”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen

Carl Mørk driver avdelning Q som tar hand om gamla olösta fall. Tillsammans med sin assistent Assad och Rose så för han en ganska anonym tillvaro nere i källaren på polishuset. De är okonventionella men tar sig an de fall som ingen annan vill ta i. På hemmaplan har Carl flera inneboende, bl.a. en svårt skadad ex-kollega, Hardy. En dag dyker det på polisstationen upp en flaskpost, som man hittat för många år sedan i Skottland, men som glömts bort. Det enda man kan urskilja är ett ”hjälp” i början av brevet, en underskrift som börjar på P, och att det är skrivet på danska. Resten av texten är svårtydd. Avdelning Q får i uppgift att gräva vidare i fallet. Carls ledaregenskaper lämnar en del övrigt att önska och Rose blir så arg att hon går iväg. Som ersättare skickar hon sin tvillingsyster Yrsa. Både Assad och Rose/Yrsa bär på sina hemligheter. Men Carl är mest intresserad av att lösa fallet. Och att lägga sig i ett aktuellt fall med några mystiska bränder. Såsmåningom växer en skrämmande bild fram. Någon har satt kidnappningar i system och de pågår fortfarande. Förutom den modige P har alla inblandade sina skäl att dölja att kidnappningarna någonsin ägt rum, vilket gör gruppens arbete allt svårare. Men ju närmare gåtans lösning de kommer, desto närmare kommer de ondskan personifierad.

Jussi Adler-Olsen är en dansk författare som har publicerat sju böcker. Han har rönt stor framgång med sin serie om Avdelning Q. ”Flaskpost från P” är den tredje i serien, men av någon anledning den första som utkom på svenska. Den tilldelades också Glasnyckeln 2010 för bästa kriminalroman av Skandinaviska kriminalsällskapet. Boken växlar berättarröster, mellan Carl, några av offren, den skyldige och den skyldiges hustru. Språket är tämligen enkelt men dialogen, och de inre tankarna, är ändå väl uttryckta och innehåller ibland ett visst mått av ironisk humor.

”Flaskpost från P” är en deckare och spänningsroman med många välkända ingredienser. En socialt omöjlig polis, som nog ändå har hjärtat på rätta stället… eller? Polisens kollegor som döljer sina egna hemligheter. En riktigt ond brottsling, obegripligt ond. Bikaraktärer som drabbas av den onde brottslingen, varav några visar ofattbart civilkurage. Och så vidare. Men det funkar ändå. Språket är inget speciellt, men håller för mig tillräcklig kvalitet. Vissa stycken småler jag t.o.m. åt. Historien med Rose och Yrsa känns förutsägbar, men inte  den om Assad. Historien med Carls före detta kollegor känns också intressant nog för att locka till fortsatt läsning. Vissa hänvisningar till tidigare böcker finns, men inte så mycket så det förstör upplevelsen. Upplösningen i huvudfallet, som är viktig i deckare, är acceptabel. Det andra fallet, med bränderna, tycks endast tjäna syftet att förstärka vissa drag hos de olika medlemmarna i avdelning Q. Det som avskräckte mig mest var prologen, då jag en kort stund undrade om den här boken skulle vara alltför grotesk för mig att läsa. Boken var såpass bra att jag definitivt kan tänka mig att läsa de andra i serien.

Boken fick jag låna av Lennart på Bokia Sundsvall för att recensera.

Omdöme: Dansk enhet för ”cold case” möter ondskan.
Betyg: 3+