”Kalak” av Kim Leine (Nordisk läsutmaning)

Våren 1978 rymmer Kim sjutton år gammal hemifrån, från sin mamma i Norge och kretsen av Jehovas vittnen. Han beger sig till Köpenhamn  för att leta upp sin pappa som när Kim var liten blev utstött ur församlingen. Kim flyttar in hos sin far och hans partner Svend. Ganska kort tid senare så förgriper sig pappan på Kim och övergreppen pågår en längre tid. Kim utbildar sig till sjuksköterska, skaffar fru och två barn och flyttar så långt bort från pappan han kan komma. De flyttar till Grönland. Under många år så jobbar Kim febrilt inom vården på Grönland. Arbetet och Kims oförmåga att vara trogen tär på äktenskapet och de flyttar tillbaka till Danmark. Men Kim längtar till Grönland och stämningen där och återvänder. Han ses av många som en äkta grönländare – en kalak. Med tiden utvecklar han också ett drogberoende som blir grövre och grövre. Men han försöker ta sig ur den destruktiva spiralen och göra upp med sitt förlutna.

Kalak är Kim Leines självbiografiska debutroman. Kim Leine är född i Norge men flyttade till Danmark som 17-åring. Han arbetade i 15 år på Grönland men bor numera i Danmark.

I juli var det dags för Grönland i den Nordiska Läsutmaningen. Det var inte lätt att välja en bok från Grönland men jag fick hjälp av de andra deltagarna. Kim Leine är visserligen inte född och uppvuxen på Grönland, men har bott där en längre period. Boken Kalak utspelar sig i huvudsak på Grönland.

Självbiografiska romaner är inte alltid enkla, men när man kallar den ”minnesroman” så blir det enklare att acceptera. Och till min förvåning så tyckte jag om den här boken. Själva historien om Kim och hans relation till sina föräldrar, i synnerhet pappan, är svår att acceptera och ta till sig. Man kan inte bli annat än arg på pappan. Tvärarg.

Språket i boken är bra, hans beskrivningar av Grönland är så att man tycker sig känna sältan i luften, det kalla och det karga. Jag har aldrig varit på Grönland, men däremot Svalbard, så det var den känslan jag återupplevde. Kims beskrivning av sitt eget beroende, först av kvinnorna och sedan av drogerna gör det inte lätt att tycka om honom heller. Men samtidigt så finns det en ärlighet som är tilltalande. Och i jämförelse med James Freys beskrivning av sitt beroende i Tusen små bitar så tycker jag Kim Leine gör det mycket bättre. Men tillslut blir man lite less på hans hhisoria. Grönland blir jag däremot nyfiken på.

Andra som skrivit om boken är och dagarna går och Bokmasken.

Omdöme: Självbiografiskt om en ung mans utmaningar på det karga och egensinniga Grönland.
Betyg: 3+

En smakebit på søndag – Paradisoffer

Då var det söndag igen. Ännu en vecka har förflutit. Nu är det dags för En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Igår läste jag ut en oerhört spännande bok, 400 sidor som jag slukade på ett dygn! Eftersom jag inte valt nästa bok att läsa än så blir smakbiten ur Paradisoffer av Kristina Ohlsson.

Kristina Ohlsson debuterade med Askungar, första delen om Fredrika Bergman och Alex Recht. Jag läste den och var inte helt övertygad. Men under sommaren har jag i rask takt läst Tusenskönor, Änglavakter och nu Paradisoffer. Och jag kan bara säga – har du inte läst Kristina Ohlssons spänningsromaner så gör det!

Boken börjar med att flera bombhot mot olika mål i Stockholm har ringts in. Och värre ska det bli. Smakprovet kommer från sidan 35 i boken.

Eden tyckte spontant om Alex. Det hände sällan eller aldrig. Vanligtvis var Eden försiktig med att öppna sig för männiksor som hon inte kände. Men med Alex Recht var det annorlunda. Sebastian hade sagt att han var som hon. Kanske låg det någonting i det.
– Vilka åtgärder skulle du vilja vidta? sa Eden till Alex. Om du tänker bort hotet mot Rosenbad. Hur skulle du ha hanterat det här?
Alex lade pannan i djupa veck. Ytterligare en sak som Eden tyckte om. Han tänkte innan han talade. Trots att det var så in i helvete bråttom. Panik hjälpte sällan eller aldrig och det irriterade Eden att så få människor som hon mött under sin karriär inte förstod en så enkel sak.

Bokbloggsjerka 27-30 juli: Årets bästa och sämsta

Den här veckan blir det bokbloggsjerka på lördagen för mig. Men Annikas bokbloggsjerka sträcker sig ju hela helgen! Så här lyder veckans uppgift: Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Den sämsta boken jag läst blev tyvärr Arja Saijonmaas biografi En ung naken kvinna – mötet med Mikis. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Men om man ska ta det bokstavligt så läste jag ju faktiskt inte ut den för den var så dålig. Den sämsta som jag läst ut blev Ugglemasken av Brigitte Gacha. Tyvärr för jag hade stora förhoppningar på den. Mer kan du läsa här.

Den bästa boken blir Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jo, jag vet, jag och tusen andra;-) Men den var ju så bra. Mer kan du läsa här. Runner-up är Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron. Mer kan du läsa här.

Se där. Jag kunde inte ge ett entydigt svar tydligen;-)

”Hello Kitty måste dö” av Angela S. Choi

28-åriga Fiona Yu bor med sin mor och far och har uppfostrats enligt kinesiska värderingar. I Fionas ögon tycker hennes kinesisk-amerikanska omgivning att hon ska vara som idealet Hello Kitty, snäll, mjäkig, viljelös, utan röst och osjälvständig. Fiona försöker revoltera, hon vill alls inte vara som Hello Kitty.

För att kunna revoltera så beslutar hon sig för att operera in en konstgjord mödomshinna, eftersom hon saknar den. Då ska hon kunna förlora oskulden så det märks innan hon gifter sig och på så sätt revoltera.

När hon kommer till plastikkirurgen Sean Killroy så visar det sig att han är en gammal barndomskamrat. Istället för att operera in en mödomshinna så lockar Sean henne istället med på andra äventyr för att utmana sina och föräldrarnas gränser. Det ena äventyret blir konstigare än det andra. Till på köpet så råkar de unga män som hennes pappa vill föra ihop henne med ut för mystiska ”olyckor”.

Hello Kitty måste dö är Angela S. Chois debutroman som kom ut 2010. I svensk översättning kom den 2012 på Damm förlag. Angela S. Choi är kinesisk-amerikanska och bor i San Fransisco. Innan hon blev författare arbetade hon som företagsjurist.

Mycket av dragningskraften med den här boken ligger i titeln. Den är onekligen mycket uppseendeväckande. Omslaget likaså. Så när TinaO lottade ut boken deltog jag – och vann! Tack Tina!

Hello Kitty måste dö liknar ingenting jag läst vad jag kan komma på. Den är absurd, den är morbid och den är så driven i hela sitt upplägg att det är svårt att greppa. Fiona är egentligen en ganska häftig tjej och jag gillar hennes sätt att göra upp med traditionerna, och den absurda jargongen är tilltalande.

Men tyvärr tar det morbida över på ett sätt som gör att jag tillslut tycker boken blir jobbig. Karaktären Sean och hans fritidssysselsättningar blir till slut för mycket för mig. Hade boken inte varit så kort, så tror jag att jag lagt ifrån mig den innan jag läst ut den. Och det känns lite synd, för i botten så finns det många tankar som dyker upp när man läser den.

Ett urval andra som skrivit om boken är: Annas bokhylla, Schitzo-Cookies bokblogg, TinaO, Mettes pocketblogg, Boktrollet och I bokens värld är allt möjligt.

Omdöme: Absurd och alldeles för morbid uppgörelse med traditioner och krav.
Betyg: 2

Har jag ett liv? – Halvårssummering 2012

Folk frågar mig ibland hur jag hinner läsa alla böckerna som jag läser. Tja, det är ju annat som får minska, som att se på TV. Sen är det ju enklare nu när barnen också gärna läser. Då kan vi sitta i varsitt soffhörn och läsa. Mest handlar det nog om vad jag prioriterar. Det senaste året har jag definitiv prioriterat läsning, jag har haft behov av att försvinna in i böckernas värld.

Så vad har jag då hunnit med under det här halvåret, dvs januari-juni 2012?

Om jag summerar så blir det så här:

Totalt: 56 stycken

48 böcker på svenska
4 böcker på norska
4 böcker på engelska

Inför det kommande halvåret planerar jag att läsa fler böcker på engelska! Det måste jag absolut bättra på. Det ska också bli fler norska och jag ska ge mig på danska.

Den Nordiska läsutmaningen har jag läst minst en bok per månad i (i mars läste jag flera norska böcker), jag har betat av en del hyllvärmare, och en del i bokcirkeln på jobbet. Har också deltagit i två stycken Bokbloggsprat.

Betyg:
Betyg 5:  3 stycken
Betyg 4-, 4 eller 4+: 32 stycken.
Betyg 3-, 3 eller 3+: 14 stycken.
Betyg 2: 4 stycken
Betyg 1: 1 stycken
Ingen betygssättning: 2 stycken

Jag måste vara en rätt positiv person? Eller så väljer jag rätt sorts böcker;-)

Den största positiva överraskningen var Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfmark.

Den största besvikelsen var Ugglemasken av Brigitte Gacha som jag verkligen hoppats på.

Ett par böcker som levt kvar hos mig långt efteråt är Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson och Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron.

Om du vill se hela listan så kan du kika här.

”Finders keepers” av Belinda Bauer

Jess Took följer med sin pappa John ut i skogen när han ska jaga. Men medan han jagar stannar hon i bilen. När John kommer tillbaka så är Jess borta. På ratten sitter en gul post-itlapp med texten ”Du älskar henne inte”.

D.I. Reynolds återvänder till Shipcott  tillsammans med D.S. Elizabeth Rice för att utreda Jess försvinnande. De har fortfarande sitt förra misslyckande i gott minne, och är fast beslutna att hitta Jess.

Jonas Holly, den lokala polisen, går till psykolog för att komma över de traumatiska händelserna han gått igenom. Det är inget vare sig han eller psykologen tycker fungerar särskilt bra, men av rädsla friskförklarar psykologen Jonas och han sätts i tjänst.  Något som i alla fall unge Steven Lamb ogillar. Reynolds är heller inte nöjd.

När sedan ett barn till försvinner, och ett till, alla åtföljda av samma beskyllningar trappas utredningen upp. Kidnapparen lämnar inte många spår efter sig.

Finders Keepers är Belinda Bauers tredje bok i serien om Shipcott och den kom ut 2012. Den första, Blacklands, kom ut 2010, och den andra, Darkside, 2011. Mina recensioner av dem kan du läsa här och här. Belinda Bauer växte upp i England och Sydafrika och bor nu i Wales. Hon är journalist, och innan hon skrev Blacklands var hon pjäsförfattare.

Belinda Bauer tillhör de författare som jag upptäckt genom Blacklands under 2012 och när jag vid ett besök i Uppsala hittade både Darkside och Finders Keepers så köpte jag dem på ett bräde. Finders Keepers liknar mer Darkside än Blacklands i sin uppbyggnad, det är en deckare med de delar man förväntar sig. Men ändå tycker jag den är ett snäpp bättre än Darkside.

Finders Keepers är spännande och har ett driv. I botten ligger en djupt tragisk ton,  i synnerhet vad gäller de återkommande karaktärerna.

I de både tidigare böckerna hade årstiderna, hösten respektive vintern, en betydelse för handlingen. Här har Bauer hoppat till sommaren, och den ovanligt varma sommaren har betydelse. Hon är skicklig på att använda vädret som en förstärkning av stämningar och känslor.

Det enda som man kan invända mot boken är det faktum att vid det här laget börjar Shipcott vara lite väl olycksdrabbat för att vara den lilla by som det är. Samtidigt så vågar Bauer utveckla sina återkommande karaktärer mellan böckerna, och det är positivt. Även om man som läsare har ett ambvivalent förhållande till Jonas Holly. Men Steven Lamb återser jag gärna. Kommer det en fjärde bok så dyker den nog upp i min bokhylla också.

Även Annika har skrivit om boken.

Omdöme: Britisk spänning om försvunna barn och människors hemligheter en het och torr sommar.
Betyg: 4

Tematrio – Resor

I veckans Tematrio så säger Lyran så här: Men i romaner reser huvudpersonerna lite då och då, berätta därför om tre bra böcker som innehåller resor, gärna av lite mer äventyrlig art.

Den här veckan blir mitt val utifrån att jag återupptäckt en del böcker i vår bokhylla nu när jag håller på att registrera våra böcker. Det blir verkligen blandat bandat!

1. Börjar med en riktig klassiker som finns både på svenska och engelska, men inte på grekiska i vår hylla. Odyssén av Homeros. Beskriver Odysseus tioåriga resa på väg hem.

2. On the road av Jack Kerouac är högaktuell just nu eftersom en filmatisering har premiär i dagarna. Beatgenrerationens bok från 1957. En enda lång roadtrip genom USA.

3. Route 66 går till Trollhättan av Bodil Sjöström kom ut förra året och var en riktigt bra debut. Lena och hennes fru Maggan bilar genom USA. Parallellt får vi följa Lenas mammas väg in i demensen. Min recension finns här.

Hipp hipp hurra EnligtO

Ytterligare en mycket bra bokblogg fyller två år, nämligen EnligtO. Det är en blogg som jag regelbundet besöker då Linda alltid har läsvärda inlägg.

Själva födelsedagen ägde rum i lördags, och Linda lottar ut Mercurium av Ann Rosman. Läs mer om det här.

Du kan också delta i författarbingo eller EnligtO-kunskap.

Grattis!

”The Litigators” av John Grisham

David Zinc är en framgångsrik advokat med en examen från Harvard. Han är anställd på den stora firman Rogan Rothberg där han jobbar både dag och natt och tjänar mycket pengar. En dag på väg till jobbet får han nog. Han får ett sammanbrott i hissen på väg upp till åttionde våningen, vänder och åker ner igen, för att aldrig återvända. Nu kommer han förmodligen att få tid för sin fru, Helen, men han måste ju ha ett jobb också.

Oscar Finley och Wally Figg är också advokater. De driver en liten tvåmansfirma, Finley&Figg, med hjälp av sekreteraren Rochelle Gibson. De specialiserar sig på skador, försäkringsärenden, snabba skilsmässor och rattfyllemål. Allt som går snabbt och enkelt, allt som kräver en minimal insats. Men en dag snubblar Wally över en masstämning av ett stort läkemedelsföretag. När David dessutom ansluter sig till firman på det mest osannolika sättet, så är bollen i rullning. Nu ska de ta sig an ett av USAs största företag inom läkemedelsbranschen. Kommer de att lyckas?

The Litigators av John Grisham kom ut 2011. Den kommer ut på svenska i höst och heter då Processen. John Grisham debuterade med A Time to Kill och har nu skrivit 23 skönlitterära romaner och ytterligare fyra böcker. Hans böcker är översatta till 39 olika språk och flera av hans böcker har filmatiseras.

När jag började läsa Grisham för många år sedan så fastnade jag ganska snart. Hans första bok, A Time to Kill, tyckte jag var oerhört bra! Hans böcker, som jag läst på engelska, är lättläst amerikansk nutidsunderhållning. Men samtidigt så berör han ofta nutidsfenomen som han vill göra läsaren uppmärksam på, t.ex. är han en aktiv motståndare till dödsstraffet. När en ny bok av honom kommer ut så lockas jag förr eller senare att köpa den! Så även med The litigators.

The litigators är en klassisk Grisham. Det är advokater som är huvudpersonerna, det är advokatfirmor av olika storlek, det är rättegångar, det är ”David mot Goliath”. Det amerikanska rättsystemet är i fokus, här med masstämningar, stora industriers förmåga att hantera dem och den lilla människans möjlighet att få rätt. Grisham har flyt i språket som vanligt. Huvudpersonerna i boken är inte alla sympatiska, men de är definitivt mänskliga, och därför svåra att inte uppskatta. Själva historien har en del spänningsmoment och det är alls inte säkert att det går som man tänkt sig. Det här var en bok som uppfyllde mina förväntningar på en ”riktig Grisham”.

Omdöme: Fartfyllt amerikanskt om att slåss mot de stora, behålla sin advokatheder och ändå överleva.
Betyg: 4

En smakebit på søndag – Vredens tid

Söndag igen. En annorlunda söndag där tankarna finns på annat håll än i bokens värld. Men det är i alla fall dags för En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Som deltagare bjuder man på en smakbit från den bok man läser just nu.

Jag har avverkat en semestervecka här hemma och gått in i någon form av deckarkoma. Har sträckläst deckare efter deckare. Och alla svenska. Alexander Söderberg, Kristina Ohlsson (två stycken), Ninni Schulman. Och så den jag håller på med nu: Vredens tid av Stefan Tegenfalk.

En ung flicka dör i en bilolycka. Fem år senare börjar någon mörda. En rad underliga mordfall, där förövarna inte vet varför de mördat, äger rum. Gemensamt är att mördarna drabbats av en oförklarlig ilska. Kriminalkommissarie Walter Gröhn utreder fallen tillsammans med praktikanten Jonna de Brugge. Boken är den första i en trilogi om Walter och Jonna.

Citatet kommer från sidan 16

Bror Lantz tog spjärn med knäna mot ryggstödet och fick på så sätt ett stadigt grepp. Han visste inte varför han hade tagit av sig byxskärpet eller varför han med en sådan dödlig passion ville strypa chauffören. Det kändes helt enkelt skönt och på något sätt förlösande. Han ville bara få tyst på honom. Det var som om en säkerhetsventil hade öppnats samtidigt som smärtan i huvudet släppte och varenda muskel spändes till bristningsgränsen, en paradox han normalt skulle ha reflekterat över men nu inte gjorde. Ju hårdare han drog desto mindre skar knivarna i huvudet.