Staden av Camilla Sten

Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Kan stadens fanatiska väckelserörelse ha spelat en roll i försvinnandet?
Alice är en dokumentärfilmare som en gång för alla vill ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden av Camilla Sten hade recensionsdatum 23 april 2019. Camilla Sten är en svensk författare som debuterade 2016 med den dystopiska romanen En annan gryning. Hon har även gett ut serien för unga vuxna om Havsfolket tillsammans med sin mamma, författaren Viveca Sten. Staden var såld till över 15 länder redan innan den gavs ut.

Den här boken kom som en överraskning i maj 2019 och jag placerade den rätt högt upp i läshögen. Men ändå så dröjde det till nu september, när jag kände för något mystiskt.

Staden är en välskriven suggestiv berättelse.  Av någon underlig anledning hade jag fått för mig att Staden skulle vara en bok i skräckgenren. Men den är mer psykologisk spänning, eller kanske rent av drama. Egentligen ska inte genren eller klassningen spela någon roll, men min förväntan om skräck gjorde att jag i början av läsningen var lite förvirrad. Men ganska snart kom jag in i berättelsen, mycket beroende på hur skickligt Camilla Sten lyckas bygga upp den obehagliga stämningen. Händelseförloppet i Silvertjärn strax innan alla försvann är realistiskt beskrivet och så mycket obehagligare än vilken ”skräckis” som helst. Staden skulle för övrigt passa alldeles utmärkt som film, den har den rätta suggestiva känslan.

Staden är uppbyggd med en nutidsberättelse där man får följa hur Alice och hennes vänner/kollegor utforskar staden, och en dåtidsberättelse där man främst får följa Alice mormors mor Elsa. Jag tycker om bägge delarna, men hade velat ha ännu mer om dåtiden. Den tidslinjen är betydligt mer obehaglig än nutiden, trots att nutidsberättelsen är rätt brutal. Av karaktärerna så är det just huvudpersonerna Alice och Elsa som berör mig mest, de är tydligast tecknade. Camilla Sten är mycket bra på att skildra relationer och beroenden människor emellan, vilket gör att man ständigt är på sin vakt mot karaktärerna.

En del av berättelsen känns väldigt orealistisk, nämligen att staden skulle stått övergiven så länge, och att den inte skulle ha undersökts av media eller myndigheterna tidigare. Men lustigt nog så spelar det faktiskt ingen roll för upplevelsen av boken, det är något jag funderar på först efteråt.

Jag skulle gärna läsa mer av Camilla Sten, och kommer att hålla utkik efter nya böcker av henne.

Omdöme: Välskriven suggestiv psykologisk spänningsroman om besatthet och ensamhet
Betyg: 4

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Enligt O, Just nu just här, Boklysten och Kapprakt.

Mer om boken kan du läsa här.
Förlag: Norstedts
Sidor: 408 sidor
Betyg på Goodreads: 3,45 baserat på 260 betyg
Hur jag fick tag på den: Ganska ny i hyllan.
Utläst 20 september 2019.