Kungamördaren av Hans-Olov Öberg

År 1999. Elias Fagervik kommer hem till Sverige från New York. Till de han träffar så berättar han hur fantastisk vistelsen varit, men sanningen är en annan. I Sverige tänker sig Elias att han nu ska visa världen vad han verkligen är kapabel till. Men verkligheten blir inte som han tänkt sig, och ganska snart så inser han att orsaken till hans misslyckanden är det svenska kungahuset. Hans nya mål blir att hämnas. Benny Modigh lämnar Västerås för ett chefsjobb på Rikskriminalen i Stockholm. Under alla år har han inte kunnat släppa tanken på Elias Fagervik, och innan han tillträder sin nya tjänst får han en chans att avsluta jakten på Elias en gång för alla. Men ska han hinna i tid innan Elias lyckas med sitt mål?

Kungamördaren av Hans-Olov Öberg hade recensionsdatum 28 maj 2015. Det är den tredje och avslutande delen i Västeråstrilogin om Elias Fagervik och Benny Modigh. Hans-Olov Öberg är en svensk författare och musiker med långt förflutet inom finansbranschen.

Jag fick upp ögonen för den här serien när jag 2012 läste den första i serien, Djävulens tonsteg. Lite senare samma år läste jag del två, Någon att lita på, och nu fick jag den tredje och avslutande delen, Kungamördaren, som recensionsexemplar från förlaget.

Kungamördaren är en välskriven och lättläst liten pärla. Språket flyter lätt, och det finns många tänkvärda passager. Exempelvis är betraktelsen kring inkorgar och utkorgar i olika skeden i kapitel 2 helt strålande. I Kungamördaren är det inte så mycket spänningen eller gåtan som är i centrum, utan mer den starka psykiska anspänningen som Elias, men i någon mån även Benny, lever under.

Det hade varit till fördel om jag läst de tre böckerna närmare varandra tidsmässigt. Det är nästan tre år sedan jag läste del två, och det är på tok för länge för mig som har dåligt minne när det kommer till detaljer. Det gör att det tar längre tid för mig att komma in i stämningen.

I floden av deckare, där jag slukar rätt många per månad, så står den här boken och de övriga i serien ut på flera sätt. Det finns en växelverkan mellan förövaren Elias och polisen Benny som jag tycker beskrivs på ett alldeles unikt sätt. Elias tecknas också nyanserat. Från förlaget beskrevs i alla fall den första boken som ”cosy crime” men jag tycker det här är en alldeles egen genre inom deckarbranschen.

För mig ligger också mycket av styrkan i serien i tidsmarkörerna och det faktum att Elias är jämnårig med mig. Det är också det som gör att Kungamördaren i viss mån inte blir en lika stark upplevelse som de två tidigare. För medan jag kunde identifiera mig med mycket på 70- och 80-talet är det mindre på 90-talet. Mitt liv tog en annan vändning den perioden, mot familjebildande, och långt ifrån IT-bubblan som är central i Kungamördaren. Ändå är retrokänslan en av styrkorna i Kungamördaren.

Kungamördaren är mer bisarr och mörkare än de tidigare två. Det har med Elias mentala tillstånd att göra, vilket i sig är fascinerande beskrivet. Trots att man tidigt förstår att något är riktigt galet, är det inte förrän precis i slutet som det står helt klart. Slutet är f.ö. mycket bra och jag återkommer till det i tankarna ofta efter avslutade läsning.

Omdöme: Svensk deckare med retrokänsla om besatthet, hämnd och avslut.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Annika Koldenius, Läsa och Lyssna och Tankar från en samlares hjärna

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Kalla kulor

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 25 juni 2015.