Bokens Afton – Fredrik T Olsson och Bengt Ohlsson

Till Bokens Afton i går på Vängåvans Bok & Papper i Sundsvall var författarna Fredrik T Olsson och Bengt Ohlsson inbjudna.

Kvällen började med att Lennart från bokhandeln hade ett samtal med Fredrik T Olsson, som just har debuterat som författare med boken Slutet på kedjan (som jag har recenserat här).

Först fick vi reda på lite mer om Fredrik och hans bakgrund. Som att ”T” inte står för något alls… Han började som manusförfattare för 19 år sedan. Innan dess hade han bara läst manus. Några av de mer kända TV-serierna han har varit manusförfattare till är Svensson, Svensson, Cleo, Johan Falk och serien om Maria Wern. Eftersom filmrättigheterna till Fredriks bok redan sålts så var den givna frågan om han trodde att han skulle kunna skriva manus på sin egen bok, men det trodde han skulle vara för svårt, det är så mycket man måste välja bort.

Han har också arbetat som regissör, och är förutom manusförfattare och ståuppare. Lennart undrade om hans Göteborgsbakgrund märktes när han ståuppade men det förnekade han. Vi fick oss också ett litet smakprov på hans rappa repliker:-)

Boken är rätt unik i och med att den sålts till 25 länder, utan att vara översatt. Den föddes som ett manus, men han hade fler detaljer och idéer än vad som skulle rymmas i en film. Nu är filmrättigheterna sålda, och det fick Fredrik veta på mejl sent en kväll, då han satt ensam och skrev, utan någon att fira med. Det kändes overkligt då, och gör det fortfarande.

 

Vad gäller research så gjorde han tillräckligt mycket för att kunna berätta trovärdigt, men inte så mycket så att han lockades att bli för detaljerad i beskrivningar som skulle dra ner tempot i boken. Fredrik beskrev också kort för oss den ”pitchen” han dragit för en amerikansk manager, men den skriver jag inget om här. Läs boken! Fredrik har börjat skriva på bok nr 2. Det är delvis samma karaktärer, han vet storyn och den ska vara klar till jul. Totalt sett siktar han på en trilogi.

Efter en paus med mingel och lite godbitar så var det dags för samtal med nästa författare: Bengt Ohlsson. Han debuterade 1984 med Dö som en man, sa jag. Han skriver också krönikor i DN och har en spalt i Amelia. Bägge uppdragen ger honom en inkomst som gör att han också kan ägna sig åt författandet, som är det han hållit på med i hela sitt vuxna liv. Han avslöjade att att hans drömyrke är polis, att kunna vara den som kan agera, den som ”måste göra något”.  Han har arbetat 30 år på DN, började som korrekturläsare och rockkritiker.

Lennart frågade om han har kul när han skriver. ”Vem har sagt att man måste ha kul på jobbet?” kontrade Bengt med. Varför måste man ”brinna för” allt man gör? Huvudsaken är att man gör sitt jobb bra och levererar.

2004 kom romanen Gregorius som fick Augustpriset, och det blev hans genombrott. Doktor Glas är en av hans favoritromaner och innan han skrev Gregorius hade han läst Doktor Glas många gånger, kände sig hemma i den. Sedan kom tre romaner där det är kvinnliga huvudpersoner. Han har fått beröm för hans förmåga att skriva om kvinnor, men berättade att han inte tänker så mycket på det när han skriver. Alla hans böcker bygger på honom själv, har självbiografiska drag. Vi fick också höra en hel del om hans bok Rekviem för John Cummings, som handlar om Johnny Ramones sista åtta år i livet. Inför den gjorde han noggrann reseacrh och intervjuade flera personer. Det är hans personliga favoritbok. Han har också skrivit manus till filmen Nigger som Mikael Persbrandt debuterade i. Själv sa Bengt då till regissören Stig Larsson att han inte alls trodde på den castingen…

Så kom vi då tillslut till Bengt Ohlssons senaste bok, Swing. Han får ofta frågan om han varit på swingerklubb och många blir besvikna när han säger nej. Själv undrade han hur ofta deckarförfattare får frågan om de mördat någon 😉 För honom är just swingertemat i den här boken det som för historien framåt, ramen, som mordet i en deckare. Det är ramen för en relationsroman om Hanna och Åke som varit gifta länge och inte är nöjda med sitt äktenskap. Bengt upplever själv att det här är en mer humoristisk bok än vad han brukar skriva. Boken tog ”bara” ett halvår att skriva.

Trevlig kväll med två intressanta författare. Naturligtvis avslutades den med signering och jag fick det här konstverket i mitt exemplar av Slutet på kedjan:

Bokens Afton – Pija Lindenbaum och Annika Persson

Till Bokens Afton idag på Bokia i Sundsvall var författarna Pija Lindenbaum och Annika Persson inbjudna.

Lennart började med en diskussion med Annika Persson som skrivit boken Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman.

Annika är kulturjournalist i tidningar och samhällsjournalist i radio som bl.a. skriver i tidningen Vi läser. Hon är från Malmö, men bor numera i Stockholm. Så mycket mer berättade hon inte om sig själv, utan mer om Lena Nymans fantastiska liv. När Lena Nyman dog så skrevs en lång artikel i Expressen om hennes liv där de utnyttjat originalmaterial i ett arkiv. Det gjorde Annika nyfiken och det är alltså Lenas egna dagböcker, historier, teckningar, brev, urklipp etc som hon i huvudsak använt.

Lena Nyman föddes 1944 och de första klippen i arkivet är redan från 50-talet. Redan som 6-åring började hon på teaterskola och blev känd som barnskådespelerska. Internationellt känd blev hon genom Vilgot Sjömans filmer. Folkligt accepterad blev hon kanske genom samarbetet med Hasse och Tage. Tyvärr så började hon även tidigt missbruka alkohol och bantningspiller och hennes relationer till olika män var stormiga och hon blev ofta utnyttjad.

Även om Annikas bok inte är en avslöjande bok med alla detaljer i Lenas liv så innehåller den en del om hennes relation till andra. Innan publikation så ringde Annika till personer som hon skrivit om och läste upp det.

Eftersom Annika har gått igenom mycket material i arkivet som inte kom med i boken så hade hon gott om anekdoter om Lena att dela med sig av, och det gjorde hon livfullt och underhållande. Som t.ex. historien om Duponttändare som Lena samlade på. Eller hur ursprunget till titeln kommer från en replik från Lena till P O Enquist när hon inte vill ta hans regianvisningar.

Annika har planer på att skriva en ny bok om en okänd kvinna som är död. Ganska kryptiskt, men hon har en idé –  det märks.

Sen är det dags för Pija Lindenbaum som nyligen kommit ut med boken Plats (min recension hittar ni här) men som för de flesta är känd för sina prisbelönta bilderböcker.

Pija är från Sundsvall, men flyttade till Stockholm ganska tidigt (ca 73/74) och började inom kort på Konstfack. Hon ville jobba med grafisk form och trycksaker. På den tiden arbetade man inte inom reklam på det sättet man gör nu. Ett av hennes tillfälliga yrken var TV-tecknare, då hon ritade väderkartor, teckningar från rättegångar, teckningar för att illustrera sådant man inte hade foton eller film till. Tänk så mycket som ändrats med det digitala!

Hon övergick till att illustrera andra författares böcker. 1990 så debuterade hon som författare med Els-Marie och småpapporna. Hon har fått många priser, och lite extra roligt tyckte hon det var att få Augustpriset. Gittans förebild är hon själv och hennes dotter.

När hon skriver en bok så utgår hon inte från en historia utan från en känsla som hon vill fömedla. Hon minns inte händelser men hon minns känslor. Det gäller för barnböckerna, men det gäller också för Plats. Hon ville bryta tecknandet, bara få skriva. Hon ville också få utrymme att vara så svart som helst. Det var tungt att skriva. För att illustrera parallellerna mellan de olika böckerna läste Pija högt ur Lars H Gustafssons text som finns här.

I boken skrev hon medvetet ”nu” och inte en enda gång ”sen”. Allt är nutid. Hon har tagit utgångspunkt i sig själv och vill visa på skillnaden mellan inre tankar och hur man verkar vara mot andra. I texten förekommer också många dofter, och då avslöjar Pija att hon inte kan känna obehagliga dofter. Just dofttemat ingår i beskrivningen av att kvinnan är överkänslig.

På slutet så frågar jag hur de ställer sig till recensioner på bokbloggar då en författare sagt till mig att hon slutade läsa recensioner på bloggar för att de är så brutala. De svarar att de inte gör någon skillnad, de läser recensioner både i tidningar och i bokbloggar. Annika poängterar att hon tycker bokbloggandet har utvecklats. Många bokbloggar kan skriva på ett helt annat sätt, det är inte så kortfattat längre. Samtidigt kan en recension där man motiverar sitt ogillande såra minst lika mycket som ett kortfattat elakt omotiverat blogginlägg.

Bokens Afton med Elin Olofsson och Therése Söderlind

Så var det dags för Bokens Afton på Bokia här i Sundsvall igen. Så fort jag såg annonsen så visste jag att det här var en jag ville gå på. De två besökande författarna, Elin Olofsson och Therése Söderlind, tillhör mina nuvarande favoritförfattare. Två kvinnor från Norrland som för en berättartradition vidare.

Elin Olofsson har nyligen debuterat med Då tänker jag på Sigrid, och vad jag tyckte om den kan du läsa här. Therése Söderlind har kommit med sin andra bok, Vägen till Bålberget, som jag skrivit om här. För några år sedan debuterade hon med Norrlands svårmod, och mina tankar om den hittar ni här.

Kvällen började med att Elin fick berätta lite om sig själv. Hon bor nu i Östersund, men har läst journalistik på Mittuniversitetet (då Mitthögskolan) i Sundsvall. Ursprungligen är hon från Offerdal socken. Elin läste sedan ur sin bok, och berättar om den. Hon beskrev den som en kärleksroman i en bred bemärkelse. Kärlek mellan människor men också till en hembygd. Hon uttryckte det så fint som att ”Norrländska kvinnoliv är underberättade”.

Hon avslöjade också att hon börjat på en andra bok. Den ska handla mer om Österund och mer om svaga isar. Men det är fortfarande norrländska kvinnor i centrum. Den ser vi fram mot!

Sedan kom Therése Söderlind som berättade om hur hon fick inspiration till att skriva den nya boken. Som hon sa ”Berättelsen kommer till berättaren” (som trollstaven i Harry Potter väljer sin ägare;-)). Under en häxvandring med besök i Torsåker kyrka och besök uppe på Bålberget med minnesstenen ”Tidens tro drabbar människan” så blev hon fascinerad av historien av kvinnorna som brändes på bål. Hon började göra omfattande bakgrundskoll av förhållandena på 1600-talet och började släktforska om sin egen släkt.

Hon inser att utan kopplingen till nutidshistoria så är vi historielösa och Jacke och hans relation till Veronica blir viktiga i berättelsen. Genomgående är att tiden lägger ett ok och bestämmer vad vi tycker.

Hon avslutade med en anekdot kring hur förlaget väntar på upplösningen av boken. Hon svarar i mejl ”Du vet hur det gick. De dog ju allihopa.”. Till svar får hon ”Du har 8 sidor kvar. Allt kan hända.”

Under den korta frågestunden så avslöjades att Therése är uppvuxen i Hjulånger, men gick i gymnasiet i Kramfors tillsammans med vänner från ställena där boken utspelar sig. En av hennes vänner är släkt med bägge prästerna i boken (prästernas barn gifte sig med varandra sen!). Elin berättade om ett fint läsarmejl hon fått som bl.a. handlar om hur mycket man ska rota i det som varit i släkten tidigare.

Och så slutligen förstås – boksignering! Kika gärna mer på Bokias sida.

Bokens Afton med Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg och Kristina Sandberg

I dag var det dags för det jag och 12-åriga dottern sett fram mot ett tag, nämligen Bokens Afton med tre riktigt bra författare. Författarna till Cirkeln och Eld, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och författaren till Att föda ett barn och Sörja för de sina, Kristina Sandberg. Nåja, de har ju skrivit andra böcker, men det var de här böckerna som stod i fokus.

Först ut var Kristina Sandberg som har vuxit upp i Sundsvall. Hon berättade om att hon alltid velat skriva, även om hon dels gått i konstnärsskola och dels utbildat sig till psykolog. Hon ville rekommendera alla att läsa skönlitteratur och inspireras av andra. Även om man ”tar” mycket från någon annan så skapar man sin egen berättelse.

Hon berättade att i senaste tidningen Vi läser så nämns hennes bok som ”Årets roman” medan hennes mans (Mats Kempe) novellsamling lovordats i samma tidning. De läser varandras alster och eftersom de bägge också ger skrivarkurser kan de ge konstruktiv kritik till varandra.

Kristinas författarskap fokuserar mycket på mödraskap, och i de två senaste böckerna framförallt på mödraskap ur en moders perspektiv, vilket inte är så vanligt. Idén till trilogin föddes ur ett samtal med mormodern. Den har beskrivits som en husmorsthriller utan mord. Den tredje boken kommer att ta oss in i 70-talet men tyvärr kommer den inte förrän hösten 2014!

Samtalet med Sara och Mats tog sin början i författarskap. Sara sommarpratade i somras under temat ”Mitt liv som nörd” (länken hittar ni här) där hon bl.a. berättade om sin kärlek till fantasy, science fiction och skräck på ett originellt sätt.  Hennes första försök till skrivande inspirerades av ett program på SVT som hette Skrivklådan men blev väl inte helt lyckat…

Mats är också krönikör i Aftonbladet Söndag och har i 7 år skrivit totalt 350 krönikor. De träffades när Sara jobbade för ett filmbolag och skulle intervjua Mats. Cirkeln och Eld har sålts till 25 länder och de kan inte riktigt smälta det. De gav några riktigt underhållande exempel på problem i översättningen, som ”det känns som ett kassaskåp över huvudet” eller ”Folkpark”.

De skriver två kapitel var, byter kapitel med varandra, redigerar tillsammans. När de skrivit fyra på det sättet så börjar de på nästa fyra kapitel. De har utvecklat ett gemensamt språk. Vad de också har gemensamt är kärleken till musik (med speciella spellistor på Spotify).

Nyckeln kommer först hösten 2013 (till bokmässan) men redan 2 april kommer del 2.5, ett specialutvecklat seriealbum som utvecklar historien, och som utspelar sig både före och under böckerna.

På slutet var det en ganska lång frågestund med många bra frågor. Bl.a. hade dottern förberett 8 frågor varav hon ställde 3.

1. Vilken är din favoritkaraktär? Egentligen tycker de om alla på olika sätt men Mats nämnde Mona Månstråle och så Viktor.

2. Vilken bok läser du just nu? Mats läser en bok som han tycker är jättebra, Stewart McBrides Halfhead. Sara nämnde en serie, Lock and key, första delen i en serie, City of bones, samt Megan Abbotts Dare me.

3. Vilken är din favoritbok? Egentligen ville de nog passa på den frågan;-) men i år så tyckte Sara att Erin Morgensterns The night circus tillhörde de bästa och Mats nämnde Gillian Flynns Gone girl (som jag recenserat här). Bägge nämnde också Karin Tidbecks Amatka.

På slutet var det signering av böcker och vi fick fina autografer av alla tre. Dottern har läst Cirkeln och Eld åtta gånger och Sara och Mats ställde snällt upp på bild;-)

Mycket underhållande kväll med tre författare som bjöd på sig själva!

Bokens Afton med Tove Alsterdal och Åke Edwardson

Häromdagen så fick jag ett ”offer you can’t resist” – jag blev bjuden på en Bokens Afton. Det var en sanslöst stressig dag med logistik på hög nivå, så med andan i halsen anlände jag till Bokia.

Kvällens gäster var Tove Alsterdal och Åke Edwardson.

Först ut att intervjuas  och berätta var Tove.

Hon berättade om sina två böcker, Kvinnorna på stranden och I tystnaden begravd som bägge är kriminalromaner. Intressant att höra om två så till det ”yttre” olika böcker där den ena utspelar sig i Spanien och den andra i Tornedalen. För den senare är hon nominerad till Svenska Deckarakademins pris i år.

Det visade sig att hon är god vän med Liza Marklund och de läser varandras böcker innan publicering.  Hon skriver också manus för pjäser, och är journalist i botten. Hon pratade också om hur mycket hon flyttat runt och hur det präglat vem hon är.

Därefter var det dags för Åke Edwardson

Han berättade om den långa vägen tillbaka från när han gick in i väggen strax efter att den förra Winterboken var färdig, och varför det tog fyra år innan den nya kom. Han avslöjade också att det kommer en till som ska heta Den smutsiga floden som ska utspela sig Malaysia.

Det var intressant att höra hur han påverkar Erik Winter och hur Erik Winter påverkar honom. Inte minst i fråga om jazz där vi fick höra en bit av Coltranes Love Supreme. Han pratade en del om hur musiken används som avkoppling för huvudpersonerna ofta i kriminalromaner, men inte för Winter.

Det jag tycker är intressantast är när författare reflekterar över den genre de skriver i. Det gjorde bägge här. Det handlade dels om kriminalromanens status där Tove tyckte att status var ointressant, och Åke menade att den svenska kriminalromanen är inne i en svacka vad gäller kritikers omdömen igen.

De pratade också om kriminalromanens möjligheter till att skapa historier med flera lager, då intrigen ofta bygger på att människor ljuger. Intressant!

Nackdel? Tja, min plånbok blir lidande och våra bokhyllor likaså. Tre böcker med hem, fast två under alibi ”julklappar”…

Nästa torsdag blir det Bokens Afton igen. Vilka som kommer? Det kan ni läsa här.

Frågor till Sara, Mats och Kristina?

Varje vecka gör vi en ”läxlista” där vi skriver upp barnens läxor den kommande veckan. Det behövs för att vi ska ha någon koll, då det är olika läxdagar och 5-6 läxor per barn. Idag så förde 12-åringen in två extra ”läxor”. Den ena var ”skriva önskelista”. Den andra var ”skriva frågor till Sara och Mats”.

Kan ni gissa?

Japp. Hon och jag ska den 29 november gå på Bokens Afton på Bokia i Sundsvall. Mer om evenemanget kan ni läsa här. Jag är säker på att det kommer att bli en höjdare för gästerna är Sara Bergmark-Elfgren, Mats Strandberg och Kristina Sandgren! Jajamensan!

Dottern och jag har fått ett hedersuppdrag från organisatörerna – att komma på frågor till gästerna, i synnerhet Sara och Mats.

Nå – har ni några som NI skulle ställa om ni fick chansen?