”Sörja för de sina” av Kristina Sandberg

Året är 1940. Tomas, Maj och deras dotter Anita är nere i Stockholm där Tomas genomgår en behandling med bl.a. hypnos, för att lära sig att hålla sin alkoholism i schack. Maj tycker det är jobbigt att vistas i Stockholm, där de är inneboende hos Majs syster Ragna och hennes familj. Efter en kort behandling återvänder den lilla familjen upp till Örnsköldsvik där Tomas återgår till sitt arbete i familjefirman. Maj är hemmafru och har fullt upp med att hålla hemmet fint och städat och hålla lilla Anita nöjd. När Anita är två år så får familjen tillskott i form av lillebror Lasse. Nu är Maj tvåbarnsmor och får ännu mer att göra. Trots att de har det bra ställt jämfört med många andra så har både Maj och Tomas svårt att inte oroa sig över allt som kan hända. Och allt som händer.

Sörja för de sina är Kristina Strandbergs andra bok i trilogin om Maj i Örnsköldsvik. Den är nyutkommen med recensionsdatum idag. Den första delen, Att föda ett barn, kom 2010. Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall, men är nu bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1997 med I vattnet flyter man.

Förra sommaren läste jag Att föda ett barn, som du kan läsa min recension av här. Den boken läste jag under en jobbig tid och det var speciellt på många sätt, i synnerhet språkmässigt. Redan då visste jag att jag ville läsa de övriga böckerna i trilogin.

Sörja för de sina är lika säregen i språket som den första boken, det är en oerhörd intensiv upplevelse att läsa. Majs (och i korta stycken Tomas) tankar beskrivs precis som tankar går, dvs lite hit och dit, utan att alltid ha en tydlig röd tråd. Men ändå så har boken en röd tråd. När man läst färdig så inser man att man under en tid levt riktigt nära Maj. Man har fått uppleva ett helt årtionde under 40- och början av 50-talet från Majs synvinkel. Det är skickligt gjort, och det lämnar ett tomrum som innebär att man som läsare fortsätter fundera på boken.

Maj är en person som i botten är ganska otrygg i sig själv, samtidigt som hon förmodligen betraktas på ett helt annat sätt utifrån. För trots att Kristina Sandberg aldrig tar någon annan berättarröst än Majs, och i enstaka fall Tomas, så får man en tydlig bild av hur Maj ses av andra. Eller ibland hur hon tror att hon ses av andra kvinnor. Men hennes inre ångest, som hon håller stången genom att maniskt städa och baka, är det otänkbart att visa utåt.

Boken väcker många funderingar om hur mycket kvinnor jämför sig med varandra, eller hur mycket man tror att man jämför sig. Det är lika närvarande i 2000-talets föräldragrupper som bland 1940-talets hemmafruar. Trots att Maj och jag till det yttre lever så skilda liv, och förvisso skiljer oss åt på många sätt i personlighet, så dyker det under läsningen om och om igen upp tankar på hur  vi ändå liknar varandra. Allra mest träffande är beskrivningarna som rör Majs funderingar kring sin relation till sina barn när de är små. Kanske för att jag själv har en dotter och en son med samma åldersskillnad som Anita och Lasse? Mina funderingar när jag läst boken handlar också om vikten att faktiskt våga vara lycklig, att våga leva i nuet, att våga och kunna njuta av det goda.

Det är otvetydigt så att jag tilltalas mycket av den här boken. Språket, intensiteten, funderingarna den ger upphov till och så förstås att den utspelas i min geografiska närhet. När de beskriver en gata i Östersund så vet jag exakt vilken den är, när de beskriver ett ställe utanför Örnsköldsvik så vet jag var det ligger. Men allra roligast har jag åt det här citatet: Pappa brukade säga att medelpadingar och särskilt Sundsvallsbor aldrig kunde göra något skarpt första intryck med den dialekten.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Betyg: 4+
Omdöme: Intensivt och tankeväckande om att vara kvinna på 40-talet i Örnsköldsvik.