Från SVT:  När en elitserieklubb blir av med sin tränare precis innan serien ska börja, får Helena chansen att ta steget över till herrfotbollen. Men för att säkra jobbet måste hon lyckas knipa det mitt framför näsan på ett tidigare utlandsproffs med stora tränarambitioner.

Hemmaplan är en norsk serie från 2018 med bl.a. Ane Dahl Torp, Rolf Kristian Larsen, Axel Bøyum och Emma Bones. I original heter den Heimebane.

När jag såg att det kommit en ny norsk serie så blev jag såklart nyfiken, även om den handlade om fotboll… Så jag såg första avsnittet, men tyckte det var lite för många jobbiga scener (pinsamma) så det blev inte fler. Några veckor senare så började maken och jag om och såg den tillsammans från början (han hade också sett några avsnitt själv). Och tur var väl det.

Hemmaplan är en serie med många bottnar och många viktiga teman. I grunden handlar mycket om hur man hanterar personer som inte är ”med i gruppen”, om utanförskap på många olika sätt. Jag tycker man tacklar frågeställningarna på ett genomtänkt sätt, och faller inte i fällan att ta fram ”lätta lösningar”.

Helena uppfattas som en knepig person, men för mig blir det så tydligt att hon har ett beteende som i samhället skulle vara helt accepterat hos en man, men hos en kvinna så triggar det hos oss (som tittare) och de andra i serien vissa reaktioner. Hon uppfattas som självisk, och hård för att hon inte visar känslor. Hon fattar tuffa beslut som är svårt för omgivningen att acceptera. För mig är det knepigaste hur hon hanterar dottern Camilla och deras relation. Den är djup men samtidigt verkar inte Helena se sin dotter. Hon ägnar mer tid åt sitt jobb än åt att lyssna på dottern, men det verkar ändå som de har en bra relation i grunden. Camillas pappa tror jag inte nämns på hela tiden.

Jag gillar att man får lära känna personerna i fotbollslaget. Var och en av spelarna har sin egen historia, och man lär sig mer och mer för varje gång. Det handlar om fotboll, men ännu mer handlar det om gruppdynamik och vad man är villig att offra för framgång.

Mycket av serien bygger på Ane Dahl Torps framträdande och jag tycker hon är helt fantastisk. Jag har sett henne i andra serier men aldrig tidigare tyckt hon varit fullt så bra som hon är här. Axel Bøyums porträtt av Adrian Austnes är också något utöver det vanliga! Överlag så är skådespeleriet bra, ja faktiskt mycket bra! Ibland känns det som en dokumentär snarare än fiktion, och aldrig att någon gör ett ”stopligt” intryck.

En del av det positiva intrycket har förstås att göra med att det är en norsk serie. Att höra den norska dialogen framkallar alltid vissa positiva känslor för mig. Jag tycker också att norska serier som utspelar sig på landsbygden förmedlar något speciellt – de är ofta välgjorda.

Efter en tveksam start så växer den här serien. Inte minst avsnitten som har anknytning till metoo (även om det inte sägs rätt ut) är tänkvärda. Hade ingen aning om att jag skulle kunna bli så engagerad i historien om ett norskt fotbollslag på väg in i elitserien… Det är t.o.m. så att jag får tårar i ögonen vid några tillfällen, och så sitter jag förstås och småler ibland.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Originaltitel: Hemiebane
Genre: Drama
Betyg på IMDB: 8,3 baserat på 544 betyg
När jag såg den: 20 maj – 22 juni 2018
Format: SVT-play
Med vem: Maken
Ingen recension på Moviezine.

Annonser