I London, januari 1946, är kriget slut och livet börjar återgå till något som liknar normalt. Författaren Juliet Ashton letar efter inspiration att skriva en  ny bok. En dag får hon ett brev från grisbonden Dawsey Adams på ön Guernsey i Engelska kanalen. Juliet och Dawsey börjar brevväxla. Dawsey berättar om livet på Guernsey under tyskarnas ockupation och hur Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap uppstod. Juliet börjar brevväxla med fler på ön, blir trollbunden av deras berättelser och bestämmer sig för att besöka ön.

Mary Ann Shaffers bok är en så udda sak som en feelgoodbok som handlar om andra världskriget och tiden efter.  Den är helt uppbyggd av brev mellan olika personer.

Jag tyckte om boken, den var lättsam men ändå känslosam, man kunde både bli glad och eftertänksam av den. Shaffer behärskar formen. Att bygga upp en bok som brev, och ändå få historien att gå framåt är inte det enklaste. Språket är lättläst, ibland mycket enkelt. Dock tyckte jag den tappade i tempo ungefär halvvägs, när Juliet reser till Guernsey, och det drar ner helhetsintrycket. Slutet är förutsägbart från början, men är också en del av att det är en feelgoodbok.

Betyg: 4.

PS. Tack Kerstin för en bra födelsedagspresent.