”The confession” av John Grisham

1998 mördar Travis Boyette en populär cheerleader i Sloan, Texas. Han begraver kroppen, och väntar sedan på att bli upptäckt. Men polisen arresterar Donte Drumm, en lokal fotbollsstjärna, som inte har någon koppling till brottet. Men han erkänner och döms till döden. Nio år senare ska han avrättas. Fyra dagar innan avrättningen så kommer Travis Boyette till en präst, Keith Schroeder, i Kansas och erkänner sitt brott. Han har en hjärntumör och vill nu ställa allt till rätta. Eller vad är det han vill? Och vad ska Keith göra?

”The confession” är en klassisk Grishamroman. Den har alla ingredienser. Hängivna advokater utan ordning på sitt privatliv. Dribblande med överklaganden, vittnen och en historia om vad som egentligen hände. En utomstående som dras in mot sin vilja. Och förstås en tydlig ståndpunkt mot dödsstraffet. För det är egentligen storyn i den här romanen. Dödsstraff innebär också en risk att man avrättar oskyldiga.

Jag gillar Grisham, har alla hans böcker (på engelska) i bokhyllan. Han har enkla koncept, och en förmåga att driva handlingen framåt. Språket är enkelt, men fyller sin funktion. Jag tyckte ”The confession” hade vad jag förväntar mig av en Grishamroman. Och det är positivt. Men ändå kändes den på tok för lång. De 418 sidorna hade kunnat vara färre. Här och var går historien på tomgång. När man för femtioelfte gången får läsa om Keiths ångest, Travis tricks och Dontes advokats Robbies frustration så känns det lite för mycket.

Den får betyget 3.