Djuphamn av Tove Alsterdal

Handling från förlagets hemsida: När dykare går ner i Ångermanälven för att utforska de hundratals skeppsvrak som döljer sig på botten, finner de kvarlevorna av en man. Det visar sig att han har blivit mördad, men vem är han? Trådarna leder tillbaka till 1960-talet i Ådalen och världen, med hårda politiska konflikter och stora drömmar om frihet. Polisassistent Eira Sjödin som är gravid och har inre tjänst får utreda det kalla fallet eftersom det verkar riskfritt. Medan sanningen om den döde kryper allt närmare hennes eget och familjens liv räknas veckorna ner mot förlossningen. Fortfarande vet hon inte vem som är far till hennes barn. Samtidigt är den kvinna vars brott Eiras bror sitter fängslad för på väg norrut i flykt undan rättvisan, efter att ha dödat igen.

Boken: Djuphamn av Tove Alsterdal kom ut i maj 2023.

Varför jag läste den: Det här är en bok som stått på min läslista sen den kom ut. Jag blev glad när förlaget skickade ett exemplar, och jag började läsa direkt

Vad jag tyckte om den: Djuphamn är en välskriven deckare med bra driv. Tove Alsterdal är skicklig på att få fram både karaktärer och miljöer, och använda verkliga händelser för att skapa en intressant historia. Den berättas med värme och sant intresse för människorna och miljön. Det är den sista delen i Ådalentrilogin, men det känns som om det skulle finnas utrymme att berätta mer om Eira och Ådalen.

Mysteriet cirklar kring ett fynd som görs i Ångermanälven och det visar sig gå långt tillbaka i tiden. Det gör att det naturligt vävs in historiska referenser. Samtidigt så finns också en hel del nutidsreferenser. Jag läste Djuphamn i oktober när det inte var så länge ”Swishlistan” figurerade i media, och skjutningarna i Sverige hade eskalerat. Djuphamn kom ut i maj och jag antar att den skrevs långt tidigare. Ändå är det som att den utspelas precis när jag läser den, för det som poliserna i Djuphamn brottas med stämmer obehagligt väl med tidningarnas rubriker.

En stor del varför jag tycker Djuphamn och de tidigare böckerna i trilogin är extra intressanta är miljön. Tove Alsterdal får mig att intressera mig extra för Ådalen, som ändå ligger i ”närområdet” här. Jag blir nyfiken och har lust att åka dit och titta i verkligheten. Jag har också letat upp artiklar på nätet som handlar om fynden på botten, som exempelvis den här och tycker det är fascinerande med Sandöbron och fartygen på botten. Det är också tragiskt på många sätt. Raset av Sandöbron 31 augusti 1939 var dramatiskt, men nyhetsmässigt kom det såklart i skuggan av krigsutbrottet dagen efter. Tove Alsterdal lyckas fantastiskt väl med att väcka intresse och låta det här vara en integrerad del av Djuphamn. För egen del så berör de delar av historien som handlar Vietnamkriget, CIA mm mig i mindre grad, men de är lika väl researchade och berättade lika bra.

Karaktärerna är väl tecknade i Djuphamn. Hela uppsättningen av karaktärer speglar det lokala, både i personligheter och erfarenheter. Jag har lite kluvna känslor inför Eira, och utvecklingen för henne på det personliga planet som karaktär. Några av de andra karaktärerna tycker jag nästan det är jobbigt att läsa om, som Allan.

Har ni inte läst den här trilogin så kan jag varmt rekommendera den. För egen del kommer det säkert att bli läst flera böcker av Tove Alsterdal. Hon kommer också på Svenska Deckarfestival i Sundsvall nu i november.

Bloggat om boken har hyllan och Kapprakt

Betyg: 4

Mer info:
Förlag: Lind & Co
Sidor: 348
Betyg på Goodreads: 3,46 baserat på 427 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 14 oktober 2023