Från förlagets hemsida:odinsbarn Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn – ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …

Odinsbarn av Siri Pettersen kom ut på svenska i februari 2015. I original kom den med samma namn ut 2013. Det är den första boken i en trilogi – Korpringarna (Ravneringene). Siri Pettersen är en norsk författare som till vardags arbetar som art director. Odinsbarn är hennes debut.

Odinsbarn förekom i väldigt hög grad i bokbloggsvärlden när den kom ut (först på norska bloggar, senare svenska) och lite nyfiken blev jag. Men fantasy är inte helt inom min bekvämlighetszon. Men för att vidga den så har vi då Makeutmaningen, och i den tog min make med Odinsbarn som han läst och gillat.

Odinsbarn är en välskriven och fascinerande fantasybok. Den är en av de bästa fantasyböckerna jag läst! Jag brukar tjata om att jag tycker en del författare som skriver ungdomsböcker underskattar sina läsare och skriver förenklat. Det gör inte Siri Pettersen alls (Odinsbarn är i alla fall i Sverige kategoristerad för 15+). Språket är smidigt och genomtänkt, och också mycket lättläst. Trots att boken är ovanligt tjock i mina mått mätt så läser jag den relativt snabbt. Boken drar och jag vill läsa mer hela tiden.

En styrka med boken är karaktärerna. Jag gillar dem på olika sätt, vare sig de är onda eller goda eller något mittemellan. Beskrivningarna av deras känslor är så att jag riktigt lever mig in dem. Beskrivningen av Hirkas och Rimes relation tycker jag om, den visar på flera lager i en relation, och de får behålla sina individuella drag.

I början av boken finns en karta, och det brukar jag gilla i fantasyböcker, det brukar underlätta. Men i det här fallet så tittar jag inte på kartan en enda gång, det behövs inte för att skapa sig en bild av världen, det får jag ändå. Inte heller antalet karaktärer känns överväldigande, som de brukar kunna göra.

Men det mest fascinerande är hur Siri Pettersen lyckats med att länka samman nordisk mytologi och fantasy med högaktuella samtalsämnen som främlingsfientlighet, mytbildningar och hur man kan egga en folkmassa till att agera. Jag önskar dock att jag hade kunnat mer om nordisk mytologi, jag tror jag missar en hel del.

Det som stör mig är att jag inte tycker jag förstår allt. Det är händelser som jag inte förstår mig på, och jag har en känsla av att jag missar något väsentligt. Blir inte klok på om det är lösa trådar eller om jag borde förstå mer.

Det är helt klart att jag vill läsa fortsättningen, som också finns i hyllan här hemma. Den står inte högst på läslistan, men såsmåningom ska den bli läst.

Omdöme: Välskriven nordisk fantasy om utanförskap och att få vara sig själv
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Vargnatts bokhylla, hyllan, Old Adult Reads Young Adult, Fantastiska berättelser, Romeo and Juliet, MS Hisingen och I Elenas hylla

Mer kom boken kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Odinsbarn
Förlag: Wahlströms
Översättare: Ylva Kempe

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 11 september 2016.