En smakebit på søndag – Eragon

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten.

Den här helgen har jag inte gjort många knop, mycket välbehövligt, på jobbet är det full fart och lite till. Jag har inte riktigt hämtat mig från fredagkvällens avsnitt av SKAM på NRK. Det var jobbigt att se. I går kväll såg vi förstås på Eurovision. Grattis Portugal! Inte min stil. Belgien var vår favorit, men jag var lite förtjust i Holland, Norge och Armenien. Men mellanakterna och programledarna, håhåjaja… de var plågsamma även för en ESC-nörd.

Det har inte blivit så mycket läst den här veckan pga jobb, så jag läser fortfarande boken jag började med förra söndagen. Efter att ha läst Caroline Engvalls bok kände jag akut behov av att läsa något fullkomligt bortkopplat från all sorts verklighet. Då passade det bra att plocka upp den sista boken i Makeutmaningen: Eragon av Christopher Paolini.

Smakbiten kommer från sid 14

Stenen tycktes Eragon både vacker och skämmande. Var kom den ifrån? Har den ett syfte? Så fick han en tanke som oroade honom mer: Kom den hit av en händelse, eller är den menad för mig? Om det var något han lärt sig av de gamla sägnerna, så var det att betrakta trolldom, liksom dess utövare, med största försiktighet.

Jag ska hitta dig av Pernilla Ericson

Från förlagets hemsida: Erlagruppens ”fixare”, Rickard Falke, befinner sig i livsfara. Han sitter inne med information som kan fälla de undre världens mäktigaste man, och klockan tickar mot en kommande rättegång. En torped får i uppdrag att tysta Rickard och får hjälp av en förrädare inom poliskåren. 
Utredningsteamet Erlagrueppen återförenas, och med polis Liv Kaspi i spetsen påbörjar de jakten på torpeden. Hon tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva – och rädda de hon älskar mest.

Jag ska hitta dig av Pernilla Ericson hade recensionsdatum 2 maj 2017. Pernilla Ericson en svensk författare och journalist som bland annat arbetat på OKEJ, på Aftonbladet och med produktioner för TV4. Hon debuterade 2016 med Spåren vi lämnar efter oss, den första boken i serien om Erlagruppen. Jag ska hitta dig är den andra delen i samma serie.

När jag fick möjlighet förra året att läsa Spåren vi lämnar efter oss så blev jag mycket positivt överraskad. Så när jag såg att det skulle komma en del två så hamnade den på min önskelista. Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar, och boken hamnade högt i min läshög.

Jag ska hitta dig är en mycket lättläst bladvändare. Tempot är högt, och det är svårt att sluta läsa när man väl börjat. När jag läser den så inser jag att jag är så van att en deckare börjar med ett mord eller två (eller fler…), gärna groteska numera, och att det handlar om att jaga en mördare. Det gör inte Jag ska hitta dig, utan jag upplever att den är ”renare” i historien än många andra deckare, där man från början har klart för sig vem som är jagad och vem som ligger bakom jakten. Och det känns faktiskt riktigt befriande.

Innan jag började läsa så kände jag att jag glömt en del om den första boken. Men ganska snart så började minnet återvända. Utan alltför många återblickar så började jag minnas de olika personerna och deras roll i förra boken. När jag skriver om deckare/spänningsromaner brukar jag ofta kommentera hur inblandade de som utreder är. I Jag ska hitta dig är det klart från början att det är Rickard som är utsatt, och han är ju en av huvudpersonerna i Erlagruppen. Men redan i Spåren vi lämnar efter oss så stod det klart att Rickard varit fixare åt personer i den undre världen, och det är därför han är med i gruppen. Så jag stör mig inte alls på att han är så inblandad, det är en naturlig fortsättning på Spåren vi lämnar efter oss.

Historien är väl uppbyggd och har bra tempo. Men inte bara det. Jag blir rejält förvånad över avrundningen mot slutet och dessutom så berörd att det kommer tårar i ögonen! Det händer sällan när jag läser deckare. Ska jag säga något som jag inte gillade så är det styckena som handlar om kärlek och attraktion. De kunde ha fått ta mindre plats. Det oroar mig lite inför nästa bok.

Jag ser fram mot nästa bok av Pernilla Ericson – den ska jag definitivt läsa.

Omdöme: Spännanade fartfyllt om lojalitet, lögner och utsatthet.
Betyg: 4+

Bloggat om boken har Boklysten och Bokraden

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Harper Collins
Sidor: 346

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 6 maj 2017.

Helgfråga v. 19: Fredagkväll

I veckans helgfråga frågar MiaVad äter ni ? (gärna recept) Vad läser ni? Vad ska ni titta på film/tv-serie,eurovision eller bio? Vad smaskar ni på?

Svaret ska visst gälla fredag kväll men jag publicerar inlägget på fredag morgon ändå. Hur det blir i kväll får vi se. Jag håller med Mia om att fredag kväll är veckans höjdpunkt. Man landar efter arbetsveckan och har hela helgen framför sig. Och i bästa fall sovmorgon dagen där på.

Men ändå har vi inga speciella rutiner på fredag kväll. Vår familjekväll är lördagar, då äter vi lite extra gott tillsammans och samlas framför TVn. Men nu var det ju fredagen. Så då blir det tråkigare svar:

Vad äter ni? Vi tar var och en vad vi är sugen på, så det varierar – rester, sallad eller snabbmat är det troligaste. Eller bara mackor.

Vad läser ni? Här kan jag bara svara för mig själv – jag kommer att fortsätta läsa Eragon.

Vad ska ni titta på? Oklart. Vi såg klart den slutliga säsongen av Castle i onsdags, så nu står vi utan gemensam TV-serie att titta på. Och Eurovision är lördagens event (och tisdagens och torsdagens…). Troligast är att maken och jag ser något avsnitt av 12 Monkeys, men det kan hända att vi inte ser något alls.

Vad smaskar ni på? Egentligen ska jag trappa ner på snacks men blir det något så är det ostbågar.

Lite tråkiga svar så jag får väl lägga till att på lördagen blir det förstås Eurovision för hela slanten. Till den hoppas jag vi kan laga något gott kött med tillbehör, det var länge sedan. Och avsluta med glass förstås. Glass är liksom aldrig fel 🙂

Hett i hyllan #44

hettihyllanDags för Hett i hyllan – inspirerad av Bokföring enligt Monika som skriver så här:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Precis som förra veckan så handlar dagens inlägg om en bok som jag fick av maken julafton 2013. Även den här var en önskad bok, av den författare som vi har flest böcker av totalt i hushållet – John Grisham. Boken är Sycamore Row och kom ut 2013. På svenska heter den tydligen I mullbärsträdets skugga men mitt exemplar är alltså den engelska utgåvan.

In the long-awaited successor to the novel that launched his phenomenal career, John Grisham brings us the powerful sequel to A Time to Kill. As filled with page-turning twists as it is with legal mastery, Sycamore Row proves beyond doubt that John Grisham is in a league of his own. Jake Brigance has never met Seth Hubbard, or even heard of him, until the old man’s suicide note names him attorney for his estate. The will is dynamite. Seth has left ninety per cent of his vast, secret fortune to his housemaid. The vultures are circling even before the body is cold: the only subject more incendiary than money in Ford County is race, and this case has both. AS the relatives contest the will, and unscrupulous lawyers hasten to benefit, Jake searches for answers to the many questions left by Seth Hubbard’s death: What made him write that last-minute will leaving everything to a poor black woman named Lettie Lang? Why did he choose to kill himself on the desolate piece of land known as Sycamore Row? And what was it that Seth and his brother witnessed as children that, in his words, ‘no human should ever see’?

En uppföljare till A Time to Kill som jag inte läst? Fullständigt obegripligt!

De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter

Från förlagets hemsida: I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk  kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.
När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.
Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

De mörkermärkta av Mattias Leivinger och Johannes Pinter kom ut i mars 2017. Mattias Leivinger är en svensk författare, samtalsterapeut och bibliotekarie. Han har tidigare skrivit fackboken När livet djupnar, om existentiella perspektiv inom psykologin. Han debuterade skönlitterärt 2014 med den surrealistiska äventyrsberättelsen Freudland. Johannes Pinter är en svensk författare, regissör, manusförfattare och redigerare. Han har tidigare skrivit bl a nordiska väsen-fyllda Vackra kyrkor jag besökt och vampyrromanen 1007, samt barnspökboken Lille Gasten och den stora spökdagen. Dessutom har han skrivit noveller inom fantastiken, med allt från magisk realism till tuffare skräck.

I samband med mejlkontakt med Piratförlaget fick jag frågan om jag ville läsa den här boken. Dels så var det i en period med bristande läslust, dels var jag undrande om detta verkligen var något för mig, med tanke på ”övernaturligt” som boken sas innehålla. Men jag fick boken med medskicket att jag inte behövde stressa med att läsa den. Efter att ha fått upp läsflytet lite mer så kände jag att jag ville ge den en chans.

De mörkermärkta är en mycket välskriven och suggestiv spänningsroman. För ja, jag skulle trots allt klassa den som en spänningsroman, om än en som flirtar med andra genrer som skräck. Men jag skulle ändå inte säga att det är en skräckroman. Den ligger mellan en massa genrer, och jag tycker den även närmar sig fantasy. Jag blev mycket positivt överraskad och förvånad över hur mycket jag gillar De mörkermärkta. Kanske jag också var mer förberedd, för beskrivningen av boken stämmer bra.

De mörkermärkta är en riktig bladvändare. Jag njuter av språket, och dras fullständigt med i historien alla orimligheter till trots. Men jag har nog blivit härdad av att i andra böcker läsa om alla korrupta poliser som är involverade i sina egna ärenden, av alla psykopater som befolkar svensk kriminallitteratur och frossande i det ena groteskare än det andra. Vad är väl då lite övernaturlighet när det är så himla bra invävt i historien? Det säger en hel del om hur övertygande Mattias Leivinger och Johannes Pinter lyckas väva historien.

Det finns inte så många sympatiska karaktärer i De mörkermärkta, och jag vet inte vad jag egentligen ska tycka om huvudpersonerna. Men intressanta kan man nog säga att de är. Några invändningar har jag, som att inledningen av De mörkermärkta är såpass grotesk så att t.o.m. jag baxnar. Tyvärr blev jag också något besviken på slutet – fast mer än så vill jag inte avslöja.

De mörkermärkta är den första delen i en trilogi. Om jag vill läsa nästa del? Definitivt!

Omdöme: Mycket välskriven och suggestiv spänningsroman med övernaturliga inslag
Betyg: 4+

Bloggat om boken har C R M Nilsson, Vargnatts bokhylla, Romeo and Juliet och Just här just nu

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 407

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 27 april 2017.

Från A till Ö: Allvarlig

A – Allvarlig. En bok du tog på allvar.
En bok som tog upp allvarliga ämnen. Du läste den för underhållning, men tog den på allvar.

En av mina favoritförfattare är Fredrik Backman, mycket för att han lyckas blanda allvar med en humor och slagfärdighet. När jag plockar upp en bok av honom förväntar jag mig både tårar och skratt, och en hel del underhållning. Jag var inte helt förberedd på det allvar som genomsyrar hans senaste bok – Björnstad. Den handlar mycket om grupptryck, vad våra ungdomar utsätts för och om föräldraskap.

I min recension (läs hela här) skrev jag bl.a.
”Bara beskrivningen i typisk Backmanstil: ”Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det krävs bara allt.” säger allt. Just de här tankarna, om att släppa taget, våga lita på sina barns goda omdöme, är något som jag brottas med varje dag som förälder, och Björnstad spär snarare på mina rädslor än gör mig tryggare.”

 

Film: Fyren mellan haven

Titel: Fyren mellan haven
Originaltitel: The Light Between Oceans
Regissör: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, M L Stedman (boken den är baserad på)
Skådespelare: Michael Fassbender, Alicia Vikander, Rachel Weisz  m.fl.
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Romantik
Premiär i Sverige på bio: 2 december 2016
Utgiven i Sverige på DVD: 14 april 2017
Vi (maken, dottern och jag (och sonen en bit)) såg den på DVD 29 april 2017.

Från SF: Tom Sherbourne, en fyrvaktare, och hans fru Isabel lever vid kusten i västra Australien. En dag hittar de en död man och ett ensamt spädbarn i en livbåt som blivit uppspolad på stranden. De bestämmer sig snabbt för att ta sig an den lilla flickan som sitt eget barn. Några år hinner passera innan de stöter på en kvinna som har förlorat sin dotter och sin man till sjöss under samma tid som Tom och Isabel hittade sin baby …

När Fyren mellan haven kom som bok var den rätt omskriven och hyllad. Jag läste den 2014 (recension här) men var inte så överväldigad som många andra, den var för sentimental för min smak. Helt OK var den dock. Maken däremot var betydligt mer förtjust när han läste den för inte så länge sedan. Givetvis så inhandlade han också filmen när den kom, och när det var min tur att välja film en lördag så valde jag den.

Fyren mellan haven är en film i långsamt tempo, i synnerhet första halvan. Vi får många panoramabilder över en vacker miljö, vita kläder (blir de aldrig smutsiga, och varför klär de sig så ensamma på en ö?) som fladdrar, blickar som dröjer kvar och passionerad kärlek. Det är vackert och en njutning för ögonen, men det är först i andra halvan av filmen som berättelsen berör. I synnerhet slutet finner jag mer berörande än när jag läste boken, det kom t.o.m. lite tårar i ögonvrån. Det är en sådan fullständigt omöjlig situation för alla inblandade att det skär i hjärtat. För mig fungerar sentimentaliteten bättre på film. Eller så är jag bara mer förberedd.

Miljön är som sagt var vacker, men jag hade velat ha lite mer kargt. Det blåser och stormar dramatiskt ibland, men annars känns det mer idylliskt än ödsligt. I huvudsak så är det två skådespelare som får speltid – Alicia Vikander och Michael Fassbender. De gör en ganska bra insats, men det blir väldigt många scener med sorgsna längtande blickar. Alicia Vikander är bra, men jag tyckte hon var starkare i The Danish Girl. Tydligen är de två ett par i verkliga livet också.

Det är för länge sedan som jag läste boken för att jag ska kunna avgöra hur bra filmen stämmer, men maken tyckte den stämde bra i det stora hela.

Omdöme: Långsamt och sentimentalt om livsavgörande val
Filmbetyg: 6,5

IMDB får filmen betyg 7,2 baserat på 26 536 betyg.
Filmtipset får filmen betyget 4 baserat på 266 betyg.

Recension finns på DN, SVT, AftonbladetSVD och Moviezine

En smakebit på søndag – Ärren vi bär

Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag i regi av den norska bloggen Flukten fra virkeligheten. Veckans smakbitar finns här.

Egentligen tror jag att jag skulle kunna sova bort den här helgen. Nu är jag obegripligt trött igen, och jag behöver verkligen ladda batterierna. Men det är klart jag ska försöka läsa också. Igår morse läste jag ut Pernilla Ericsons Jag ska hitta dig, och övergick sen till nästa recensionsexemplar: Ärren vi bär av Caroline Engvall. Jag har läst en bok av Caroline Engvall tidigare, Skuggbarn, och det var ingen enkel läsning, men ack så viktig. Det här är hennes skönlitterära debut, men det är lika obehagligt och berörande, så det är ingen sträckläsningsbok. Att läsa om barn som utnyttjas brutalt av vuxna – det gör mig väldigt upprörd. Men om man samtidigt lär sig saker, lär sig att se vad som händer i samhället kan man behöva läsa sånt.

Smakbiten kommer från sid 12:

Roxy lutade sig mot husets svala betongskelett och försökte lugna sin häftiga andning. Ärren på magen sved. Hon hade varit tvungen att dra två nya strax före avresan, när ångesten bultade som mest i ådrorna. Med blodet rann själens smärta ut och lindrades, om så bara för en sekund.

En sax i hjärtat av Marie Bengts

Från förlagets hemsida: Året är 1957. Sömmerskan Hannah Lönn har rest till Eneby i Småland för att ta hand om sin faster Lilly som stukat foten, men sommaridyllen skakas snart av ett mord. En av medlemmarna i byns syjunta hittas mördad med en sax i bröstet. En charmig pusseldeckare där den självständiga och färgstarka Hannah Lönn tillsammans med polisen jagar efter mördaren bland den lilla ortens hemmafruar, gårdsägare och konditoribiträden.

En sax i hjärtat av Marie Bengts hade recensionsdatum 24 mars 2017. Marie Bengts är en svensk författare och journalist från Småland som numera bor i Stockholm. En sax i hjärtat är hennes debutroman.

En sax i hjärtat dök upp helt oväntat med posten en dag. En personlig hälsning från författaren hade den. Jag hade sett den på en del bloggar och faktiskt noterat den som ”intressant” i ett tidigare inlägg på bloggen. Jag har en svaghet för riktigta pusseldeckare – back to basics i deckargenren.

En sax i hjärtat är en pusseldeckare precis som en sådan ska vara. Alla komponenter finns där, och jag gillar verkligen upplägget. En eloge till Marie Bengts som vågar ta sig an genren när det i dagens stora utbud är så vanligt med helt andra typer av deckare. Det finns många likheter med hur Agatha Christie, eller vår egen svenska mästare Maria Lang bygger upp en riktig pusseldeckare. Hannah Lönn är inte en ny Puck (tack och lov) men jag tycker det finns en hel del likheter med en del Maria Langböcker, även vad gäller intrigen och upplösningen.

Jag gillar Hannah Lönn som huvudperson, i alla fall på pappret. Hon är nyfiken och orädd, och lägger sig i det hon inte borde. En utmärkt huvudperson i en pusseldeckare. I verkliga livet skulle jag förmodligen inte alls tycka om henne. Att hon är en karriärkvinna med en kärlek till sin profession är ett definitivt plus. Som andra som läst den här boken blev jag vansinnigt sugen på vanlijhjärtan. Men till min besvikelse hade inte bageriet jag gick förbi några

Mysteriet är inte på något sätt nagelbitande, men som det ska vara i en pusseldeckare är det alla karaktärer och trådar som intresserar.

Trots att det här är en riktigt bra pusseldeckare så fastnar jag inte riktigt i historien, jag märker att tankarna vandrar och jag får läsa om bitar. Utan att jag kan sätta fingret på varför så biter sig inte historien fast. En sax i hjärtat är välskriven, och språket flyter, men det är inte ett 50-talsspråk. Det blir en berättelse om 50-talet med alla genuina detaljer, men jag känner mig inte förflyttad till den tidsperioden språkligt. Och nu jämför jag igen med Maria Lang. Det är riktigt riktigt svårt att göra en sådan resa tillbaka språkligt.

Jag läser gärna mer om Hannah Lönn och ser fram mot nästa del i den här serien, som vad jag förstår ska utspela sig i Stockholm. Fast jag hoppas att det som antyds i slutet om Hannah inte blir som man kan befara…

Omdöme: Charmig pusseldeckare i 50-talsmiljö.
Betyg: 4-

Bloggat om boken har Just nu just här, Johannas deckarhörna, Läsa & Lyssna och Bokbygd

Mer om boken kan du läsa här eller här.
Förlag: Albert Bonniers förlag.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!
Utläst 25 april 2017.

Helgfrågan v. 18: Klassiker

I veckans Helgfråga frågar MiaVilken klassiker tycker ni absolut man ska läsa?

Alltså, det där med definitionen av en klassiker tycker jag är knepigt. Vem definierar vad en klassiker är, när blir en bok en klassiker?

Men nu ska jag låta bli att krångla till saker och ting och rekommendera den första boken som dök upp i skallen när jag läste frågan: Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset.

Det är väldigt många år sedan jag läste den men när jag gjorde det så tyckte jag det var en otrolig upplevelse. Trilogin är från 1920-22 och Sigrid Undset fick Nobelpriset i litteratur 1928. Så här ser boken i min bokhylla ut, alla tre böckerna i en volym!