Handling från förlagets hemsida: På Sundsvalls sjukhus blir Nathalie Svensson larmad till en ung kvinna som har stängt in sig på sitt rum. Hon hotar att begå självmord. När Nathalie lyckas ta sig in i rummet står kvinnan på fönsterblecket, redo att hoppa.
Samtidigt hittas en tjugoårig kvinna död i Selångersån, mitt i Sundsvall. Hon är ihjälslagen och dumpad under en bro. Kvinnan har varit spårlöst försvunnen i fyra månader, och när Johan Axberg tar över utredningen inser han att kollegan som utrett försvinnandet har gjort ett uselt jobb.
Det visar sig att det finns ett oväntat samband mellan kvinnan på sjukhuset och den mördade kvinnan i ån. Johan och Nathalie, som äntligen känner sig trygga i sin relation, gräver tillsammans vidare. Och de kommer allt närmare en mördare vars motiv framstår som fullkomligt häpnadsväckande.
Boken: Den omänsklige av Jonas Moström har recensionsdatum idag, 8 november 2021. Det är den åttonde delen i serien om Nathalie Svenssons, och det är författarens sjuttonde bok.
Varför jag läste den: Jag har läst alla Jonas Moströms deckare, och ville även läsa Den omänsklige. Förlaget var vänligt nog att skicka ett exemplar.
Vad jag tyckte om den: Den omänsklige är en lättläst bladvändare. Spänningen är hög genom hela boken, både genom utvecklingen av handlingen och uppbyggnaden i korta kapitel, och jag sträckläste den på kort tid. Jag var verkligen på humör för den här typen av deckare, och tyckte det var en av de bättre i serien på senare år.
Jag har bitvis varit lite trött på karaktärerna i den här serien, det blir ju lätt så när man är uppe i så här många böcker, men i Den omänsklige är det inte så. Avvägningen mellan de återkommande karaktärerna och de som är kopplade till mysteriet är bra. Jag berörs särskilt av några av de unga kvinnorna som står i centrum.
En orsak till att jag gillar den här serien, eller de två serierna som går ihop till en, är miljön där den utspelar sig, nämligen i Sundsvall, Uppsala och Stockholm. Den omänsklige utspelar sig i Sundsvall, och det blir något extra när man som läsare direkt vet vilka miljöer de rör sig i. I synnerhet gillar jag bitarna runt campus. Sen blir man givetvis också en kritisk läsare, när saker inte riktigt hänger ihop, eller när miljön i stan ändrat sig den senaste tiden (det byggs och byggs om, inte minst gatorna).
Det finns en sak som verkligen stör mig i läsningen, en sak som någon utanför Sundsvall och Östersund förmodligen inte reagerar på. Däremot har jag hört andra som läst boken i min bekantskapskrets också studsat. En del av handlingen är bunden till Mittuniversitet. Där har Jonas Moström tagit sig en del friheter vad gäller utbildningar, ämnen, lokaler. Det kan jag förstå, det skulle bli utpekande annars, och den friheten kan man ta sig. Men genom hela boken kallas Mittuniversitetet för ”Mittis” av såväl unga som gamla. Jag har jobbat där i 22 år och hört endast en person kalla Miun för det (och hen är bosatt i en annan del av landet). Efter lite luskande bland mina vänner och kollegor så visar det sig att Mitthögskolan kallades det i mitten av 90-talet när den bildades, och enstaka personer som läste där då kan använda det. Men de flesta hade aldrig hört det. Det är inget som används generellt, på det sätt som det gör i Den omänsklige, av såväl unga som äldre. En detalj, men för mig störde det läsningen rejält.
Den omänsklige är bra underhållning och distraktion från verkligheten, i en miljö jag gillar. Jag kommer definitivt att vilja fortsätta läsa den här serien, och ser fram mot nästa bok.
Bloggat om boken har och dagarna går och Mysterierna…
Betyg: 4
Mer info:
Förlag: Norstedts
Sidor: 446
Betyg på Goodreads: 3,41 baserat på 29 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 31 oktober 2021
Lottens Bokblogg 