vem har mest att förlora på att Avdelning Q tar upp fallet igen?

Fasanjägarna är Jussi Adler-Olsens andra bok i den omtalade serien om Avdelning Q. Boken, som heter Fasandræberne på danska, kom ut 2007 i Danmark, och 2011 i Sverige på Bra Böcker. Jussi Adler-Olsen är författare och dramatiker från Köpenhamn.

Den första boken jag läste av Jussi Adler-Olsen var Flaskpost från P, som är den tredje boken i serien. När jag hittade Fasanjägarna i hyllan i bokcirkeln på jobbet så visste jag ungefär vad som väntade mig.

Den absolut största behållningen av Adler-Olsens böcker är den rappa ironiska stilen i språket. Det är omöjligt att säga om Carl Mørck är en skitstövel eller om det döljer sig ett varmt hjärta bakom jargongen, men Carls iakttagelser är ofta humoristiska på ett småironiskt sätt. Växelverkan mellan den naive Assad, den brutalt ärliga Rose och den buttre Carl är underhållande. Språket är omväxlande och flyter bra, även på svenska (en eloge till översättaren).

Men grundhistorien i Fasanjägarna, själva ”mysteriet”, är en så brutal historia så jag stundvis nästan är frestad att lägga ifrån mig boken. Det är bara för magstarkt med våld för nöjes skull. I sin iver att teckna en nyanserad bild av Kimmie så blir det stundvis på gränsen till en glorifiering av våldet. Ska man ha sympati för henne eller inte? Och beskrivningarna av hennes fd vänner Ditlev, Ulrik och Torsten, som alla fruktar Kimmie och vad hon döljer, är minst lika groteska. Det är med en ledsen känsla som jag lägger ifrån mig boken, för någonstans därute finns det säkert människor som Kimmie.

Förmodligen kommer jag ändå att återvända till böckerna om Avdelning Q, som jag läser i fel ordning, för att få njuta av dynamiken mellan Carl, Assad och Rose. Men det dröjer nog ett tag, om övriga böcker är lika brutala som de jag läst hittills.

Ett urval andra som bloggat om boken är: Dagens bok, hyllan, Annikas litteratur- och kulturblogg samt Boksnoken.

Omdöme: Groteskt men välskrivet kriminaldrama om människor som tappat känslan för moral.
Betyg: 4-