En smakebit på søndag – Löftet

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Årets första jobbvecka över och det blev en rivstart. Skönt då med en obokad helg med lite av varje som ska fixas. I dag ska julen ut och det ska storhandlas. Igår så hann jag faktiskt läsa lite, vilket innebär att jag precis börjat på en ny bok: Löftet av Audrey Magee. Det är också januari månads bok i Makeutmaningen.

Smakbiten kommer från första raderna i boken:

Han röjde undan taggtråd från den förbrända jorden runt en stolpe och tog upp fotografiet ur fickan på sin vapenrock. Så tryckte han bilden mot stolpen och band fast den med ett snöre över kvinnans hår och hals, men inte över hennes ansikte. Det kunde han fortfarande se, han kunde fortfarande se hennes tjuriga ögon och truliga läppar. Han knöt en knut och spottade på marken. Hon fick duga.

Annonser

Bokbloggsjerka 11-14 januari: Boksläpp 2019

Sist jag var med i Bokbloggsjerkan var i juni 2017. Kul att den kommer tillbaka. Veckans fråga från Annika är: Vilka boksläpp ser du fram emot under 2019?

Det här riskerar verkligen att öka på önskelistan… Jag har ”bara” spanat in några som kommer första halvåret av favoritförfattare, och ändå blev listan rätt lång…

  • The Lost Man av Jane Harper
  • Stormskörd av Mattias Levinger och Johannes Pinter
  • Verkanseld av Louise Boije af Gennäs
  • Till det bittra slutet av Eva Dolan
  • I mörkret av Cara Hunter
  • Broder Jakob av Emelie Schepp
  • Förrädaren av Gabriella Ullberg Westin
  • En bur av guld av Camilla Läckberg
  • Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson
  • Där rosor faktiskt dör av Ewa Klingberg
  • Järtecken av Christoffer Carlsson
  • Poisoner av Sharon Bolton

Helgfrågan v. 2: Genrer och julen

Andra veckan snart slut – inte klokt! Men nu är det fredag och dags för Helgfrågan inne hos Mia: Valet av genre, tycker du den ändrar sig med åren och i så fall varför?
Bonusfråga: Har ni plockat bort julen än?

Jo, det tycker jag nog – att det ändrar sig beroende på var man befinner sig i livet. Hur mycket ork man har, vilka andra yttre influenser som påverkar. Jag läste nästan bara deckare när barnen var små och det var dåligt med sömnen – det enda som jag orkade hålla intresset uppe för. Det flesta klassiker läste jag i tonåren, då var hungern för det stor. Romance läste jag också i tonåren så mycket så jag tröttnade på det – och det har kommit tillbaka först nu. De senaste åren har fantasy kommit in i min läsning, och det beror helt på att de andra i min familj gillar den genren. Jag har också slutat läsa viss typ av böcker som gör mig mer sorgsen på sätt som har att göra med personliga upplevelser.

Nej, julen ska vi plocka bort nu i helgen. Vi brukar vänta till Tjugondag Knut som traditionen är. Plus att jag vill ha ljuset som adventsstakarna ger så länge som möjligt när det är så mörkt…

Hett i hyllan #126

Dags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I april 2017 så trillade det in en hel del böcker. Följdaktligen så finns det en del olästa också… Den femte (!) som hamnar i Hett i hyllan är Ung kvinna saknad av Claire Douglas från Louise Bäckelin förlag. Det här är en sådan här bok som jag flera gånger tänkt plocka upp, men så smiter någon annan bok före. Det låter lovande! Någon annan som läst?

En natt för tjugo år sedan försvann Sophie Coller. Hon lämnade ingenting efter sig, förutom en ensam sneaker på den gamla piren och ett stort tomrum i hjärtat på sin bästa vän Francesca. Nu har en kropp hittats, och Francesca dras tillbaka till den kuststad som hon så länge försökt glömma. Kanske kommer sanningen om vad som hände Sophie till sist att komma fram. Ändå börjar Francesca önska att hon inte hade återvänt
Vart hon än vänder sig möter hon spöken ur sitt förflutna. Samma gamla ansikten, samma tillhåll, som i hennes ungdom. Men om någon vet vad som faktiskt hände Sophie den där kvällen måste hon ändå få veta. Det är bara det att den sortens avslöjanden kan kosta en allt man håller kärt: familj, psykisk hälsa, till och med livet

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

Från förlagets hemsida: ”Till min son. Jag ber om din förlåtelse redan nu. För alla gånger jag kommer skämma ut dig. För charterresorna. Cowboyhatten. ’Riktiga män väger över 90 kilo’-t-shirten. För att jag gör min pappa-hade-rätt-och-mamma-hade-fel-dans bland folk. För att jag köper minibuss. För att jag har shorts.”
Saker min son behöver veta om världen är en pappas stapplande försök att förklara världen för en tvååring. I kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om Ikea”, ”Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor” och ”Vad du kommer att behöva veta om varför Felicias mamma är sur på mig” blottlägger Fredrik Backman med stor komisk träffsäkerhet 2000-talets småbarnsföräldrars alla ängsligheter och tillkortakommanden. Men mellan igenkännande gapskratt och skarpa samtidsreflektioner finns också kapitel som ”Vad du kommer att behöva veta om manlighet” och ”Vad du kommer att behöva vet om när jag håller dig lite för hårt i handen”. Med uppriktiga rädslor och villkorslösa kärleksförklaringar som går rakt in i bröstet hos läsaren. Vare sig man är förälder eller inte.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman kom ut 27 augusti 2012. Fredrik Backman är en svensk författare som debuterade 2012 med En man som heter Ove, som gjort succé och även filmatiseras. Fredrik Backman har totalt kommit ut med sex böcker och två noveller. Saker min som behöver veta om världen hade samma recensionsdatum som En man som heter Ove.

Jag hade läst alla Fredrik Backmans böcker utom den här. Jag önskade mig den i julklapp nu i år och fick den av dottern. Läste ut den redan på juldagen…

Saker min son behöver veta om världen är en charmig samling av kåserier i olika form. Innan Fredrik Backman debuterade som författare hade han en blogg där han publicerade texter som hade ganska stor läsekrets. De var roliga men väldigt tankvärda och ibland dramatiska, inte minst det här inlägget till en kvinna som körde om honom i vansinnesfart. Saker min son behöver veta om världen är som en samling av just sådana kåserier/blogginlägg direkt riktade till hans son. Varje kapitel inleds med ett längre kåseri och avslutas med några kortare som är mer lika instagraminlägg eller blogginlägg. De har samma roliga språk som hans tidiga blogginlägg, är träffsäkra och känns typiskt ”backmanska”. Jag ler mer än en gång, samtidigt som de berör, inte minst som förälder.

Att texterna är som blogginlägg/kåserier har också sin baksida – de passar inte riktigt att samlas i en bok. Det uppstår en viss mättnad när man läser flera på raken. Saker min son behöver veta om världen ska man läsa (trots det korta omfånget) i små doser. Trots att det är korta texter är det några som känns rätt långa, där han förirrar sig in i detaljer om sporter och sportanalogier. Det är lite samma fenomen som i Björnstad och Vi mot er.

Saker min son behöver veta om världen är visserligen humoristisk, men framförallt är det en stark kärleksförklaring till hans son och ännu mer till hans fru. Han återkommer till hur fantastisk hon är för att hon står ut med honom. Det är vackert, men mot slutet av boken blir det lite väl mycket.

Nu har jag läst allt som Fredrik Backman kommit ut med i bokform. Kommer han ut med något mer kommer jag definitivt att läsa det.

Omdöme: En samling krönikor om kärlek till familjen
Betyg: 4+

Bloggat om boken har MsHisingen, Malin Johansson, Carolina läser, Zellys bokhylla och Ewelinas bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Månpocket/Forum
Sidor: 202
Betyg på Goodreads: 3,82 baserat på 1 724 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny julklapp från dottern
Utläst 25 december 2018.

Veckans topplista v. 2: Böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med

Som tur är så fortsätter Johannas deckarhörna 2019 med sin serie hon kallar Veckans topplista. Det är nu ett stående inlägg på tisdagar här på bloggen och på många andra bloggar. Häng på vetja!

Vecka 2 är temat: Böcker jag ville läsa under 2018 men inte hann med

Ja här kommer jag inte ha några problem alls att fylla listan. För det är betydligt fler än fem böcker som jag hade planerat att läsa men inte hann med.

  1. Macbeth av Jo Nesbø. Ett av mina verkligt dåliga samveten. Ett recensionsexemplar som inte blev läst. Måste ge mig i kast med den igen mycket snart!
  2. Jag for ner till bror av Karin Smirnoff. Först fick jag en förhandsutgåva. Sen den slutliga. Sen nominerades den till Augustpriset. Sen har flera med liknande smak som jag hyllat den. Men oläst står den.
  3. De skyldfrie av Gaute Heivoll. En av mina favoritförfattare, och boken inhandlades i somras.
  4. Truly Madly Guilty av Liane Moriarity. Gillar hennes böcker men har flera olästa. Den här fick jag i januari 2018 och har inte läst ännu.
  5. Det måste vara här av Maggie O´Farrell. Fick den i julklapp 2016 och hade tänkt läsa den 2017. Och 2018. Ännu en bok av en favoritförfattare som inte blev läst… Så jag har inte ens vågat önska mig hennes senaste.

Bloggen fyller 8 år

För åtta år sedan, den 7 januari 2011, skrev jag mitt allra första blogginlägg på Lottens bokblogg. Min ursprungliga tanke var att jag ville skriva om något som intresserade mig, men som inte innebar att jag lämnade ut saker om mina nära och kära via en blogg (jag hade tidigare haft personliga bloggar). Det tjänade också som en läsdagbok. Redan samma år så blev det också en koppling till min pappa, som det året insjuknade och gick bort. Han och jag diskuterade alltid litteratur i olika former.

Aldrig hade jag då, för åtta år sedan, kunnat tro att bloggen skulle utvecklas så här. Jag har fått bokbloggarvänner, lärt känna fantastiska författare, fått intervjua författare på scen, blivit ”blurbad” på bokomslag och fått mängder av böcker av generösa förlag. Det har också gjort under för min läsning. Jag tror aldrig jag kommer att tröttna på att diskutera litteratur och läsning.

Trots att mitt ”andra liv” genomgått stora förändringar 2018 så har jag fortsatt läsa, om än inte i samma omfattning. Det enda jag kan känna att jag inte gjort i den utsträckning jag velat är att interagera med andra bloggare, och kommentera på bloggar. Ett fint sätt att knyta kontakter och bli inspirerad.

Mitt mål är att fortsätta blogga under 2019 då det ger mig mycket på så många sätt. Läsa kommer jag definitivt att prioritera. Däremot blir det ingen tävling för att fira födelsedagen i år, det orkar jag inte. Så det får räcka med ett stort TACK till alla er som läser min blogg!

En smakebit på søndag – Från och med du

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Vi har precis i dag kommit hem från en minisemester i Berlin, och det är rätt skönt att sjunka ner i soffan så här sista lediga dagen. När vår familj reser blir det faktiskt en del läst eftersom vi alla fyra har det som fritidssysselsättning. Jag läste ut Blodlokan och efter det tror jag att jag drabbades av någon slags ”book-hangover”, det var svårt att hitta rätt bok. Så jag började på tre olika. Slalomläsning är annars inte min grej. Först Nine Perfect Strangers av Liane Moriarity, men den var jag inte på humör för. Sen en lättläst romance av Ruth Ann Nordin på dotterns ipod, och den läste jag ut på tåget idag. Dessutom lånade jag en annan bok som dottern hade med sig: Från och med du av Mhairi McFarlane. Därifrån kommer smakbiten.

En sjabbig, lurvig prydnadskudde som låg i en skinnfåtölj pep till, vecklade ut sig, satte sig upp och blinkade
– Hjälp! ropade Anna innan hon kunde hejda sig. 
James skrattade. – Anna, det här är Luther. Luther, Anna.
– Är det en katt? Den är gigantisk.
– Han är ganska stor, eller hur? Men om man rakade av all päls misstänker jag att han skulle se ut ungefär som Gollum. 
– Varför tittar han på oss så där?
– Hur då?
– Som att han … planerar att ta livet av oss. 
Till Annas lättnad log James.

En främmande man av Maria Lang

Från förlagets hemsida: Sommarskyar, solstråk över åsarna och den djupa tystnaden i skymningen. Det är vad Puck och Einar Bure upplever under de första dagarna av sin Bergslagssemester i sällskap av goda vänner, däribland kriminalkommissarie Christer Wijk. Men idyllen i ödebyn på höjderna kring Skoga varar inte länge …Sam

En främmande man av Maria Lang kom ut 1962. Det är den fjortonde boken i serien om Christer Wijk. Maria Lang är pseudonym för Dagmar Lange, en svensk författare som är mest känd för sina kriminalromaner om Christer Wijk och Puck Bure. Hon debuterade 1949 med Mördaren ljuger inte ensam, och kom ut med minst en bok om året fram till 1990.

Sen jag läste Mördaren ljuger inte ensam har jag som projekt att läsa alla böckerna av Maria Lang. Ofta brukar jag läsa en eller två på jullovet och en eller två på sommaren. Samtliga böcker jag läst finns recenserade på bloggen. Nu i julas var det dags för den fjortonde boken i serien.

En främmande man är en deckare med speciell berättarton. Jag började på den direkt efter att jag läst ut en historisk roman av Ken Follett utgiven för bara två år sedan. Det var svårt att byta till en bok skriven 1962 med ett mer gammaldags språk. Jag upplevde den som trög och konstig i början, men efterhand så tog den sig rejält, och blev njutbar att läsa. Framförallt var det människoödena och de starka skildringarna av den svenska sommaren och det svenska landskapet som gjorde att berättelsen berörde mig.

Normalt så brukar jag (till skillnad från många andra) inte gilla när Puck Bure är en av karaktärerna. Men i En främmande man upplever jag att hon är mycket mer vuxen och annorlunda i berättandet. Hon är inte alls det ”våp” som ställer till oreda och lägger sig i som i andra tidigare böcker.

Det är en stark berättelse om relationer och familjeband som berör, trots det stundvis teatraliska berättarsättet. Karaktärerna är som roller i en pjäs, men ändå så berör deras öden och känslor. Miljöskildringarna av det trolska landskapet och det varierande svenska sommarvädret förstärker känslorna. Ur den aspekten hade förmodligen den här boken passat bättre att läsa på sommaren.

Trots en trög start så är En främmande man en av de mer berörande berättelserna i serien av Maria Lang. Jag kommer givetvis att fortsätta läsa den här serien.

Omdöme: Teatralisk berättelse om familjeband i ett somrigt landskap.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Bokhora

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Bokförlaget Pan, Norstedts
Sidor: 198
Betyg på Goodreads: 3,42 baserat på 77 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst 24 december 2018.

Den eviga elden av Ken Follett

Från förlagets hemsida: Det är jul och Ned Willard är på väg tillbaka till hemstaden Kingsbridge. Än har han ingen aning om att det kommande året, 1558, ska vända upp och ned på hans eget liv, och förändra Europa för all framtid. Stadens mäktiga katedral tornar upp sig över en befolkning delad av religiös extremism och hat, där högt hållna principer ständigt krockar med vänskap, lojalitet och kärlek. Ned finner sig plötsligt stå på motsatt sida i konflikten som kvinnan han drömmer om att gifta sig med, Margery Fitzgerald. När Elisabet I kröns till drottning vänder sig hela Europa mot England. För att skydda sig från lönnmördare, uppror och invasioner grundar den sluga och beslutsamma unga monarken landets första underrättelsetjänst. I Paris bidar Maria Stuart sin tid. Hon har utropats till Englands rätta ledare och hennes anhängare gör upp planer för hur man ska kunna avsätta drottningen. Skyddad av en liten, lojal grupp av spioner och hemliga agenter klamrar sig Elisabet I fast vid tronen. Samtidigt jagar Ned Willard den gåtfulle Jean Langlais, utan att veta att det bakom det tagna namnet gömmer sig en gammal klasskamrat som känner honom alltför väl.Den eviga elden skildrar en ödestid, då våldet sprids från Edinburgh till Genève och Neds och Margerys kärlekshistoria tycks dömd att sluta i tragik. Precis som idag visar sig fienden inte vara rivaliserande trosuppfattningar. Den verkliga kampen utspelas mellan dem som tror på tolerans och kompromisser och de tyranner som vill tvinga sina idéer på andra, kosta vad det kosta vill.

Den eviga elden av Ken Follett kom ut 12 september 2017. I original heter den A Column of Fire och kom ut 2017. Den eviga elden är den tredje delen i serien om Kingsbridge. Ken Follett är en bästsäljande brittisk författare som slog igenom 1978 med Nålens öga. Han är mest känd för sina thrillers och historiska äventyrsromaner. 1989 kom Svärdet och spiran, den första delen i serien om Kingsbridge, ut. Den blev en storsäljare och har även filmatiserats. Andra delen, En värld utan slut, kom 2007. De tre delarna utspelar sig under olika århundraden, men handlar alla om Kingsbridge.

Ken Follett tillhör de författare som skriver historisk fiktion på ett sätt som jag brukar uppskatta. För några år sedan läste jag Svärdet och spiran i Makeutmaningen. I år dök den här upp i Makeutmaningen, och eftersom jag ofta läst Follett just innan jul av någon anledning fick det blir december månads bok.

Den eviga elden är en lättläst och intressant tegelsten. Det tar förstås ett tag att läsa en bok på över 800 sidor, men när jag väl kom mig för att läsa så gick läsningen lätt och det gick att läsa många sidor åt gången. Historiska romaner är inte min favoritgenre men Ken Follett har en förmåga att väcka mitt intresse kring historiska händelser. Han får t.o.m. beskrivningar av slag i det Engelsk-spanska kriget under 1500-talet att vara intressanta.

Styrkan i Den eviga elden är de livsöden som Ken Follett tecknar. Genom att ha intressanta karaktärer blir också de historiska händelser de upplever också intressanta. Såväl kvinnorna som männen är bra tecknade och jag fastnar både för Ned och för Sylvie. Jag skulle hellre ha sett den här boken som flera böcker mer som en släktkrönika. Som ofta är fallet i Ken Folletts historiska romaner så blir hans karaktärer väldigt nära involverade i stora händelser, och jobbar nära personer som är välkända för många. Realistiskt är inte den delen, men ändå intressant. Just Elisabeth I och Mary har jag läst en del om tidigare, utifrån mitt intresse för Lady Jane Grey. Just de händelserna utspelar sig dock ett par år innan Den eviga elden börjar.

Bitvis så är språket lite väl enkelt och banalt men i stort så är Den eviga elden välskriven. En detalj som stör mig är de schablonmässiga beskrivningarna av personer. Ken Follett använder ofta attribut som inte har någon betydelse för handlingen när han beskriver karaktärer. Ofta så beskriver han kvinnornas yttre som det första när man möter en ny karaktär, de är attraktiva eller motbjudande, de har stor byst eller är kanske fetlagda. En sådan sak irriterar mig. I övrigt borde han också strunta i sexscenerna…

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Ken Follett. Dock skrämmer omfattningen av böckerna ofta bort mig.

Omdöme: Omfattande men lättläst om historiska händelser på 1500- och 1600-talet.
Betyg: 4

Bloggat om boken har Ewelinas bokblogg, Mest Lenas godsaker och Sladdertackans bokblogg

Mer om boken kan du läsa här eller här
Förlag: Albert Bonniers förlag
Originaltitel: A Column of Fire
Översättare: Lena Karlin och Jens Ahlberg
Sidor: 862
Betyg på Goodreads: 4,22 baserat på 43 392 betyg
Hur jag fick tag på den: Lånat av maken
Utläst 23 december 2018.