Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Ögonvittnet av Anna Bågstam hade recensionsdatum 23 april 2018. Anna Bågstam är en svensk författare och jurist som jobbar på Sveriges riksdag. Hon debuterade 2017 med ljudbokserien Stockholm Psycho. Ögonvittnet är hennes första roman.

Den här boken hade jag läst en massa gott om på bloggar. Trots att jag var sen på bollen så var förlaget vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Ögonvittnet är en lättläst deckare med högt och bra tempo. Spänningen är hög, och det finns gott om överraskningar i berättelsen. Jag hade inte kunnat förutsäga upplösningen av mysteriet, vilket är ett plus i deckargenren. Cliffhangern på slutet heter duga vilket gör att det finns goda chanser till en andra bok om Harriet.

Tyvärr så kommer huvudpersonen Harriet och jag på kant omedelbart. Så händer det ibland, och om jag ska likna det vid något så irriterar jag mig på Harriet lika mycket som jag irriterar mig på Erika Falck, om än av andra skäl. Kanske beror detta på att såväl Harriet som hennes chef har utmejslade drag på gränsen till klichéer.

I början av boken så börjar Harriet på nytt jobb och det är i den miljön som jag tycker hon beter sig både irriterande och oprofessionellt. På väldigt små händelser så målar hon för sig själv och sin vän Lisa en nidbild av sin chef som får stå oemotsagd ända till slutet av boken när man förstår mer om Margareta. Hon tar inte saken i egna händer, utan klagar bara på de andra på jobbet. Allt är de andras fel och hon läser in väldigt mycket i allas agerande de allra första dagarna. Omoget och också då och då fördomsfullt. Ibland så känns det som om Harriet inte är en vuxen och välutbildad kvinna. Naturligtvis så kan man bli mobbad/utesluten på arbetsplatsen, men jag tycker att Harriet läser in väldigt mycket i en dels agerande. Tonen i Harriets berättande är också naiv, och jag tycker hon springer iväg på ett tjurigt sätt på egen hand utan att prata med sina arbetskamrater. Oprofessionellt och ibland farligt (och därav liknelsen med Erika). Givetvis så behöver man som läsare inte tycka om karaktärerna för att gilla en bok, men i det här fallet påverkar det hur jag tycker fallet hanteras.

Det finns andra saker med Harriet som jag gillar, t.ex. att hennes ätande och medföljande skuldkänslor får ta plats, eller hennes funderingar kring familj och vänner. Harriets privata situation med sin pappa som verkar förvirrad slår an en sträng hos mig. Den berör och känns äkta. Jag gillar också miljön i Ögonvittnet. Även om jag inte har någon direkt relation till Landskrona med omnejd så får jag som läsare en känsla för natur och klimat.

Trots att min irritation på Harriet och agerande som framstår som slarvigt och ogenomtänkt, så är jag nyfiken på vad som kommer att hända med henne härnäst – inte minst utifrån cliffhangern. Och kanske hon rent utav mognar i nästa bok. Tempo lär det bli om man ska utgå från Ögonvittnet.

Omdöme: Svensk deckare med högt tempo
Betyg: 3+

Bloggat om boken har Johannas deckarhörnaVargnatts bokhylla, och dagarna går, Zellys bokhyllaBokhyllan och Nilmas bokhylla

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Norstedts
Sidor: 403
Betyg på Goodreads: 3,89 baserat på 38 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget
Utläst 16 november 2018.