Titel:
Lion
Originaltitel: Lion
Regissör: Garth Davis
Manus: Saroo Brierly (författare till boken den baseras på), Luke Davies (manus)
Skådespelare: Dev Patel, Rooney Mara, Nicole Kidman m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Australien
Genre: Drama, Biografi
Premiär i Sverige på bio: 25 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 12 juni 2017
Vi (maken, dottern, sonen och jag) såg den på DVD 29 juli 2017.
Från Discshop: Femårige Saroo bor i norra Indien och är en ovanligt vaken liten kille. Hans högsta dröm är att växa upp och kunna göra allt det som hans äldre bror kan. Efter att av misstag ha hamnat på ett tåg och somnat vaknar han upp ensam och förvirrad hundratals mil hemifrån. Ingen förstår vad hans säger, ingen verkar vilja hjälpa honom och han tvingas en tid att leva som gatubarn i ett inte helt ofarligt Calcutta. Saroo hamnar till slut på ett barnhem varifrån man försöker finna hans familj utan resultat och han blir så småningom adopterad av en australiensisk familj som ger honom all den kärlek och omsorg han så länge saknat. För att inte såra sina adoptivföräldrars känslor nämner Saroo sällan sitt tidigare liv och begraver sitt hopp om att någonsin återförenas med sin riktiga familj. När en studiekamrat många år senare föreslår att han ska försöka hitta sin hemby med hjälp av Google Earth tycker han att det är en galen idé, men tanken är svindlande och han gör sin första sökning med hjälp av de fragmentariska minnesbilder han kvar.
Den här filmen hade vi funderat på att se på bio, men kom aldrig iväg. Den stod rätt högt på önskelistan och blev inhandlad när den kom på DVD i juni.
Lion är en fin och tänkvärd film. Den är intressant, och jag blir både berörd och engagerad. Den väcker många funderingar, framförallt kring hemlösa barns situation och adoption. Vi såg den hela familjen, och efter att vi sett klart den hade vi en del intressanta diskussioner. Den kändes bitvis ”tillrättalagd” och Hollywoodanpassad, men under eftertexterna och efter en hel del googlande så förstår man att berättelsen i huvudsak är verklighetsbaserad, i alla fall baserad på den verklighet som Saroo Brierly och hans familjer vill berätta. Det är också i eftertexterna som man får det där extra slaget i magen – med fakta om alla barn som årligen försvinner bara i Indien.
Styrkan i Lion är framförallt berättelsen om hur Saroo skiljs från sin bror och vad som händer honom fram till adoptionen. Jag är djupt imponerad över Sunny Pawar om spelar unge Saroo. Han är fantastiskt bra, och hans rollprestation går rätt in i hjärtat. Det är många ögonblick där tårarna är nära för mig. Även de mer kända skådespelarna är bra, inte minst Dev Patel, som vi sett och gillat i både Slumdog Millionaire och Hotel Marigold.
Lion är stark men i mitten av filmen, när vuxne Saroo blir besatt av sitt sökande, så upplever jag en svacka i berättandet, det är som om det tappar fart. Samtidigt finns det så mycket annat man hade velat få berättat, t.ex. mer om hans australiensiska familj, inte minst brodern.
I samband med filmen så funderade jag mycket över hur det här med minnet kan fungera. Jag har svårt att köpa att Saroo har så tydliga minnen av sin barndoms by. I filmen är det som att han kan varenda gatuhörn. Jag vet inte om jag har extremt dåligt minne men jag har svårt att minnas sådana detaljer från min barndom, och ibland när jag återvänt till barndomsmiljöer visar det sig t.o.m. att jag minnena varit fel. Men det kan hända att detta är något som är tillrättalagt i filmen, för att förenkla.
Jag rekommenderar den här filmen starkt. Än så länge framstår den som årets bästa film för min del.
Omdöme: Välgjord och starkt berörande berättelse om att komma bort och hitta hem.
Filmbetyg: 9,0
På IMDB får filmen betyg 8,1 baserat på 121 330 betyg.
På Filmtipset får filmen betyget 5 baserat på 747 betyg.
Recension finns på Moviezine, Metro, Sveriges radio och GP
