Mios blues av Kristina Ohlsson

OBS! Kan innehålla spoilers om du inte läst Lotus blues!

Martin Benner har fått i uppdrag av Lucifer att ta reda på vad som hänt med Lucifers och Sara Tells son Mio. Om han gör det så ska han, Lucy och Belle lämnas i fred. Samtidigt så försöker Martin bringa reda i alla de bevis som hopas mot honom i ett antal mord som begåtts. Polisen verkar övertygad om att det är han som begått dem, och så väl teknisk bevisning som vittnen talar för det. Sakta går det upp för honom att genom att leta efter Mio så kan han utsätta sig själv för ännu större fara, men om han inte letar efter Mio kommer Lucifer att straffa honom. Hur mycket kan han offra, och vem är det som tycks veta allt han tar för sig, i bland nästan i förväg?

Mios blues av Kristina Ohlsson hade recensionsdatum 15 april 2015. Det är den andra delen i serien om Martin Benner, där Lotus blues är den första. Kristina Ohlsson, har arbetat som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon debuterade som författare 2009 med Askungar.

Jag var lätt skeptisk till Lotus blues när den kom förra året. Byta serie? Jag ville veta mer om Fredrika Bergman? Hårdkokt? Nja? Men så läste jag ändå Lotus blues, och drogs med fullständigt. Att läsa Mios blues kändes helt nödvändigt efter det.

Mios blues är en otroligt välskriven och makalöst spännande deckare. Jag var som trollbunden av hela historien, kunde knappt släppa boken och läste ut den på bara två (helg)dagar. En riktig bladvändare och en av de bästa deckare jag läst den senaste tiden.

Mios blues borde inte passa mig. Hårdkokt deckare med en skitstövel (Martin Benner) i huvudrollen? Men jag blir totalt uppslukad av den osannolika historien som jag köper med hull och hår. Det är spännande och jag blir överraskad av slutet. Den är hårdkokt och Kristina Ohlsson tar verkligen ut svängarna och använder hela artelleriet. Det är en drift med genren, skriven med glimten i ögat, men samtidigt så professionell att den verkligen blir hårdkokt.

Precis som i Lotus blues så fångas jag av farten och spänningen. De insprängda intervjustyckena bidrar även här mycket skickligt till att bygga spänningen.

Martin Benner är som sagt var egentligen en skitstövel men man kan inte låta bli att känna sympati med honom. Förmodligen har det med Belle att göra. Genom att visa på Martins totala, om än motvilliga, lojalitet med henne så blir han en annan person.

Jag ger inte så ofta högsta betyget till deckare, men den här har allt jag vill ha. Den är mycket välskriven, har djup, enorm spänning, bra personteckningar. Jag vill dessutom påstå att Kristina Ohlsson tillhör toppskiktet av de svenska deckarförfattarna just nu. Kanske hon är den allra bästa. Det känns i alla fall alldeles för länge tills jag får läsa en till bok av henne.

Omdöme: Välskriven och sanslöst spännande hårdkokt svensk deckare om svek och lojalitet.
Betyg: 5

Några som bloggat om boken är Bokmalen.nu, Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Piratförlaget.

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 19 april 2015.

Mockingjay del 1 – Filmen

Den 18 november 2014 hade Mockingjay, del 1 premiär på bio. Den släpptes på DVD den 23 mars 2015. Vi såg den på DVD 18 april 2015.

Så här beskrivs den på nätet:

Vi får följa vår hjältinna Katniss Everdeen när hon leder Panems tolv distrikt i ett uppror mot den korrupta huvudstaden Capitol.Kriget som kommer att avgöra Panems öde eskaleraroch Katniss måste bestämma sig vem hon kan lita på och göra allt som krävs för att skydda sin familj och sina vänner.

The Hunger games: Mockingjay, Part one är den uppmärksammade fortsättningen av The Hunger Games och The Hunger Games: Catching Fire och tredje filmen baserad på Suzanne Collins succéromaner.

Jag läste Suzanne Collins första bok i serien 2011, men var inte så förtjust i den. Därför dröjde det enda till 2014 innan jag läste del 2 och del 3. Filmen Mockingjay, del 1 är filmatiseringen av ungefär halva tredje boken, Revolt. Vi har sett både den första filmen och den andra, och tyckt de var riktigt bra. Jag skulle faktiskt sträcka mig så långt som att säga att i det här fallet så tycker jag att filmatiseringarna är bättre än böckerna!

Mockingjay, del 1 är en fartfylld och välgjord film. Det som gjorde de två första filmerna bra är samma som gör den här bra. Det ena är skådespelarinsatserna. Jag fortsätter att tycka att Jennifer Lawrence utvecklar Katniss på ett sätt som går bortom böckerna. Hennes karaktär och känslor utvecklas och blir mycket tydligare. En mycket bra skådespelare! Philip Hoffman är framträdande i den här filmen och han gör en mycket bra insats. Tragiskt att han avlidit! Det andra är miljöerna, där man verkligen lyckats fånga både Huvudstaden och Distrikt 13. Välgjort och starkt. Och just ja. Den tredje saken. Sången ”The Hanging Tree”. Mycket bra gjort!

Jag har ju läst boken, och tycker att i alla väsentliga delar har de följt den bra. Men å andra sidan kan jag nog ha glömt en del detaljer… Dessutom är jag mycket påverkad av det starka intryck de två tidigare filmerna har gjort.

Svagheten är just att historien är en halv bok. Det gör att man dragit ut på vissa saker, och det blir lite abrupt slut. Fast det är möjligt att jag efter att ha sett andra delen inte kommer att tycka så.

Filmen recenseras på Moviezine, DN och SvD

Bloggare som skrivit om den är C R M Nilsson, Bokföring enligt Monika, Bladvändaren och Helena på Kulturkollo.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker med karaktärer som lyssnar på musik

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Books Which Feature Characters Who _____ (are musically inclined, have lost someone, have depression, who grow up poor, etc.).

Jag väljer Tio böcker med karaktärer som lyssnar på musik:

1. Alan Banks i Peter Robinsons serie. Han lyssnar på musik i bilen, hemma i fåtöljen och använder musiken som avkoppling.
2. Petra i Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson är besatt av David Cassidy.
3. Duncan i Juliet, naked av Nick Hornby, som är besatt av en artist som kallas Tucker Crowe.
4. Sherlock Holmes i Conan Doyles romaner både lyssnar och spelar själv.
5. Van Veeteren i Håkan Nessers serie lyssnar på klassisk musik.
6. Mona i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl går gärna ut och dansar och lyssnar på musik.
7. Steffi och Alvar i Hjärta av jazz av Sara Lövestam lyssnar på Povel Ramel och jazz.
8. Erik Winter i Åke Edwardsons böcker lyssnar ofta på jazz, som t.ex. Coltraine.
9. Kurt Wallander i Henning Mankells böcker lyssnar gärna på opera.
10. Glenn Branson i Peter James serie ska alltid lära Roy Grace vad som är riktig musik.

 

Descent av Tim Johnston

Familjen Courtland har åkt till Klippiga Bergen för en sista sommarsemester innan 18-åriga dottern Caitlin ska iväg på college. Hon är framgångsrik löpare och ser fram emot att träna på hög höjd, medan hennes föräldrar Grant och Angela också vill ge sitt äktenskap en ny chans. En tidig morgon ger sig Caitlin ut och springer, och hennes yngre bror Sean följer med på cykel. Efter några timmar får Grant och Angela ett samtal från den lokala sheriffen. Man har hittat Sean allvarligt skadad uppe i bergen. Ensam. Av Caitilin finns inget spår. Ett intensivt sökande inleds men utan resultat. Med tiden avtar intresset och sökandet trappas ner. Man tror inte längre man ska kunna hitta Caitlin. Men Grant, Angela och Sean har alla svårt att acceptera det. Deras liv har förändrats och de har förändrats som människor, vilket får dramatiska konsekvenser för deras familj.

Descent av Tim Johnston kom ut 2015. Tim Johnston är en amerikansk författare som debuterade 2002 med ungdomsboken Never So Green. 2009 kom den prisbelönta novellsamlingen Irish Girl.  Descent är hans första roman.

Som jag skrivit om här så var vi nyligen i USA. Det var en hel del bokhandelsbesök under tiden och jag letade efter spännande böcker. En av dagarna så kollade jag på FruEs Instagramkonto och såg att hon läste Descent. När jag sen såg den i affären så plockade jag ut den och kollade lite mer. På baksidestexten lät det som om det kunde vara en bok för mig.

Descent är en bok med många stämningar och många funderingar över livet. Den är med andra ord inte vad jag förväntat mig och trots att det är ett tag sen jag läste den nu så är jag inte helt säker på vad jag tycker om den. Jag hade förväntat mig mer spänning, mer nerv. Mer en klassisk thriller.

Descent är omväxlande rätt trög och omväxlande stämningsfull. Ibland har jag svårt att motivera mig att läsa vidare, ibland så vaggas jag in i stämningen. Kärnan i boken är naturen och stämningen i Klippiga Bergen, författaren använder naturen på ett intressant sätt för att förmedla det storslagna kontra den lilla människan, de stora händelserna mot de små. Jag har rest en del i USA i den här typen av natur så jag har inga problem att se bilderna framför mig, inte heller bilderna av de skitiga motellen och enkla barerna.

Allt eftersom historien rullar fram får man en större förståelse för personerna, i synnerhet Grant och Sean, men även de som befinner sig i pereferin. I grunden tycker jag de är egoistiska, samtidigt som kan förstå deras handlingar. Författaren har lyckats göra dem mänskliga. Språket är i sig inte svårt, men innehåller en stor mängd bildspråk med många ord, vilket gör att jag ibland får läsa om stycken för att få med mig allt.

I grunden så förstår jag inte riktigt poängen med boken. Vad är det författaren vill förmedla? Vad är boken egentligen? Spänningsroman eller inte? Det är först på slutet som det blir riktigt intressant och spännande. Men hela historien, med livsödena, lämnar en väldigt stor obehagskänsla i mig efter läsandet, vilket förmodligen bidrar till att jag inte vet vad jag ska tycka.

Jag är i dagsläget inte intresserad att läsa fler böcker av Tim Johnston, men däremot skulle jag kunna tänka mig att se en filmatisering av Descent. Det tror jag den skulle passa som.

Omdöme: Dröjande, grävande och sorgligt om familjer som faller sönder.
Betyg: 3+

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Algonquin Books of Chapel Hill.

Mitt exemplar var helt nyinköpt (i USA).
Utläst 17 april 2015.

En smakebit på søndag – Erebos

Söndag. 4 grader och regn. Suck. Veckan går inte till historien som den bästa, så det var skönt att ta helg. Helgens verksamhet har mer eller mindre handlat om att skjutsa barnen till och från aktiviteter. I dag är det scouthajk för bägge två. Lite läsande har jag kunnat klämma in här och där i alla fall.

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av Flukten fra virkeligheten. Det är inte så långt kvar på april så jag kände att det var hög tid att börja läsa en bok ut Makeutmaningen. Med bara två kvar så föll valet på Erebos av Ursula Poznanski. Den handlar om Nick som börjar spela ett nytt spel, Ereobos. Efter hand blir det svårare och svårare att skilja på fiktion och verklighet.

Smakbiten kommer från sid 22

”Okej. Bra.” Hon funderade med pannan i ansträngda veck. ”Vänta, det var något mer. Precis.” Hon tog ett steg närmare, lyfte ansiktet mot honom. Hennes tuggummiandedräkt och haremsparfym bildade en bisarr blandning. ”Du får inte visa det för någon. För då funkar det inte. Du måste stoppa undan det på direkten och du får inte säga till någon att du fått det av mig. Lovar du?”
Det här var ju löjligt. Han grimaserade illa ”Hur så?” 
”Sådana är reglerna”, sade Brynne med eftertryck. ”Om du inte lovat kan jag inte ge dig det.”
Nick suckade ljudligt och demonstrativt irriterat. ”Som du vill. Jag lovar.”
”Men glöm inte det, okej? Annars får jag problem.” Hon sträckte fram handen, han tog den. Kände hur varm den var, varm och lite fuktig.
”Bra”, viskade Brynne. ”Jag liter på dig.” Hon gav honom en blick som Nick befarade skulle verka förförisk, sedan plockade hon upp ett smalt, kvadratiskt plastfodral ur väskan och tryckte det i hans hand. 
”Ha det så kul”, viskade hon och gick.

Us av David Nicholls

Douglas Petersen är femtiofyra år, gift med Connie som han har sonen Albie med. En natt så väcker Connie honom och säger att hon tycker äktenskapet är slut och hon tänker lämna honom. Sonen Albie ska flytta hemifrån och de har planerat att göra en resa tillsammans genom Europa innan. Trots att Connie vill bryta upp så enas de om att ändå genomföra den gemensamma tågresan. Douglas bestämmer sig för att det i stället ska bli den resa som får dem att bli en familj igen, som får Connie att inse att hon fortfarande älskar honom och som får Albie att respektera honom. Douglas planerar in i minsta detalj, rutten är klar och hotellen bokade. Nu kan väl inget gå fel?

Us av David Nicholls kom ut 2014. David Nicholls är en brittisk författare och manusförfattare som debuterade 2003 med Starter for Ten. För en svensk publik slog han igenom med En dag som kom ut 2009.

Jag läste One Day av David Nicholls 2011 och älskade den. I bokhyllan har tillkommit några äldre böcker av honom, men de har inte blivit lästa. Ändå önskade jag mig Us och det var med viss bävan och höga förväntningar som jag började läsa.

Us är en mycket lättläst bok, men den levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag gillar språket, kapitlen är korta och det går snabbt att läsa. Men ändå tog det mig lång tid att läsa ut boken, för jag har oerhört svårt att fångas av historien. I stort så känns det som en version av en guidebok över kulturella sevärdheter i Europa. Det känns som om författaren snarare vill saluföra en massa europeiska storstäder och kända konstmuséer än att berätta en historia. Återblickarna ger mer än berättelsen om resan, som blir alldeles för detaljerad. Beskrivningen av de muséer och ställen jag själv besökt ger mig bilder, men inte de okända ställena, där blir det platt.

Styrkan med boken tycker jag är hur Douglas genom berättelsen, i synnerhet tillbakablickarna, växer fram som en människa. Ju mer jag läser desto mer tycker jag om honom, och desto svårare får jag för de runt omkring honom. I synnerhet så irriterar jag mig på Connie.

Trots de leenden som Douglas framkallar så ger hela historien mig en klump i magen. Det finns en så sorglig underton. Kanske det är extra svårt att läsa, eftersom Douglas inte är mycket äldre än jag själv (även om han känns äldre). Det mogna äktenskapet tecknas på ett skickligt och träffsäkert sätt, men samtidigt med en sur biton som gör det hela så negativt.

Jag är villig att ge David Nicholls en till chans pga One Day, men den kommer inte snart.

Omdöme: Brittiskt sorgligt om ett havererat äktenskap och den roadtrip som ska rädda det.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken (svenska utgåvan) är Feelgoodbiblioteket, hyllan, Carolina läser, med näsan i en bok och Kulturloggen.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Förlag: Hodder & Stoughton

Mitt exemplar var en julklapp 2014.
Utläst 12 april 2015.

Bokbloggsjerka 24-27 april: Att blogga om gamla böcker

Äntligen fredag! I veckans bokbloggsjerka lyder frågan som kommer från Koko: Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Min största mängd av böcker från 1800-talet och början av 1900-talet läste jag under gymnasietiden vilket nästan kan anses preskriberat för det är väldigt länge sedan. Några av dem gjorde stort intryck, men med tiden har min smak och mina önskemål ändrats och jag njuter just nu mest av samtida litteratur. Jag känner inget större intresse att bara för sakens skull börja läsa och blogga om äldre böcker. Så mina rekommendationer kommer på gamla meriter.

Mitt senaste försök att läsa en äldre bok var när jag nyligen läste Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo, men eftersom jag inte gillade den känns det underligt att rekommendera den vidare. Några böcker av 1800-talsförfattare som jag ändå minns som starka och läsmässigt positiva upplevelser var Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij samt Nana av Émile Zola. Jag läste också en del böcker av Jules Verne, en författare som det fanns gott om böcker av i hyllan därhemma. En mycket skicklig författare som förvisso är född på 1800-talet men som skrev majoriteten av sina verk i början av 1900-talet var Selma Lagerlöf. Av hennes fantastiska produktion så vill jag rekommendera Jerusalem.

Still Alice – Filmen

Den 20 mars 2015 hade Still Alice premiär på bio. Vi såg den på bio 19 april 2015.

Så här beskrivs den på nätet:

Alice Howland är lyckligt gift med tre vuxna barn och ett hus på the Cape. Hon är en hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker en glömska som sakta kryper sig på henne. I takt med att förvirringen börjar skymma hennes tänkande och hennes minne börjar svika får hon en förödande diagnos: tidigt stadium av Alzheimers sjukdom. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort.

I huvudrollen återfinns Julianne Moore, som belönats med en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har tidigare belönats med en Golden Globe (Drama) för sin rollprestation i filmen.

Still Alice bygger på romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova..

Jag läste Fortfarande Alice i mars i år. Den hade då stått i hyllan ett tag men att jag tog tag i den berodde på att jag sett att filmen skulle komma. Boken gjorde stort intryck på mig, men var också ganska jobbig läsning. Det verkade inte som om filmen överhuvudtaget skulle gå i Sundsvall men så kom den och gick bara ett par dagar och vi tog oss iväg och såg den. Trots att jag förväntade mig något lika jobbigt som boken. Det är alltid knepigt att se en film där man läst boken. I synnerhet om boken gjort stort intryck, och jag som med tiden glömmer detaljer fortfarande kommer ihåg rätt mycket. Det är lätt att jämföra.

Still Alice är en mycket stark och berörande film, oavsett om man läst boken eller inte. Det är ingen feelgoodfilm utan i grunden mycket vemodig och sorglig. Ändå så inser jag återigen att en bok nästan alltid berör mig mer än en film, eftersom jag skapar mina egna bilder. Alice är en högutbildad 50-åring som jobbar med att uttrycka sig, och det är svårt att skaka av sig likheterna när man läser boken. I filmen blir det länge ifrån.

Skådespelarna gör överlag starka insatser, men det är inte enkelt att beskriva utvecklingen av Alice på samma sätt som i boken genom skådespeleri. Julianne Moore gör ett bra jobb, men för mig når hon inte riktigt hela vägen. Mest imponerad är jag av Kristen Stewart som jag blir mycket berörd av. Men Alzheimer är ju också en sjukdom som verkligen drabbar hela familjen. Alec Baldwin blir jag också positivt överraskad av, men som rollfigur blir maken inte lika framträdande, och hans beslut som jag blev upprörd över i boken finns inte alls med på samma sätt.

De flesta ändringar mellan boken och filmen har jag inget problem att köpa att man har varit tvungen att göra pga tid, att några personer skurits bort t.ex. Men en del andra ändringar förstår jag inte riktigt, som vilka som är närvarande vid presentationen Alice håller mot slutet, eller den starka scenen ur boken när Alice går till en föreläsning som inte är med. Mest förbryllad blir jag över att det utspelar sig på Columbia istället för Harvard, men det kanske är av rena filmtekniska skäl.

Se filmen om du är ute efter en välgjort film som berör, men inte om du är ute efter något mysigt.

Filmen recenseras på Moviezine, DN och SvD

Bloggare som skrivit om den är Enligt O och Jennys bokstavliga vardag.

Aprilenkät – eller våren var är du?

Jag älskar enkäter och Johannas deckarhörna har konstruerat en Aprilenkät åt oss.

1. Hur långt har våren kommit där du bor, alternativt senaste nya vårtecknet då såg?
   

Det ligger faktiskt lite snö kvar här och var, men vitsipporna har dykt upp på soliga platser.

2. Vilken var den senaste boken som flyttade in hos dig?

Hm, nu är frågan exakt hur ärlig jag ska vara. Jag har precis kommit tillbaka från en veckas semester i USA, och där blev det besök på en lokal Barnes and Noble. Och ska jag vara helt ärlig så begränsade jag mig inte. När jag kom hem så låg det en del och väntade på mig också, så jag kan ju svara boken i bokbytet: Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes.

3. Vilka nya böcker ser du fram emot under våren (april och maj)? Om du har dålig koll på nyheter, berätta om vilka du ser extra mycket fram emot att läsa i vår, oavsett ålder. 

Jag är på jakt efter The Shut Eye av Belinda Bauer som sägs ska ha kommit. Hittade den inte i USA och det känns helt nödvändigt att den flyttar hem till mig väldigt snart. På den svenska marknaden hoppas jag snart få läsa Vita spår av Emelie Schepp och Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen.

4. Påskliljor eller tulpaner. Vilket är egentligen finast?

Tulpaner! En massa olika färger efter humör. Dessutom luktar påskliljor så starkt att jag inte klarar att ha dem i huset.

5. Nämn en debutförfattare, alternativt en författare som du inte läst något av än, som du gärna vill läsa i vår.

Nu fokuserade jag på att köpa böcker av ”okända” författare i USA, men en svensk debut jag gärna vill läsa är Ondskan är en blond pojke av Fredrik Hardenborg.

6. Myntet har ju två sidor. Vad är det sämsta med våren?

Getingarna om de vaknar tidigt. Myrorna. Och de påtagligt smutsiga fönstrena.

7. Beskriv din favoritplats vid utomhusläsning.

Utanför huset i den förra året införskaffade solstolen. Perfekt lutning för läsning.

8. Finns det någon ny fackbok som lockar lite extra i vår? (Typ kokbok, trädgårdsbok, biografi…)

Nej, dessa fackböcker tenderar bara att bli hyllvärmare.

9. Finns det någon bok ur vårutgivningen du vill läsa men kommer spara till sommaren?

Jag brukar spara Mari Jungstedts Knutasdeckare till semestern men vad jag kan se är ingen sådan på gång, så då finns det ingen jag medvetet kommer att spara.

10. Slutligen en fråga som knyter an till den förra, nära börjar egentligen sommaren? Vad tycker du? Ett visst datum, eller vid ett visst väder eller något annat?

Mycket hänger på vädret, men efter skolavslutningarna är det nog sommar. 13 juni alltså 🙂

Taggade att göra enkäten: Alla som vill förstås.

Topp Tio Tisdag: Tio favoritförfattare

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten ALL TIME Favorite Authors.

Ännu ett omöjligt tema 😉 Jag är alldeles för ombytlig i min smak helt enkelt! De författare som jag älskade för 20 år sedan vet jag helt enkelt inte om jag skulle gilla idag. Men jag plockar med några gamla favoriter, och blandar med några nya. Tar med sådana som jag läst fler än två böcker av. Utan inbördes ordning:

1. Sven Delblanc. Jag fascinerades av hans serie om Samuel i tonåren. Älskade dem och slukade dem.
2. Linda Olsson. Började läsa hennes böcker 2011 men hon blev snabbt en storfavorit.
3. Majgull Axelsson. Rosario är död och några andra av hennes tidiga böcker gjorde stort intryck, men sen glömde jag bort henne. Nu är jag glad att jag återupptäckt henne.
4. Theodor Kallifatides. Hans språk fascinerar mig och drar in mig i böckerna. En författare jag planerar att läsa mer av.
5. Bruce Chatwin. Hans Songlines tog mig med storm och fick mig väldigt intresserad av Australien.
6. Nevil Shute. En av min styvfars favoritförfattare och jag läste många av Shutes böcker i tonåren. On the Beach var den som gjorde starkast intryck.
7. John Grisham. A Time to Kill kanske är hans allra bästa bok, men med tanke på att det är den författare vi har flest böcker av i hyllan (29) så säger det sig väl själv att han är en favorit.
8. Peter Robinson. Det är svårt att välja en deckarförfattare bland alla bra, men även här får 26 böcker i hyllan symbolisera att jag gillar flera av hans böcker.
9. Khaled Hosseini. Med tre lästa böcker kvalar han precis in på listan. En författare som jag tycker har ett underbart språk och fascinerande historier.
10. Belinda Bauer. Ännu en författare jag upptäckt de senaste åren. Än så länge har hon inte gjort mig besviken när jag längtar efter en brittisk deckare.

Runner ups som jag ännu inte läst tillräckligt många böcker av (högst två)  men som jag tror kan komma att bli favoriter är Mattias Edvardsson, Christina Stielli, Thérese Söderlind, Elin Olofsson, Kim Thùy, Julie Otsuka, Jeanette Winterson och Elif Shafak