Västerås den 4 oktober 1978. Elvaåriga Jimmy Magnusson hittas död i trappan från körläktaren i Domkyrkan, ihjälslagen med en hammare. Den som senast såg honom i livet var jämnåriga Elias Fagervik, just innan de skulle öva med gosskören dagen innan. Biträdande chefen vid våldsroteln, Bengt Nordlander, leder utredningen. En av poliserna är den unge polisinspektören Benny Modigh, som har ett sjätte sinne vad gäller att känna av stämningar, en förmåga som han inte vill visa för sina kollegor. Benny och hans kollegor börjar utredningen där de kartlägger Jimmys bekantskapskrets, som sträcker sig från prästen i kyrkan, organisten, körledaren till Jimmys klasskamrater, t.ex Elias, och de äldre halvkriminella killar Jimmy umgåtts med. Under tiden så kämpar Elias med att komma till rätta med sina föräldrars ständiga kontroverser. I Västerås undre värld är det oroligt, snart ska en ökänd bankrånare friges från fängelset. Såsmåningom börjar Benny och hans kollegor fundera på hur den undre världen och kyrkans värld är kopplade till mordet på Jimmy.

Djävulens tonsteg” är Hans-Olov Öbergs första del i en planerad deckartrilogi om Benny Modigh och Elias Fagervik. Hans-Olov Öberg presenterar sig själv som författare, förläggare, oberoende finansanalytiker, jazz & bluesmusiker samt fotbollskrönikör. Hans första bok, En gudabenådad bullshitter, kom 2001 och sedan dess har han bl.a. givit ut flera deckare. Boken är utgiven på Kalla Kulor förlag, som Hans-Olov Öberg är en av grundarna till. De klassar boken i genren ”Cosy Crime”.

Det här är den första boken av Hans-Olov Öberg som jag läst, trots att han publicerat flera deckare tidigare. Begreppet ”Cosy Crime” stämmer ganska bra. Trots det fruktansvärda brottet i centrum, mordet på ett barn, så genomsyras boken av någon form av värme och småmysighet. Bilden av Elias tecknas med stor empati, och hans reaktioner på sina föräldrars agerande är de stycken i boken som är allra starkast, de blir gripande, och skulle ha platsat i en annan typ av genre. Stundvis så tycker jag att kontrasten mot vad boken egentligen handlar om och ”småmysigheten” blir för stor och skapar en distans till brottet.

Som jag skrivit om förut så är jag uppväxt på 70-talet och pojkarna i boken är årsbarn med mig, så alla referenser till den samtida kulturen är ett plus. Även format på boken och språk stämmer med tidseran. Det handlar mycket om musik i boken och i mitt tycke, som inte är speciellt kunnig på området, blir det för mycket. Slutet ska jag inte säga något om mer än att jag inte tyckte om det. Jag är mycket nyfiken på hur författaren ska fortsätta historien om Elias och Benny i nästa bok av trilogin.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken: Tankar från en samlares hjärna, Deckarhuset och Tröst för ett knytt.

Omdöme: Småmysig deckare i 70-talsformat om ett grymt brott.
Betyg: 4-