Två personer mördas genom att brutalt klubbas ner med en hammare mitt på gatan i fallerifalleracentrala Stockholm. När Conny Sjöberg och hans kollegor kommer till mordplatsen möter de något som är bland det värsta de sett. Men samtidigt blir det en lättnad för dem att få gripa sig an något som de kan ge fullt fokus. För i gruppen råder det misstänksamhet och samarbetet fungerar inte särskilt bra när man har slutat prata med varandra. Gruppen ifrågasätts också kraftigt från andra inom polisen, och det finns stor risk att de inte kommer att få fortsätta. Dessutom utsätts de för faror som de inte alls hade räknat med. För det finns människor som vill få sin vilja igenom till varje pris. Även om andra kommer till skada.

Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen har recensionsdatum idag, 25 maj 2015. Det är den åttonde och avslutande boken i Hammarbyserien. Carin Gerhardsen är en svensk deckarförfattare som debuterade 2008 med Pepparkakshuset, den första boken i serien.

Jag fastnade tidigt för den här serien, och har väntat ivrigt på varje ny del. Lite varierande tycker jag de har varit men överlag deckare med hög kvalitet. De senaste böckerna i serien har jag fått som recensionsexemplar från förlaget, så även denna. Det var med viss bävan som jag började läsa den. Men också med en viss förväntan.

Falleri falllera falleralla är en bra avslutning på en bra serie deckare. Carin Gerhardsen lyckas hålla kvaliteten genom hela serien, och Falleri fallera falleralla är inget undantag. Det här är en välskriven och spännande modern svensk deckare. Hela boken genomsyras av en stämning som säger ”det här är den sista boken”. Det är något i hur trådarna vävs samman, hur mysteriet byggs upp och hur polisgruppen utvecklas. Under läsningen slås jag av hur detaljerat allting är beskrivet, och trots att jag inte brukar gilla det så gör jag det här. Berättarstilen är lite annorlunda, det berättas ofta i tredje person. Det gör att jag under läsningen bland tycker det är som om jag hör en uppläsare på film, en berättarröst. Det gör att det skapas en viss distans till historien.

En av de absoluta styrkorna är hur de poliser som ingår i Conny Sjöbergs team av poliser i Hammarby tecknas. De är mänskliga, med sina för- och nackdelar. De funderar och reflekterar men agerar också. Dynamiken i gruppen är speciell och det framgår tydligt hur den präglar samarbetet. Inledningen i boken tar fasta på just detta, och redan där så är jag fast. Det är en av styrkorna i hela serien, att personerna får utrymme, de utvecklas på ett naturligt sätt

Det som gör att jag inte riktigt kan svepas med i samma utsträckning som i en del av de andra böckerna är att den här gången står det helt klart för mig vilket brottsfall Carin Gerhardsen inspirerats av. Hon har själv i flera intervjuer sagt att hon inspireras av verkliga fall, men jag har inte känt igen dem förrän nu. När det dessutom är ett mycket obehagligt olöst fall så har jag svårt att skaka av mig den där känslan av att det gör anspråk på att vara lite ”true crime”. Det är för nära i tid, och för känslosamt, och ger en biton som jag inte tycker om.

Falleri fallera falleralla handlar mycket om polisgruppen men det handlar också om fallet de ska lösa. Jag gillar verkligen slutet, i synnerhet vad hon gör av polisgruppen men också vad som händer i deras utredningsarbetet. Jag var lite orolig efter förra boken över hur hon skulle lyckas sy ihop allting. men det borde jag inte ha varit.

Det verkar nu som om Carin Gerhardsen kommer att ta en paus från författandet, men jag hoppas verkligen att den blir tillfällig, för jag vill väldigt gärna läsa mer av henne.

Omdöme: Välskriven deckare med en melankolisk underton om missförstånd, avundsjuka och trasiga människor.
Betyg: 4+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Norstedts.

Bloggat om boken har och dagarna går.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget – stort tack!
Utläst 12 maj 2015.

Annonser