Helgfrågan v. 15: Kommentarsgranskning

Fredag och slutet på en spännande vecka. Det är förstås dags för Mias helgfråga: Vad tycker du om kommentargranskning på bloggen? Bonusfråga: Vad är du inte så bra på, där du skulle behöva en hjälpande hand?

För mig är det nödvändigt att ha kommentarsgranskning, annars så kommer det igenom en mängd spam. Sen har jag inställt så att om en person har fått en kommentar godkänd ska alla följande kommentarer (med exakt samma uppgifter) bli automatiskt godkända. Om jag fyller i på en annan blogg och det står ”din kommentar inväntar granskning” så stänger jag bara det fönstret i webbläsaren.

Däremot blir jag som har wordpress tokig på en del blogspot-bloggar… En del har inställt så man bara kan kommentera om man är inloggad på sitt google konto. En del funkar inte att kommentera på, utan kommentarerna bara försvinner. Alla blogspot har så att jag måste fylla i mitt namn, min webbadress och sen klicka att jag inte är en robot. Ibland måste man dessutom klicka på bilder. Om man sitter och kommenterar på Helgfrågan så tar varje sånt här rätt lång tid…

Bonusfrågan… Hm, det är förmodligen rätt mycket. Jag tycker reparationer och fixande är urtråkigt, så där tar jag gärna hjälp. Men jag kan om jag bara försöker. Sen vi flyttade till lägenhet är sådant oändligt mycket lättare, det blir väldigt mycket mindre. Trädgård var inte heller min starka sida visade det sig. Festfixande är inte heller min bästa gren, om man pratar stora fester.

Annonser

Hett i hyllan #87

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Förra inlägget i Hett i hyllan handlade om en oläst norsk bok. Nu är det dags för en till, från oktober 2015. Då hade Beathes bokhjerte en giveaway av ett antal böcker och jag kunde inte motstå två böcker. Den ena var en bok av Ida Løkås jag som läst en bok av (Det fine som flyter forbi – recension här). Hennes Pappa er et postkort stod redan på min önskelista. Men ändå står den oläst i hyllan fortfarande.

Hvert eneste år har Una fått et postkort på bursdagen sin. Et postkort fra pappa. Men dette året er postkassen tom. For første gang i sitt liv begynner Una virkelig å lure på hvem han er og hvorfor han sluttet å skrive. Selvfølgelig har hun tenkt på det før, men postkortene har alltid kommet, og livet har egentlig vært helt greit uten pappa. Men når Leo – den mystiske, kjekke filmstudenten – dukker opp i livet hennes og begynner å stille spørsmål, endrer alt seg.

Judasvaggan av Caroline Engvall

Från förlagets hemsida: Ett dött spädbarn, ömsint inlindat i en filt, hittas i en strandad roddbåt vid Årstaviken och Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisens sexualbrottsgrupp, kopplas in.
Journalisten Lovisa Ling lider av sviterna efter sexuella övergrepp. Just när hon tänker att hennes karriär är över stöter hon på ett ärende hon inte kan släppa. Ett globalt nätverk på internets skuggsida skyr inga medel för att utnyttja små barn, med stora pengar och makt inblandade.
Ett informellt samarbete mellan den rutinerade polisen och den unga journalisten inleds. Men de båda kvinnornas relation utvecklas i en riktning som ingen av dem hade räknat med. Tills Ulrika Stenhammar inser att Lovisa Ling döljer något för henne, något som kan få livsfarliga konsekvenser för dem båda.

Judasvaggan av Caroline Engvall har recensionsdatum idag, 12 april 2018. Caroline Engvall är en svensk författare och journalist som arbetat som redaktör och nöjesskribent. Hon debuterade som författare 2008 med 14 år och till salu, som har sålt över 200 000 exemplar.  Caroline Engvall har skrivit flera böcker om utsatta ungdomar och är mycket aktiv i samhällsdebatten om hur vi bekämpar sexuellt utnyttjande av unga. Hennes skönlitterära debut kom 2017 med Ärren vi bär, den första i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Judasvaggan är den andra boken i serien.

Jag har tidigare läst Skuggbarn och Ärren vi bär av Caroline Engvall. Carolines böcker är ingen enkel läsning, men samtidigt väldigt viktig. Ärren vi bär var en av de värsta böcker jag läst, men också en av de starkaste, så när jag såg att det skulle komma en ny bok i serien visste jag att jag ville läsa den. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar.

Judasvaggan är en extremt obehaglig bok. Men också, precis som Ärren vi bär, oerhört viktig läsning. Återigen kan man konstatera att det finns inget mer skrämmande än verkligheten, och utnyttjande av barn är ett av de värsta sakerna som pågår i vårt samhälle just nu. Judasvaggan är en välskriven och språkligt lättläst bok, men temat gör den samtidigt svårläst. Den kräver många pauser, och mycket reflektion. Caroline Engvall är en författare som bygger sin skönlitteratur på verkligheten, och man kan vara säker på att hon gjort ordentlig research. Det gör det svårt att ”gömma sig” och tänka ”det är bara en bok”. Efterordet i Judasvaggan är nästan det allra värsta, och jag lägger ifrån mig boken med tårar i ögonen. Och sen klickar jag mig omedelbart in på ECPATs hemsida.

I Judasvaggan så utvecklas de återkommande karaktärerna från Ärren vi bär på ett intressant sätt. De styckena gör boken något mer lättläst, och jag tycker Caroline Engvall lyckas få fram att det är ”vanliga” människor som jobbar med det här dag ut och dag in (vilka hjältar!) samtidigt som ingen kan gå opåverkad från det. Ett tag tycker jag själva ”mysteriet” lider av samma sjuka som så många andra deckare, med allt för många sammanträffanden, men på slutet så känns det som om trådarna löper samman på ett helt naturligt sätt.

Judasvaggan är en bok som jag önskar att jag hade någon att prata med om. Trots att det är svårt att finna orden och orka prata. Men det är bara genom att prata, informera oss och inte låta det här pågå i det dolda som vi har en chans att komma åt det. Precis som när jag läste Ärren vi bär så kände jag ett behov av att prata med mina tonårsbarn. Återigen så slås jag av vilket bra arbete deras skolor verkar göra i att prata om nätet och vikten av att ”säga nej”.

Jag har svårt att sätta något annat än ett högt betyg på en bok som träffar så i maggropen som Judasvaggan. Samtidigt som jag vill rekommendera den så är jag medveten om att det är långt ifrån alla som orkar igenom en berättelse som den här.

Omdöme: Välskriven berättelse om sexuellt utnyttjande av unga som slår oerhört hårt.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Southside Stories
Sidor: 262
Betyg på Goodreads: Inte inlagd på Goodreads.
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 7 april 2018.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter

Från förlagets hemsida: Åttaåriga Daisy, utklädd till tusensköna, försvinner spårlöst under en fest. Föräldrarna Sharon och Barry anmäler henne försvunnen sent på kvällen. Men när polisen granskar foton från festen ser de att det inte är Daisy som springer runt i tusenskönadräkt, utan ett annat barn. Ingen på festen verkar ha sett Daisy och ingen verkar ha saknat henne. Var hon ens på festen?
Kriminalkommissarie Adam Fawles leder en utredning som gång på gång ändrar riktning när det visar sig att inget är som det först ser ut. En utredning som hela tiden också påminner honom om det barn han själv har förlorat.
Samtidigt tickar klockan för Daisy, och hoppet om att återfinna henne i livet blir allt mindre.

Hemmets trygga vrå av Cara Hunter kom ut 17 januari 2018. På engelska heter den Close to Home och kom ut 2017. Cara Hunter är en brittisk författare som debuterar med Hemmets trygga vrå, den första i en serien om Adam Fawles.

Hemmets trygga vrå dök upp som en överraskning från förlaget. När en del positiva recensioner började dyka upp så åkte den upp i läshögen.

Hemmets trygga vrå är en otroligt spännande bladvändare. Men den är inte bara en spännande deckare – jag blir också berörd av den. Den är så tragisk på så många plan, och den väcker många tankar om barn och föräldraskap. Jag brukar ju påpeka att jag inte är så förtjust i böcker som är skrivna i jag-formen, så de inledande sidorna är jag skeptisk. Men ganska snart så ändrar jag åsikt. Berättelsen är uppbyggd i växlande perspektiv, och författaren har då också valt att låta det språkliga växla, på ett mycket snyggt sätt. Invävt är inlägg på sociala medier, och även det fungerar bra. Det är tidshopp, dels kapitel i ”nutid”, dvs från det att larmet om den försvunna Daisy kommer in och framåt, och dels tillbakablickar. Det är hela tiden tydligt och klart när saker utspelar sig, och inte det minsta förvirrande. Jag gillar också språket, det är en välskriven bok, och det finns humor insmugen både i repliker och iakttagelser.

Karaktärsteckningarna i Hemmets trygga vrå är bra, både av polisstyrkan och av de som de möter med anledning av Daisys försvinnande. Jag gillar Adam Fawles och hans kollegor och skulle gärna läsa mer om dem. Nu får man reda på en hel del, inte minst om vad som hänt Adam och hur det påverkar hans arbete med fallet, men det finns ändå gott om trådar att nysta vidare i.

Berättelsen i Hemmets trygga vrå är både intressant och spännande. Mer tänker jag inte skriva här, men jag funderar en hel del, inte minst utifrån slutet. Jag läser rätt många deckare och blir sällan överraskad. Det kanske inte är en helt unik historia, men jag förstod faktiskt inte allt förrän alldeles mot slutet av boken.

Hemmets trygga vrå är en av årets bästa deckare hittills och jag vill absolut läsa nästa bok i serien.

Omdöme: Berörande bladvändare om föräldraskap och barn
Betyg: 5-

Bloggat om boken har Johannas deckarhörna, Fru E:s böcker, Mitt bokintresse och Mysterierna

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Louise Bäckelin förlag
Originaltitel: Close to Home
Översättare: Jan Risheden
Sidor: 304
Betyg på Goodreads: 4,02 baserat på 9 474 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 30 mars 2018.

Veckans topplista: Vårkänslor

Johannas deckarhörna har skapat en serie hon kallar Veckans topplista, eftersom hon tycker Top Ten Tuesdays inlägg blir svårare och svårare. Jag deltar gärna i en sådan serie – här är veckans inlägg.

Vecka 15 är temat: Vårkänslor

Åh vad jag längtar efter vår. I Snösvall känns den långt borta även om mycket hänt den senaste veckan. Temat är dock lite klurigt tycker jag. Närmare bestämt så kommer jag inte på några böcker alls som jag kunde välja! Så istället får det bli några dikter.

1. I Wandered Lonely as a Cloud av William Wordsworth.
2. Ja visst gör det ont av Karin Boye.
3. Om våren av Erik Axel Karlfeldt.
4. Sång till våren av Dan Andersson.
5. Majsång av Esaias Tegnér

Den första dikten har speciell betydelse för mig och min man så den kopierar jag in i sin helhet här. För de andra har jag lagt länkar i titlarna (hittade tyvärr ingen till Majsång).

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed—and gazed—but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.
 

Film: Never let me go

Från Moviezine:  Vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp tillsammans på en till synes idyllisk engelsk internatskola där de försöker hitta sina platser i den slutna värld som är deras, samtidigt som deras relation till varandra blir allt starkare. Men vad är det för märkliga omständigheter som fört dem hit?

Never let me go är en brittisk film från 2010 av Mark Romanek med bl.a. Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield. I original heter den Never Let Me Go och den är baserad på boken av Kazuo Ishiguro med samma namn.

Den här filmen var det flera som pratade positivt om i samband med att Kazuo Ishiguro fick Nobelpriset. Jag lånade boken av min mamma och har precis läst den (ej recenserad än), och passade på att köpa filmen på rea.

Never let me go är en stillsam och berörande film. Hela grundhistorien är egentligen fruktansvärd, och omänsklig. Men den är också något som berör och som väcker funderingar – skulle vi kunna gå så långt som människor? Är det OK att ”offra” några människor för att andra ska leva? Mer vill jag inte avslöja, i synnerhet för er som vill läsa boken.

Carey Mulligan gör en fantastisk rollprestation – det är mycket hon som gör att filmen är så bra. Hennes kroppspråk och hennes agerande är tillbakahållet, men ändå glasklart. Genom små medel är det tydligt vad hon känner och hela ångesten som de här ungdomarna har över sitt öde framgår av henne. Keira Knightly är inte min favorit, men är rätt så bra här. Andrew Garfield tycker jag inte riktigt om, men förmodligen är det mer vad de gjort av karaktären Tommy än själva skådespelarinsatsen. Även de ungdomar som spelar de tre personerna i början är mycket bra.

Det är mycket vackert, och mycket brittiskt. Det stillsamma och tillbakahållna i hela filmen förstärks också av fotot och miljöerna. Man vågar låta kameran vila i en scen.

Trots att filmen är stillsam och går i sakta mak, så känns det som om de rusar förbi vissa viktiga händelser i boken. Filmen är bara 1 h 39 min, och man har komprimerat en del av det alltför mycket. Framförallt så stör det mig när man låter vissa händelser involvera andra människor än vad som är fallet i boken. Jag tycker också det är synd att man inte får mer från Hailsham. Genom att jag har läst boken så blir jag inte överraskad över det som händer i filmen, och läser in mer än de andra som jag ser med i vissa scener.

Mitt betyg: 8,5 (av 10)

Mer om filmen kan du läsa här eller här.
Originaltitel: Never let me go
Genre: Drama, romantik, science fiction
Betyg på IMDB: 7,2 baserat på 123 719 betyg
När jag såg den: 7 april 2018
Format: DVD
Med vem: Dottern, sonen och maken
Recension på Moviezine.

En smakebit på søndag – Little Fires Everywhere

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna.

Den här veckan har varit… speciell på många vis. Med helgen har jag ett mål: Vila rejält och få slut på den här eländiga förkylningen med en envis hosta som nu går in på tredje veckan. Länge sen jag var med om en förkylning som gjort mig så slut. En helg när jag laddar batterierna innebär förstås en hel del läsande. I går läste jag ut Judasvaggan av Caroline Engvall – recension kommer i veckan. Efter det behövde jag verklighetsflykt och läser därför Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes. Jag har bara några sidor kvar i den så smakbiten väljer jag från boken jag tänker börja på sen: Little Fires Everywhere av Celeste Ng. Den fick jag av maken överraskande på min födelsedag – fantastiskt när han hittar nya böcker åt mig! Nu såg jag att Reese Witherspoon har köpt rättigheterna att filmatisera den.

Smakbiten är de första raderna i boken:

Everyone in Shaker Heights was talking about it that summer: how Isabelle, the last of the Richardson children, had finally gone around the bend and burned the house down. All spring the gossip had been about little Mirabelle McCullough – or, depending which side you were on, May Ling Chow – and now, at last, there was something new and sensational to discuss.

 

Kureren (Täcknamn: Hilde) av Kjell Ola Dahl

Från den svenska upplagans hemsida: Ett speciellt judiskt armband dyker upp på en auktion. En kvinna känner igen armbandet, som en gång varit i hennes ägo, och bestämmer sig för att stoppa auktionen. Hon kommer dock aldrig att få tillgång till hela den fruktansvärda historia som armbandet är en del av – den som läsaren till slut får klarhet i.
1942 blir den judiska kuriren Ester med täcknamnet Hilde förrådd och undgår med nöd och näppe att arresteras av Gestapo genom att fly till Sverige. I Stockholm möter hon motståndshjälten Gerhard Falkum. De är redan bekanta från Oslo. Han har flytt från tyskarnas misstankar om att han skulle ha dödat sin fru Åse. Esters bästa vän.
Strax därpå omkommer Gerhard i en brand. Men så, 1967, efter att ha varit dödförklarad i ett kvarts sekel, dyker han upp på nytt. Han vill återuppta kontakten med dottern som han fick med Åse. Men varför nu, nästan tjugofem år senare?
Krigets händelser griper tag i Ester på nytt. Hon tvingas gräva i det förflutna och plocka fram färdigheter som hon inte har använt på mycket, mycket länge.

Kureren av Kjell Ola Dahl kom ut 2015. Den kom ut på svenska 12 mars 2018 med titeln Täcknamn: Hilde. Kjell Ola Dahl är en norsk författare som debuterade 1993 med Dødens investeringer som var den första i en serie. Kureren är hans femtonde skönlitterära bok och har belönats med Rivertonpriset.

Täcknamn: Hilde kom från förlaget och jag blev lockad att läsa den. Men innan jag skulle börja så tänkte jag att jag skulle kolla vad den norska boken jag hade av samma författare hette även om jag visste att det inte var samma titel. Men det visade sig vara samma bok! När jag ser en bok som vunnit Rivertonpriset så är det nästan alltid auto-buy och så även den här gången för några år sedan när vi var i Norge. Efter lite velande så bestämde jag mig för att läsa den norska utgåvan.

Kureren är en välskriven och lättläst norsk krim. Jag brukar inte ha några problem att läsa norska flytande, och det har jag väl inte den här gången heller, men den är lite knepigare än den brukar vara. Det vore intressant att veta vad en norsk läsare tycker om Kjell Ola Dahls språk. Den första halvan av boken är otroligt bra, och jag mer eller mindre sträckläser. Men sen är det som den tappar i tempo. Det blir mycket smygande, spionerande på varandra, mycket underförstått och det blir upprepningar. Inte heller är jag så förtjust slutet.

Den språkliga uppbyggnaden i Kureren är rätt speciell. Det är korta meningar, ibland bara enstaka ord. Det är något som jag normalt har mycket svårt för, men på något sätt flyter berättelsen ändå. Kanske det fungerar bättre för mig på norska. Eller så beror det på meningarna emellan enordsmeningarna, som binder berättelsen.

En av styrkorna med Kureren är beskrivningen av den tidsålder då den utspelar sig. Det är tre parallella spår, i olika tidsåldrar – 1942, 1967 och 2015 – och det är främst den på 40-talet som är intressant. Just Norge under krigsåren är en historisk period som intresserar mig och som jag läst en del om. Här får jag en ny inblick i motståndsrörelsen och hur det är att vara jude i Norge under den här tiden.

Karaktärsteckningarna i Kureren är bra. Jag reflekterar över att det egentligen inte finns någon karaktär som är särskilt sympatisk. Tvärtom finns det många obehagliga. Som läsare ska man förmodligen tycka Gerhard är den obehagligaste, men jag tycker Sverre är värre, på ett krypande och falskt sätt.

Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa mer av Kjell Ola Dahl, men har ingen bok oläst i hyllan av just honom.

Omdöme: Välskriven norsk krim i en intressant historisk tid
Betyg: 4

Bloggat om den svenska översättningen har Villa Freja, Bokhyllan, Zellys bokhylla och Boklysten
Bloggat om den norska boken har Bokbloggberit och Min bok och maleblogg

Mer om den svenska översättningen av boken kan du läsa här eller här. Den norska här.
Förlag: Gyldendal
Sidor: 387
Betyg på Goodreads: 3,48 baserat på 80 betyg
Hur jag fick tag på den: Inköpt i Trondheim sommaren 2016.
Utläst 28 mars 2018.

Veckans helgfråga v. 14: Typ av läsare

Fredag och då är det dags för Mias helgfråga: Vilken typ av läsare är du? Bonusfråga: Vad längtar du efter just nu?

Jag är en extrem snabbläsare. I alla fall om man jämför med icke-bokbloggare 😉 Jag har försökt analysera hur jag läser svenska texter, och jag läser inte ett ord i taget utan tar in en ordbild, nästan så att jag ”scannar” sidorna. Svårt att beskriva. Men jag läser snabbt. När jag läser få böcker så är det oftare för att jag är för trött för att läsa. Nu i påsk när jag var sjuk så fick jag ändå en hel del läst. Jag orkade inget annat.

Det finns en hel del jag längtar efter just nu, allt som innebär positiva förändringar. Men det korta svaret idag får bli: VÅREN!
Här i Sundsvall där vi fått rekordmycket snö känns våren väldigt långt bort. I synnerhet som det snöat så sent som igår!

Hett i hyllan #86

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I september så åkte två arbetskamrater till Trondheim på arbetsresa. Jag skickade med en beställning på två böcker. Den ena – Våpenskjold av Thomas Enger – står oläst i hyllan. I vanlig ordning så säger jag att det känns obegripligt. Det här är fjärde delen i serie som jag verkligen gillade de första böckerna i. Det är serien om Henning Juul, där den första finns översatt till svenska (Skinndöd). Jag har faktiskt inte sett de övriga översatta, men för mig spelar det ju ingen roll eftersom jag läser de på norska. Jag har flera gånger lagt den här i läshögen men så blir det inte av. Kanske 2018?

En gammel hemmelighet. Et mørkt kapittel. Noen som er villig til å gå over lik. Dypt i de svenske skoger, på høstjaktens første dag, blir en eldre mann skutt og drept. Det var ikke et vådeskudd.Småbarnsmoren Hedda Hellberg skulle til Italia i tre uker for å pleie sine sår etter farens død. Hun dukker aldri opp på hotellet. Alle spor etter Hedda slutter på Gardermoen. Journalisten Nora Klemetsen kjente Hedda som ung, og involverer seg personlig i Heddas sak, hun kan ikke tro at Hedda har forlatt mann og barn frivillig. Enda mer gåtefullt blir det da Heddas navn dukker opp i forbindelse med drapet i Sverige.Henning Juuls liv dreier seg bare om én ting: å finne svaret på hvem som tente på bygården der hans og Noras lille sønn Jonas omkom. Sporene Henning følger, dukker opp i saken Nora jobber med, og snart befinner de seg begge på farlig grunn. Noen er villig til å drepe for å beskytte sin hemmelighet, en hemmelighet som har forgreininger til et mørkt kapittel i europeisk historie.