Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein

Det är en av de första skoldagarna efter sommarlovet. Elva år gamla Iben försvinner från sin mamma Mariam i köpcentret. Mariams omedelbara reaktion är flykt. Hon sätter sig i bilen och kör. Långt. Ett kollektiv skaffar sig en pytonorm som sällskapsdjur. När Liv möter ormen Nero för första gången blir hon alldeles överväldigad. Hon trodde inte att det var möjligt för henne att känna så starkt inför ett levande väsen. Med djup insikt i människans innersta är Kräldjursmemoarer en uppslukande, mörk och intensiv psykologisk thriller om ensamhet, sorg, skam och sexualitet. Det är en roman om önskan att bli en annan men allra mest handlar den om att lära sig att älska.

Kräldjursmemoarer av Silje Ulstein hade recensionsdatum 12 augusti 2021. I original heter den Krypdyrmemoarer. Silje Ulstein har en masterexeamen i litteraturformidling, och har gått på Skrivekunstakademiet och Krimforfatterskolen. 2017 publicerade hon tre noveller i debutantantologin Signaler. Kräldjursmemoarer är hennes debutroman.

Jag fick ett mejl från förlaget med en fråga om jag var intresserad av Kräldjursmemoarer. När jag insåg att det var norsk krim så tackade jag ja. Det brukar passa mig för det mesta, och den här hade jag missat när den kom på norska. Beskrivningen lät spännande också.

Kräldjursmemoarer är en spännande och mycket välskriven psykologisk spänningsroman. Jag kunde inte sluta läsa den när jag börjat, utan slukade den. Jag är imponerad över att det här är en debutroman, i mina ögon lider den inte alls av ”förstaboksproblemen”, utan Silje Ulstein har lyckats med allt från språk och struktur, romanbygge till intrig.

Men framförallt tycker jag hon är riktigt skicklig på karaktärsteckningar. I stort sett alla karaktärerna känns som om det är något galet med, men ändå något som man inte riktigt kan sätta fingret på. Karaktären Mariam väcker känslor hos mig, och inte positiva sådana. Ändå kan jag inte låta bli att engageras i henne som karaktär. Jag är dock glad att jag inte har ormforbi. En del stycken är rent utav groteska, och kan vara för mycket för den som inte läser spänningslitteratur.

Kapitlen är bra och lagom korta vilket skapar ett tempo i berättelsen. Det är olika berättarröster, och den hoppar i kronologi, men det är lätt att följa och det bidrar till att hålla intresset uppe. Den här berättelsen hade jag inte orkat läsa ur en persons perspektiv. En del av hypen verkar handla om att det dyker upp en berättarröst som visar sig vara pytonormen Nero (och nej, jag tycker inte det är en spoiler eftersom det skrivits om det överallt). Personligen förstår jag inte vad som är så speciellt med det? Förutom att det är ett smart drag, och bidrar i allra högsta grad till obehagskänslan. Som det ska vara i en bra psykologisk spänningsroman.

Uppbyggnad och språk drog helt med mig i läsningen av Kräldjursmemoarer. Den svaga delen tycker jag är att en del av karaktärerna är av schablontypen för en spänningsroman. Den gamla desillusionerade nerdekade polisen, den unga naiva polisen och den kvinnliga huvudkaraktären som döljer sanningen. Där hade lite nytänkande varit bra.

I Norge var den här rätt omskriven när den kom, och betygen varierade mellan 2:or och 6:or (högsta betyget). Att kritiker kan tycka olika är ju inget ovanligt, men av någon anledning blev det uppmärksammat. Även i svenska medier har recensionerna varierat.

Jag kommer definitivt att hålla utkik efter nästa bok av Silje Ulstein.

Omdöme: Slingrande, krypande, obehag som slukar mig.
Betyg: 4+

Andra som bloggat om boken: och dagarna går, Bokprataren, Bjørnebok och Tine sin blogg

Förlag: Wahlström & Widstrand
Originaltitel: Krypdyrmemoarer
Översättare: Marianne Mattsson
Sidor: 395
Betyg på Goodreads: 3,57 baserat på 173 omdömen
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 22 augusti 2021