En smakebit på søndag – Konsten att höra hjärtslag

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än men jag kör ändå. (Nu hittar man smakbitarna här).

Ännu en vecka, och även om dett är ganska kallt här fortfarande så är våren helt klart på väg. Helgen ska ägnas åt diverse praktiska göromål. Som vanligt. Bokmässigt så har jag läst ut en riktigt bra bok (recension kommer snart) som jag gav smakbit från förra veckan – The Dry av Jane Harper. Gillar ni deckare ska ni spana in den! Eftersom det brukar kunna ta lite tid att läsa böckerna i Makeutmaningen så började jag häromdagen på mars månads bok. Men jag valde också den jag tror ska vara mest lättläst – Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Jag har hunnit halvvägs så det känns inte helt omöjligt (peppar peppar) att jag läser ut den rätt snart, om jag bara lyckas klämma in lite lästid. Den går i alla fall att följa även när jag är toktrött och det är en förutsättning.

Smakbiten kommer från sid 43

Jag mådde inte bra. Jag kände mig ledsen, ängslig och rädd. Jag hade aldrig förstått att mamma varit så olycklig i sitt äktenskap. Jag tänkte på det hon hade sagt till mig dagen innan: ”Din far lämnade mig långt innan den dagen han försvann.” Än jag då, tänkte jag. Hur länge sen var det som min far hade lämnat mig?

Intervju med Fredrik Backman

Foto: Linnéa Jonasson/Appendix Fotografi.

I höstas fick jag frågan från Piratförlaget om jag vile intervjua Fredrik Backman. Naturligtvis ville jag det! Det tog mig ett tag att tänka ut frågor, och man kan väl säga att det inte blev så himla enkla frågor att bena ut. Av olika skäl så blev sen svaren sena också, men den som väntar på något gott… Här kommer intervjun i sin helhet.

Hej Lotten,
Jag är väldigt, väldigt ledsen att jag inte svarat på de här frågorna förrän nu. Det blev lite mycket med livet där ett litet tag, jag har försökt skriva min nästa bok samtidigt som Minecraft-spelandet och Frost-tittandet med mina barn tar sin beskärda del av varje dygn i besittning, och hela karusellen runt filmatiseringen av ”En man som heter Ove” har ju utöver det snurrat lite obegripligt snabbt emellanåt. ”Det är mycket med det jordiska”, som min mamma brukar säga. Jag beklagar att det gick ut över min responstid på det här. Men NU kör vi!

I både Britt-Marie var här och i Björnstad så låter du sporten och personerna som berörs av sporten bära historien framåt. Vad är det med sport som gör att du skriver om den? Hade Björnstad kunnat handla om fotboll istället?
Det där är ju flera frågor på en gång, så jag ska försöka ta dem i omvänd ordning: Ja, absolut, Björnstad hade kunnat handla om fotboll. Den hade förmodligen lika gärna kunnat handla om ett väldigt framgångsrikt företag inom vilken bransch som helst som har många människor i ett litet samhälle anställda eller känslomässigt involverade på ett eller annat sätt. För historien handlar väldigt mycket om makt och inflytande, om elitism och utslagning, och vad ett samhälle prioriterar och vad vi är beredda att förlåta våra mest framgångsrika individer för om de är viktiga för oss. Och…ja…vad fan är det då med just sport som gör att jag skriver om den? Förmodligen är det enkla svaret att jag älskar sport och litteratur av samma anledning: De är båda två byggda på verklighetsflykt och sagoberättande. Båda är fyllda av äventyr och hjältar och dramatik, det bästa och det värsta, det ljusaste och det mörkaste. Jag ville försöka berätta något om det, både om idrottens allra finaste delar och dess allra sämsta. För på många sätt känner jag att en stor del av vårt samhälle och den tid vi lever i finns komprimerad där.

Ytterligare en fråga lite på samma tema. För mig handlar Björnstad mycket om grupptryck. Jag tillhör de där som aldrig utövat lagsport, eller ens befunnit mig i en supporterskara, så jag har svårt att förstå hur man kan bli så uppslukad. Ändå blir jag intresserad av fenomenet när jag läser Björnstad. Hade boken kunnat handla om något annat än ishockey, och ändå blivit skriven av dig? Varför/varför inte?
Ja, som sagt, boken hade nog kunnat handla om vilken stark gemenskap som helst. I grunden är ju förmodligen nästan alla samhällen byggda på någon sorts grupptryck, ibland positivt och ibland negativt. Jag tror att all civilisation i grunden bygger på att de flesta av oss vill känna att vi tillhör något som är större än oss själva, och därför är redo att underkasta oss vissa regler och begränsningar för gruppens bästa. Vi vill alltid så gärna intala oss själva att vi är unika indvidualister, men samtidigt vill nog en majoritet människor fortfarande ha ett sammanhang på något sätt: En familj, en grupp vänner, och så vidare utåt i vidare och vidare cirklar. Och i de där cirklarna påverkar vi varandra, vi sätter gränser och säger att vissa är välkomna in i dem och andra inte. Vi skaffar gemensamma fiender, snackar skit om de som inte är som oss, identifierar oss genom vilka vi alienerar. Det funkar så överallt, hela tiden. Jag tror att det är ganska allmängiltigt, för vissa är det kanske idrott som för gruppen samman och för andra är det kanske istället politik och för andra är det antagligen andra saker: Konst, språk, konsumtion, föräldraskap, social status…vi skapar grupper och bygger vår identitet inom vissa ramar. Det är väldigt enkelt, oavsett var man befinner sig, att omge sig med vänner som är ungefär som en själv, som har ungefär samma klädstil och språkbruk och intressen, ofta till och med samma slags uppväxt och kulturella bakgrund och politiska åsikt. Och självklart påverkar det oss. Jag tror att väldigt få människor är så oberoende av andra människor som de kanske hoppas att de är. Nästan alla av oss lever med någon form av grupptryck, hela tiden.

Strax efter att jag läste Björnstad så läste jag en helt annan sorts bok, en reportagebok, Flickan och skammen av Katarina Wennstam. Ni tar upp samma fenomen på olika sätt och ur olika perspektiv vilket gjorde att jag började fundera igen på din bok med mer fakta i botten. Vad gör att du valde den skönlitterära formen? Ser du någon styrka i att det är en man som berättar
Det är flera frågor här också, vilket gör det lite komplicerat att svara. Men jag valde den skönlitterära formen för att det är den formen jag skriver mina böcker i. Jag är en skönlitterär författare. Angående att jag är man och hur det påverkar kan jag inte svara på, det måste den som läser boken bedöma. Men jag är väl om jag ska vara helt ärlig inte säker på att man alltid måste jämföra alla böcker med andra böcker. Jag tror att man kan läsa en bok och låta den stå för sig själv. En historia måste få vara en egen historia, till en viss gräns. Det är väldigt, väldigt bra att sätta saker i ett sammanhang, men det måste också finnas plats för en berättelse att faktiskt få ha ett eget värde också.

För mig som har en fjortonårig son och en sextonårig dotter kommer ibland berättelsen för mycket in under huden. ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” är det citatet som jag bär med mig för det beskriver allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare. Hur tänker du själv kring de här rädslorna och hur man kan hantera dem? Vad fick dig att skriva om dem?
Hur jag känner för dem kommer väl fram väldigt tydligt i boken, tror jag. Den där skräcken är ju extremt universell, alla människor som älskar någon bär ju innerst inne en ständig oro för att något kan hända dem. Att få barn berövar oss ju allihop på något sätt förmågan att leva i nuet, när man blir förälder tillbringar man en otroligt stor del av sin tid åt att antingen känna skuld över det förflutna eller oro över framtiden.

Har researchen innan du skrev Björnstad skilt sig åt mot vad du gjort innan du skrivit dina tidigare böcker?
Jag gjorde definitivt betydligt mer research inför den här boken än inför något annat jag skrivit. Det krävde otroligt mycket mer av mig. Jag intervjuade enormt många människor, betydligt fler än vad som syns i tacklistan eftersom ganska många delade med sig av historier som gjorde att de bad att få slippa ha sina namn utskrivna i samband med dem. Det tog rätt mycket emotionell kraft att få ut allting på papper, det gjorde det, och det krävde också att jag grävde djupare i mig själv än jag någonsin gjort förut. Det är min mest personliga bok på det sättet att jag aldrig har lämnat så här mycket av mig själv på varje sida förut.

Redan innan du började ge ut böcker så bloggade du och du fortsätter med det. Bloggandet ger ju på gott och ont möjligheter till en ganska speciell växelverkan med läsarna medan böcker kan bli mer en envägskommunikation. Hur växelverkar du helst med dina läsare nu?
Jag vet inte om det förändrats så värst mycket. Jag reser väldigt lite, eftersom jag försöker prioritera att vara med min familj, så den kommunikation jag har med läsare är ju fortfarande främst via nätet. Men jag bloggar i ärlighetens namn väldigt lite nuförtiden, främst för att jag jobbar hårdare och hårdare med mina böcker och med andra saker jag skriver. Men det ska ju samtidigt sägas att en blogg kan ju faktiskt vara minst lika mycket ”envägskommunikation” som en bok, det beror ju helt på hur engagerad man är i kommentarsfältet. Och där blir frågan komplicerad, för då börjar det handla extremt mycket om tid. Jag försöker verkligen så långt det är möjligt att svara när folk skriver till mig, men då blir det ett relativt stort antal mejl och några tweets och några Instagram-kommentarer och några Facebook-kommentarer och faktiskt några handskrivna brev också varje vecka. Och…ja. Jag försöker vara en okej pappa och jag försöker skriva nya böcker och jag har samtidigt ett väldigt stort behov av att få gå runt ensam och tänka och grubbla ganska mycket, så även om jag skulle VILJA vara den där härliga spontana människan som svarar på precis allt och är tillgänlig hela tiden så har jag fått lära mig att acceptera att det helt enkelt inte är jag. Och det har jag ruggigt dåligt samvete över, väldigt ofta, för jag märker att en del människor blir besvikna när de inte får svar omedelbart. Men det är bara 24 timmar på ett dygn. Alla människor gör väl så gott vi kan med det där.

Läser du recensioner av dina egna böcker? Om nej – varför inte?
Om ja – hur tror du att det påverkar ditt skrivande?
Är det någon skillnad på hur du reagerar på recensioner av bloggare och av recensenter i tidningar?
Jag läser recensioner då och då, men inte alla och definitivt inte hela tiden. Jag tror att det är en ganska naturlig process att man i takt med att man blir äldre lär sig att en åsikt faktiskt bara är EN åsikt, och om man ska ta in ALLAS åsikter om precis allting hela tiden tror jag att det till sist blir väldigt svårt att skriva någonting alls som faktiskt betyder någonting. Man måste lyssna på kritik, men man måste också ha en kreativ bubbla där man kan stänga av bruset. Man kan inte skriva om man är rädd för vad folk kommer tycka hela tiden. Så jag försöker komma ihåg att jag bara är en person skriver saker och sedan finns det andra vars jobb det är att tycka något om det. Men det är inte nödvändigtvis menat att vara en kommunikation mellan oss, både jag och den som recenserar pratar ju i första hand med läsaren. Jag skriver inte för recensenters skull, de recenserar inte för min skull, och det är ju exakt så det är menat att vara. Angående skillnaden mellan traditionella recensioner och recensioner i sociala medier beror de ju helt på vilken recensent det handlar om, det finns jättebra och lite mindre bra versioner av båda. Rent generellt tycker jag som läsare kanske att de bästa recensionerna är de som pratar väldigt mycket om boken och de sämsta är de som pratar väldigt mycket om författaren, men det är min personliga åsikt. Men rent generellt är det min fasta åsikt att de traditionella recensenterna och kulturredaktionerna fyller en extremt viktig roll i svensk litteratur, inte minst för den litteratur som inte hade nått ut annars. De bästa recensenterna sätter ju också all litteratur i ett sammanhang och förklarar kontexten, ger ett mervärde till en läsupplevelse, och det är verkligen obeskrivligt viktigt för all form av kulturutövning. Jag tycker inte att sociala medier på något sätt varken tävlar eller behöver ställas mot det, jag tycker att traditionella tidningsrecensenter och bokbloggare kan vara fantastiska komplement till varandra, de behöver absolut inte (och SKA nog verkligen inte) vara samma sak. I slutändan måste man ju bara komma ihåg att alla de här rösterna tillhör individer, och individer är olika. Och som min vän och kontorskollega N brukar säga: ”Det finns inte bra och dålig populärkultur. Det finns bara åsikter.” Så…ja. Det enda jag har lärt mig vid det här laget är väl att jag aldrig kan förutse reaktionerna på någonting. Det enda jag kan göra är att försöka berätta de historier jag vill berätta så absolut bra jag kan, med de förutsättningar jag har. Om läsaren tycker att de är bra nog så lever historierna vidare, annars försvinner de. Det gör inte recensentens roll varken mer eller mindre viktig, recensentens roll är ALLTID viktig för litteraturen. Man måste bara komma ihåg att recensentens åsikt inte alltid ska vara livsavgörande för författaren, för då går den naturliga dynamiken dem emellan förlorad.

 Att det blir en till del i serien om Björnstad framgår i den första delen. Kommer det fler delar än så? Hade du tänkt ut hela berättelsen om Björnstad redan innan du började skriva den första delen?
Det blir en del 2, ja, som kommer sensommar/höst 2017 och är tänkt att lanseras i samband med bokmässan i Göteborg september. Efter det vet jag faktiskt inte riktigt, jag försöker ge mig själv lyxen att bara tänka på en bok i taget.

Tusen tack Fredrik att du tog dig tid att svara på mina frågor som var flera frågor i varandra. Och tack Piratförlaget.

 

Helgfrågan v. 11: Bokomslag

I veckans helgfråga så frågar Mia: Vad tror du omslaget har för betydelse när man köper en bok? Som bonusfråga: Bildexempel på omslag som liknar varandra.

Om ”man” är ”jag” här så har det i stort sett ingen betydelse. Jag läser antingen om boken på nätet, ser på titeln, ser på genren och läser på baksidan. Men samtidigt är det ju inte så att jag jublar över ett omslag som det här, även om det visade sig att boken var rätt bra.

Så lite om bonusfrågan. Ibland är likheten medveten, i en samma serie. Men så här lika blir jag förvirrad av, kan inte avgöra om jag läst boken eller inte…

De här två omslagen tycker jag är lika:

Ibland blir jag jättebesviken när man byter utseende i en serie från ett snyggt till i mitt tycke fult (och uppenbarligen gjort av någon som inte läst boken). Då bryr jag mig om omslaget!:

Sen kan jag tipsa om Karl Berglunds bok Mordförpackningar apropå omslag till deckare. Här är en artikel i SVD om den boken. Jag har inte läst den men han var på Svenska Deckarfestivalen i höstas och hade ett seminarium om detta tillsammans med en formgivare.

Bokbloggsjerka 17-20 mars: Stereotyper

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Stereotyper är en negativ trigger för mig. Jag börjar rätt snabb reta mig på det i böcker. Böcker som är uppbyggda med en standarduppsättning av rollfigurer som beskrivs schablonmässigt utifrån en viss stereotyp är inte uppskattade här.

Jag har svårt när kvinnor beskrivis utifrån sitt utseende och sina kläder, med ord som behaglig, vacker, välklädd. Lika svårt är det när männen genomgående är starka, muskulösa och handlingskraftiga.

När en kvinna beskrivs så här så får jag rysningar. Och de är inte av välbehag: Tjocka, kopparfärgade lockar hade lossnat från hennes hårkammar och föll ner över de nakna axlarna. Hennes bländade gröna ögon, som inramades av långa rödbruna ögonfransar, blixtrade av ilska och djärvhet. Det har förstås inte bara att göra med det stereotypa i beskrivningen, men det får tjäna som exempel här.

Hett i hyllan #36

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

I september 2013 så hade vi styrelsemöte i den nybildade föreningen Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. En av ledamöterna var också författaren Annika Sjögren från Härnösand. Eftersom jag inte hade läst hennes böcker så ordnade hon vänligt nog så jag fick två av hennes böcker. Den första, Allt vad marken gömmer, läste jag och recenserade. Men den andra, Som glöd blir till aska, blev underligt nog stående i bokhyllan. Så här beskrivs den:

Sonja Walter slår sin man. Ingen av dem som känner det välanpassade medelklassparet skulle tro det, men så är det.
Staffan Walter drömmer om att Sonja ska dö. Livet skulle bli mycket enklare då. Så en dag inträffar något som alltför väl stämmer med Staffans fantasier.
Som glöd blir till aska är en gastkramande psykologisk thriller om rädsla, skuld och bitterhet bakom välputsade villafasader. Om hur ett till synes oskyldigt hemlighetsmakeri kan förvandlas till en mardröm.

Deckare, svensk med lokal anknytning. Naturligtvis borde jag läsa den. Också.

Syndafloder av Kristina Ohlsson

Från förlagets hemsida: En man hittas skjuten i bröstet, sittande i en fåtölj framför brasan. Märkligt nog bär han sin dotters vigselring på lillfingret.
I en annan del av stan söker en begravningsentreprenör efter sin bror. En bror som han verkar vara ensam om att sakna och som han fruktar kan vara borta för alltid.
Samtidigt kämpar en kvinna för att inte förlora kontrollen när hennes man blir mer och mer farlig. Tiden rinner snabbt undan och hon får allt svårare att skydda sig själv och sina barn.
Fredrika Bergman och Alex Recht ser samband mellan de olika fallen och leds in i en cirkel av spår där gamla synder kommer tillbaka. Någon lämnar meddelanden till Alex, någon som vill ställa allt tillrätta. Men vem är den anonyme brevskrivaren och varför tycks gärningsmannen alltid ligga steget före?

Syndafloder av Kristina Ohlsson har recensionsdatum idag, 15 mars 2017. Kristina Ohlsson är en svensk författare som tidigare arbetade som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon debuterade som författare 2009 med Askungar, den första i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht. Syndafloder är den sjätte och avslutande delen i serien.

Kristina Ohlsson är en av mina absoluta favoritförfattare av svenska deckarförfattare, och hennes serie om Fredrika Bergman och Alex Recht är dessutom min favorit av hennes serier. Efter några års uppehåll blev jag själaglad att höra att det skulle komma en del till (om än den sista), och minst lika glad blev jag när det visade sig att förlaget var villigt att skicka ett fysiskt exemplar av boken.

Syndafloder är en mycket välskriven och spännande deckare. Det är något i Kristina Ohlssons språk och berättarteknik som gör att jag njuter när jag läser Syndafloder (och flera av hennes tidigare böcker). Det finns ett driv och ett sätt att lägga ut trådarna i historien som gör att jag hela tiden vill läsa mer, samtidigt som jag njuter av läsandet så jag vill bromsa. Jag hade kunna sträckläsa boken, men samtidigt så tror jag att jag fick ut mer av läsandet genom att inte göra det.

En nackdel för mig är att det är fyra år sedan jag läste förra boken i serien, och jag kommer faktiskt inte ihåg hur de återkommande karaktärerna hade utvecklats då. Visserligen har det gått tid för karaktärerna också, och de har heller inte haft daglig kontakt, så jag får som läsare reda på en hel del som hänt sen sist. Men samtidigt så förutsätts att man minns en del. Karaktärerna är väl beskrivna, och man får den här gången också ta del av deras privatliv. Det finns några saker som jag normalt brukar störa mig på i deckare (för att undvika spoilers tänker jag inte säga vad) men som jag i det här fallet köper, eftersom jag så fullständigt rycks med av historien redan från första sidan. Spännande är det och inte så lite obehagligt stundvis.

Jag sörjer att detta (förmodligen) är den sista delen, men efter att ha läst andra böcker av Kristina Ohlsson så känner jag mig ändå förvissad om att jag kommer att njuta även nästa gång jag läser en bok av henne.

Omdöme: Mycket välskriven svensk deckare om rättvisa, brott och straff.
Betyg: 5-

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tusen tack för det!
Utläst 10 mars 2017.

Topp Tio Tisdag: Tio böcker på vårens att-läsa-lista

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish satt temat till: Top Ten Books On My Spring TBR

Eftersom min att-läsa-lista är längre än tio böcker så begränsar jag mig till de som redan ligger och väntar på mig. Och våren får börja nu och sträcka sig t.o.m. maj.

  1. Kemisten av Stephanie Meyer. Recensionsexemplar som blev liggande tyvärr.
  2. The Girls av Lisa Jewell. Bokcirkelbok.
  3. Kråkornas fest av George R R Martin. Makeutmaningen.
  4. Eragon av Christopher Paolini. Makeutmaningen.
  5. Efter din död av Eva Dolan. Recensionsexemplar.
  6. Cold Earth av Ann Cleeves. Födelsedagspresent.
  7. Entry Island av Peter May. Recensionsexemplar.
  8. De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter. Ett recensionsexemplar som ska vara på ingång.
  9. The Girls av Emma Cline. Julklapp.
  10. Det måste vara här av Maggie O’Farrell. Julklapp.

Och så har jag en skrämmande hög av andra böcker jag borde läsa…

Film: Dolda tillgångar

Titel: Dolda tillgångar
Originaltitel: Hidden Figures
Regissör: Theodore Melfi
Manus: Allison Schroeder, Theodore Melfi och Margot Lee Shetterly (boken som filmen baseras på)
Skådespelare: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst, Jim Parsons m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Biografi, Historia
Premiär i Sverige på bio: 24 februari 2017
Utgiven i Sverige på DVD: –
Vi (maken, sonen, dottern och jag) såg den på bio 6 mars 2017.

Från SF: Katherine Johnson, Dorothy Vaughn och Mary Jackson var tre briljanta kvinnor som jobbade för NASA och var hjärnorna bakom en av historiens största projekt, John Glenns uppskjutning i rymden. Det var en fantastisk bedrift som återgav USA sitt självförtroende och inspirerade resten av världen. Trion krossade alla kön och rasbarriärer och blev en inspirationskälla för kommande generationer att drömma stort.

Redan när trailern för den här filmen dök upp så blev jag intresserad och säker på att jag ville se filmen. När det visade sig att dottern ville se den, och för en gångs skull kunde tänka sig att gå på bio så var det bara att hitta ett tillfälle. Maken och sonen var inte svårövertalade heller visade det sig.

Dolda tillgångar är en välgjord och charmig berättelse som har glimten i ögat. Förvisso är den på många sätt förutsägbar och typiskt amerikansk, men jag är villig att överse med det eftersom det hela är framställt med sådan värme. En av styrkorna är att det här är en berättelse om kvinnor, och det är kvinnor som framställs som att de är som de själva vill vara. De vet sina styrkor och vågar visa dem.

Jag har aldrig tidigare sett en film som så tydligt fokuserar på afroamerikanska kvinnor under 60-talet. Det finns åtskilliga situationer där dessa kvinnor ställs inför dubbla fördomar. Man skulle kunna hävda att det är för få aktiva ställningstaganden, mer i deras liv verkar handla om att ”överleva” och på sätt och vis anpassa sig efter situationen. Men för mig gör det det hela mycket mer trovärdigt, då det förmodligen var vardagen för de flesta. Segregeringen framkommer i många scener, och på ett rätt skickligt sätt, som framhåller det ologiska och omänskliga. En scen – biblioteksscenen- som är en vardagsscen biter sig fast i mig.

Det är rätt igenom bra skådespelare. Mest imponerad är jag över de tre huvudrollsinnehavarna, de är riktigt bra. Mest förtjust är jag i Octavia Spencer, som jag sett i andra filmer. Kevin Costner, som inte direkt är min favorit, gör en mycket bra rollprestation här. Jim Parsons är bra han också, men han är ju för evigt Sheldon för mig.

Efter att vi sett filmen var vi säkra på att man tagit sig relativt stora friheter i den filmiska beskrivningen av de här tre kvinnorna, och gjort Hollywood av det. Men allt jag kunde hitta på nätet tyder på att det är en förhållandevis rättvis beskrivning, med bara några berättartekniska förenklingar. Mest intressant tyckte jag den FAQ på Nasas hemsida om filmen som jag hittade.

Med tanke på att så många filmtitlar inte översätts numera så tycker jag man skulle behållt originaltiteln Hidden Figures eftersom den har en dubbeltydighet som är svåröversatt.

Hela familjen (jag, maken, 17-åriga dottern och 14-åriga sonen) tyckte filmen var bra och sevärd. Och det vill inte säga lite 😉 Är också lite sugen på att läsa boken faktiskt.

Omdöme: Välgjord och omskakande historia om tre kvinnors liv i en mansdominerad och segregerad värld.
Filmbetyg: 8.5

IMDB får filmen betyg 7,9 baserat på 53 091 betyg.
Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 187 betyg.

Recension finns på SVT, DN, SVD och Moviezine

En smakebit på søndag – The Dry

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkligheten. Veckans smakbitar har inte kommit upp än, men jag kör ändå. (Nu finns de här)

Barnen har haft sportlov läslov den här veckan, och det är inte utan man varit lite avundsjuk. Men en dag ledigt lyckades jag få till, och en långhelg är aldrig fel. Så mycket lästid har det inte blivit, det finns ju annat att göra också. Som att gå på Lisa Ekdahlkonsert i fredags. Och hjälpa dottern organisera sina saker. Eller se på Mellofinalen förstås (min favorit var Wiktoria). Men det har blivit en del läst. Jag läste ut Syndafloder av Kristina Ohlsson (recension kommer på onsdag) och istället för att ta en måste-bok så tog jag en längtans-bok: The Dry av Jane Harper. Jag har redan hunnit halvvägs, och kan avslöja att så långt så gillar jag vad jag läser. På svenska kommer den snart som Hetta, och på norska heter den Tørke.

Smakbiten kommer från andra sidan i boken:

First on the scene, the flies swarmed contentendly in the heat as the blood pooled black over tiles and carpet. Outside, washing hung still on the rotary line, bone dry and stiff from the sun. A child’s scooter lay abandoned on the stepping stone path. Just one human heart beat within a kilometer radius of the farm.
So nothing reacted when deep inside the house, the baby started crying.

Red China Blues av Jan Wong

Från Goodreads: Jan Wong, a Canadian of Chinese descent, went to China as a starry-eyed Maoist in 1972 at the height of the Cultural Revolution. A true believer–and one of only two Westerners permitted to enroll at Beijing University–her education included wielding a pneumatic drill at the Number One Machine Tool Factory. In the name of the Revolution, she renounced rock & roll, hauled pig manure in the paddy fields, and turned in a fellow student who sought her help in getting to the United States. She also met and married the only American draft dodger from the Vietnam War to seek asylum in China.

Red China Blues: My Long March from Mao to Now av Jan Wong kom ut 1996. Jan Wong är en kanadenisk journalist av kinesiskt ursprung. Hon har gett ut fem biografiska böcker, varav Red China Blues är den första.

Den här boken läste jag om inne hos C R M Nilsson, och tyckte det lät som en bok för min make så han fick den i present. Mycket riktigt så tyckte han den var bra – tillräckligt bra för att hamna i Makeutmaningen. Den fick bli februari månads bok.

Red China Blues är en mycket intressant och personlig biografi. Den är också välskriven, och det känns som om detta är författarens egna ord och betraktelser. Jag är mycket förtjust i den stundvis självironiska tonen när Jan Wong beskriver sitt unga jag.

Men för mig krävde den väldigt mycket uppmärksamhet i läsningen. Var jag det minsta trött så missade jag detaljerna, för i varje stycke finns intressanta detaljer. Eftersom jag i februari var trött nästan hela tiden så läste jag den här boken i omgångar under nästan hela månaden. I början av boken, när Jan Wong kommer till Kina så upplevde jag den som lättläst, men i mitten så tyckte jag den var mindre intressant, för att mot slutet ta sig igen. Ett problem för mig var att det var oändligt många namn, som jag hade svårt att komma ihåg. Möjligen kan det delvis bero på att jag är ovan vid den kinesiska namnsättningen, men mest tror jag det beror på att Jan Wong berättar så många historier i historien.

Red China Blues väcker många funderingar och jag tycker jag lär mig mycket. Även om jag efter att ha läst en del andra böcker, samt följt händelserna under 80-talet i media tycker mig kunna en del, så får man här en mer detaljerad och personlig kunskap.

Efter att jag läst boken så googlade jag en del på Jan Wong, och upptäckte att hon är en kontroversiell journalist. Det påverkar ändå inte mitt intryck av att Red China Blues är en läsvärd biografi. Och jag brukar minst sagt vara kräsen på den punkten. Hon har också skrivit fler böcker, både om Kina och om hur hon behandlades senare i livet av bl.a. sin arbetsgivare.

Omdöme: Välskriven biografi om idealism och fanatism
Betyg: 4-

Bloggat om boken har C R M Nilsson och MS Hisingen

Mer om boken kan du läsa här eller här.

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 21 februari 2017.