Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Handling från förlagets hemsida: Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska. En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta. Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar – både barnets fantastiska och de verkliga – förändrades för alltid.

Boken: Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman kom ut på svenska i maj 2014.

Varför jag läste den: Neil Gaiman har stått med länge i min Boktolva, och jag blev påmind att den här stod i dotterns bokhylla.

Vad jag tyckte om den: Oceanen vid vägens slut är en välskriven och originell berättelse. Jag tycker om Neil Gaimans språk och sätt att berätta. Det är eftertänksamt och har en fin ton. Mycket får man läsa mellan raderna, vilket jag gillar, det sätter igång fantasin. Det känns också som att han tycker om att ta ut svängarna i intrigen och karaktärerna. Något som jag också uppskattar är att han berättar en välkomponerad historia på bara dryga tvåhundra sidor. Ett tips till alla tegelstensförfattare.

Trots detta så är Oceanen vid vägens slut inte en bok som jag helt och hållet kan uppskatta. Till stor del beror det på mina preferenser vad gäller fantasy, som är en genre jag bara läser ibland. Jag är heller inte alltid så förtjust i berättelser med övernaturliga inslag, eller skräckgenren. Eller sagor heller. Och på något sätt så lyckas Neil Gaiman förena alla dessa genrer i en berättelse.

Oceanen vid vägens slut är en relativt komplex historia, där gränserna mellan fantasin och verkligheten är minst sagt flytande, och jag tycker det bitvis blir överdrivet komplicerat. Jag har svårt att få helhetsgreppet över vad som egentligen händer. Vem/varför/hur blir inte besvarat, och man lämnas med en ovisshet som gör mig frustrerad. Oceanen vid vägens slut är också en mörk historia, där de onda makterna ständigt lurar och de är riktigt obehagliga. Och i stort sett omöjliga att besegra. Jag skulle säga att det gränsar till skräck, och det finns delar som gör mig riktigt rädd. Det blir också hjärtskärande hemskt när de vuxna inte finns där för barnet.

Jag är glad att jag läst Oceanen vid vägens slut men vet inte om jag kommer att läsa mer av Neil Gaiman. Det beror nog på humör helt enkelt.

Bloggat om boken har Bokföring enligt Monika, Litteraturkvalster & Småtankar, C R M Nilsson och Zellys bokhylla

Betyg: 3

Mer info:
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 219
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 621 654 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av dottern
Utläst: 30 april 2024