Från förlagets hemsida: I en sjuksäng ligger polisinspektör Iris Riverdal försänkt i djup medvetslöshet. En pistolkula ligger begravd innanför hjässbenet, ändå återhämtar hon sig förvånansvärt väl.
I väntan på hennes uppvaknande söker kollegorna vid Stockholmspolisen febrilt svaret på vem den mystiske förövaren är. Han som låg bakom mordvågen i Stockholm och till slut dog i ett eldhav i Swedenborgskyrkan.
Samtidigt anländer två män till Stockholm för att slutföra det märkliga uppdraget. Med sig har de ett mardrömslikt vapen som dödar såväl kropp som själ. De överlevande samlar sig för slutstrid, för sin frihet eller undergång.
Alla har de sina speciella intressen i Iris. Men vem är vän och vem är fiende i det spel där hon plötsligt blivit centralpjäsen?

Stormskörd av Mattias Leivinger och Johannes Pinter hade recensionsdatum 30 januari 2019. Mattias Leivinger är en svensk författare, samtalsterapeut och bibliotekarie. Han debuterade skönlitterärt 2014 med den surrealistiska äventyrsberättelsen Freudland. Johannes Pinter är en svensk författare, regissör, manusförfattare och redigerare. Han har tidigare skrivit bl a nordiska väsen-fyllda Vackra kyrkor jag besökt och vampyrromanen 1007, samt barnspökboken Lille Gasten och den stora spökdagen. Deras första gemensamma bok var De mörkermärkta, den första i serien om Iris Riverdal och de andra.

Jag läste den första delen i den här serien, De mörkermärkta, och var förvånad över hur mycket jag gillade den (Betyg 4+), med tanke på att jag var tveksam om det skulle vara min typ av bok. När nu del två kom ut så blev jag glad när förlaget kunde tänka sig att skicka ett recensionsexemplar.

Stormskörd är en välskriven berättelse med högt tempo och starkt driv. Boken ser tjock ut, men den är bara drygt 400 sidor. Den är lättläst, och när läsningen tar fart så är den en riktig bladvändare. Stormskörd är svårklassificerad – den är polisroman men den är också skräck och övernaturligt. Den blandningen fascinerar mig men gör mig också lite förvirrad.

Jag har väldigt svårt att komma in i berättelsen utan att riktigt veta varför. Till att börja med så blir jag överväldigad av alla personer och händelser, som i mångt och mycket är referenser till De mörkermärkta. Tyvärr har jag glömt alldeles för mycket från den för att hänga med i svängarna. Jag kommer inte in i berättelsen, och vissa stycken är det för mycket mystik för min smak. Det är också stundvis väldigt ordrikt och många målande adjektiv som inte behövs. Trots detta så är boken lättläst, men det är först efter nästan 200 sidor som mitt läsande verkligen tar fart och jag är helt fast. De sista dryga 200 sidorna sträckläste jag på en förmiddag.

Trots den tröga början så tycker jag att Mattias Leivinger och Johannes Pinter även den här gången lyckas dra med mig som läsare i en virvel av helt osannolika händelser i en mycket skickligt vävd historia. Blandningen mellan polisroman och skräck med övernaturliga inslag har mig fast.

Karaktärerna i Stormskörd är minst sagt märkliga. Och ytterst obehagliga. Fascinerande att man ens kan tänka ut karaktärer som exempelvis Mondi och de Groot och på något sätt lyckas få fram karaktärsdrag, och inte bara endimensionell ondska. I Stormskörd framkommer ännu tydligare kopplingar till DDR som är intressanta. Poliserna (utom Iris) är mer ”vanliga” och jag gillar dem mer och mer.

Det här ska bli en trilogi och det ska bli mycket intressant att se hur författarna lyckas väva ihop alla trådar till ett avslut. Jag är i alla fall nyfiken och ser fram mot något riktigt dramatiskt.

Omdöme: Polisroman med inslag av skräck och det övernaturliga.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Just nu just här och Kapprakt

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 464
Betyg på Goodreads: Bara 3 betyg satta.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 2 februari 2019.