”Vredens tid” av Stefan Tegenfalk

En tidig morgon i september 2004 så krockar två bilar. I den ena bilen befinner sig en mamma och hennes tioåriga dotter Cecilia. Bägge omkommer i krocken.

Hösten 2009. Domaren Bror Lantz anländer med ett försenat tåg från Göteborg till Stockholm. På stationen tar han en taxi hem. I taxin börjar Bror må dåligt och grips plötsligt av en häftig önskan att strypa chauffören. Taxin krockar och chauffören dör. Fallet hamnar hos polisen Walter Gröhn med en mer eller mindre uttrycklig uppmaning att en domare inte kan vara skyldig till något sånt här. Bror själv vet inte vad han har gjort eller varför. Men så kommer ett till fall där förövaren drabbats av en oförklarlig ilska och försökt döda. Och så nästa… Till sin hjälp får Walter praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet. Walter själv mår inte särskilt bra och dessutom fråntas han fallet. Men han kan inte släppa det och tillsammans med Jonna gräver han obönhörligt vidare.

Vredens tid är Stefan Tegenfalks debut från 2009 och den första i en trilogi. Den andra, Nirvanaprojektet, utkom 2010, och den tredje, Den felande länken, 2011. Stefan Tegenfalk  arbetar med forskning och utveckling inom telekom. Hösten 2012 kommer hans fjärde bok, Pianostämmaren.

Den här boken, och även nästa bok i serien, vann jag förra året i en utlottning hos Annika. Det var hög tid att prova på tyckte jag i sommar när jag försökte avverka hyllvärmare.

Det första kapitlet gillade jag inte alls. Barn som dör avskyr jag att läsa om. Men jag kunde förstå att det var en viktig del i historien. Till att börja med så tyckte jag boken var rätt spännande, även om den var lite väl våldsam stundvis. Men sen tappade jag på något sätt intresset och märkte att jag mest vände blad för att få reda på hur det ska gå. Det blev för mycket brutalt våld, och de tekniska detaljerna i mordmetoden blir faktiskt lite tråkigt beskrivna och där någonstans tappar jag intresset.

Jag gillar Walter Gröhn och hans samspel med Jonna de Brugge, även om det följer ett ganska klassiskt mönster. Walter är en buffel men en polis som får saker gjorda och Jonna upptäcker att han har ett gott hjärta. Jonna är den nya som vill följa reglerna, men som dras med i Walters svängar för att få saker gjorda. Vad sensmoralen är i det vet jag inte…  Men det finns helt klart en charm i deras dialog och samspel. Polisen Martin Borg har jag däremot inte mycket till övers för. Men det ska man väl inte ha.

Den andra boken i serien står alltså i hyllan och får nog stå ett tag. Det som lockar är att läsa om Walter och Jonna igen, men vad jag förstår är det fortsättning på ”mysteriet” och samma skurkar. Och det lockar faktiskt inte.

Ett urval andra som skrivit om boken är: Annikas litteratur- och kulturblogg. Bokbrus, hyllan, Fru:Es böcker, bokhyllan, med näsan i en bok och Boksnoken.

Betyg: 3
Omdöme: Aningen långtråkig svensk spänning om en hämnare som utvecklat en komplicerad mordmetod och gäckar polisen.