Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell

1950-talet. Alexandra Sinclair är rastlös och vill bort från sitt föräldrahem i Devon. En dag så råkar Innes Kent, en journalist och konstkritiker från London, få problem med bilen i samband med en tur på landet, och han stöter på Alexandra. Det får henne att bestämma sig – hon ska till London. Som Lexie beger hon sig till London, där hon hittar ströjobb och rör sig i konstnärskretsar. Men en dag så ändrar allt sig, och hon får söka sig nya vägar.
Nutid. Elina har precis genomgått en mycket komplicerad förlossning och har svårt att knyta an till sin son. Hon minns inte vad som hänt, och känner inte igen sig i tillvaron. Hennes man Tom har gått tillbaka till jobbet, men kan inte släppa tankarna på att han nästan förlorat Elina. Dessutom börjar han få underliga minnesbilder från sin barndom, som inte stämmer med den bild som hans föräldrar, i synnerhet hans mamma, förmedlar. Vem är han och varför minns han saker han inte borde minnas?

Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell kom ut i maj 2015. I original heter den The Hand that First Held Mine och kom ut 2010. Maggie O’Farrell är en brittisk författare och journalist, som är född på Nordirland. Hon debuterade 2000 med After You’d Gone (Bara Alice). För den svenska publiken blev hon känd med Sommaren utan regn som kom ut 2014 på svenska.

Förra sommaren fick jag låna Sommaren utan regn av en vän. Jag tyckte mycket om den, i synnerhet personteckningarna och det stilla tempot. Det var därför med ganska stor förväntan jag började läsa Den hand som först höll min, som jag också fått låna.

Den hand som först höll min är en finstämd betraktelse över det komplicerade i föräldraskap och familjebildande. Personteckningarna är starka, och språket är fint. I synnerhet så uppskattar jag Lexies historia, den innehåller så många förhoppningar och tecknar en stark kvinna. Jag gillar enormt mycket hur historierna vävs ihop, inte minst i detaljerna om ställen och personer. Styckena där man får besöka platserna långt efteråt är fantasieggande på ett sätt som jag verkligen älskar. En styrka är också att Maggie O’Farrell egentligen avslöjar rätt mycket tidigt vad som ska hända men ändå överraskar i detaljerna.

Jag hade som sagt var stora förhoppningar, och egentligen är Den hand som först höll min lika bra som Sommaren utan regn, men för mig personligen kan jag inte njuta. Som läsare går man till sina egna erfarenheter när man läser en bok, och för mig så blir det här för nära. Det får mig att tänka på saker som jag inte vill återbesöka i minnet. En komponent i historien är en komplicerad förlossning, och de bitarna klarar jag inte av. Jag har själv genomgått två dramatiska förlossningar, och den första slutade med att jag hamnade på intensiven pga en stor blodförlust. En del av den dagen är borta ur mitt minne, jag vet inte vad som hände och inte ens det jag fått återberättat att jag sa och gjorde minns jag. Det här gör att inledningen med Elinas berättelse blir på tok för plågsamt att läsa, och jag kan inte alls njuta av berättelsen till att börja med.

När historien går vidare, och det handlar mindre om förlossningen så kommer jag in i boken. Andra halvan är riktigt bra, och i vissa delar så är den så stark att tårarna kommer i ögonen. Hade det inte varit för den personliga aspekten som gav upphov till plågsamma minnen hade jag gett boken högsta betyg.

Den hand som först höll min kom i original ut innan Sommaren utan regn och det verkar som om Maggie O’Farrell har gett ut sex böcker hittills. Jag ser fram mot att läsa fler av hennes böcker.

Omdöme: Starkt och finstämt om föräldraskap, familjehemligheter och lögner.
Betyg: 4+

Några som bloggat om boken är Beas bokhylla, Hermia Says och och dagarna går.

Mer om boken kan du läsa här och här.
Originaltitel: The Hand that First Held Mine
Förlag: ETTA
Översättare: Malin Bylund Westfelt

Mitt exemplar lånade jag av en vän.
Utläst 30 juni 2015.