Handling från förlagets hemsida: Two teenagers, a Greek Cypriot and a Turkish Cypriot, meet at a taverna on the island they both call home. In the taverna, hidden beneath garlands of garlic, chili peppers and creeping honeysuckle, Kostas and Defne grow in their forbidden love for each other. A fig tree stretches through a cavity in the roof, and this tree bears witness to their hushed, happy meetings and eventually, to their silent, surreptitious departures. The tree is there when war breaks out, when the capital is reduced to ashes and rubble, and when the teenagers vanish. Decades later, Kostas returns. He is a botanist looking for native species, but really, he’s searching for lost love.
Years later a Ficus carica grows in the back garden of a house in London where Ada Kazantzakis lives. This tree is her only connection to an island she has never visited— her only connection to her family’s troubled history and her complex identity as she seeks to untangle years of secrets to find her place in the world.

BokenThe Island of Missing Trees av Elif Shafak kom ut i november 2021.

Varför jag läste den: Jag fick The Island of Missing Trees av sonen när han kom hem till oss i början av sommaren. Jag planerade att läsa den under min semester för att kunna njuta, och redan första dagen på semestern började jag på den.

Vad jag tyckte om denThe Island of Missing Trees är en vacker och tänkvärd berättelse. Elif Shafak har en fantastisk förmåga med språket och har en egen berättarstil. Hon väver historien på ett oväntat sätt, och jag kan inte låta bli att få associationer till gammaldags sagoberättande samtidigt som historien i The Island of Missing Trees är både modern och tidlös. Det är i grunden en berättelse om vad det gör med oss människor att vara på flykt. I synnerhet vad det gör med andra generationen, den vars föräldrar flytt. Hur mycket trauma kan en människa överleva, och vad gör det med kommande generationer? Den är mycket tänkvärd och högaktuell i sitt tema.

Med min naturvetenskapliga bakgrund brukar jag ha svårt med vissa inslag, men samtidigt så är jag mycket intresserad av mytologi, i synnerhet grekisk. Elif Shafak är en författare som lyckas få mig att glömma min skeptisism och bara njuta av berättandet. I The Island of Missing Trees så har hon olika POVs och olika tidslinjer. Hon rör sig mellan 1970-talet, tidigt 2000-tal och sent 2010-tal på ett sätt som hela tiden håller mitt intresse uppe. Som den enda berättarrösten i första person har hon …. ett fikonträd (ja, det kanske är en spoiler, men redan första kapitlet ser man det). Var jag skeptisk? Ja! Men till min förvåning så fungerar det över förväntan. Hon får fram betraktelser som en annan anonym berättarröst inte hade fått. Hon väver in detaljer om natur (träd, annan växtlighet, djur) som jag inte trodde jag skulle vilja läsa, men som är fascinerande. Dock gillar jag inte riktigt slutet på den berättartråden.

Jag tycker om karaktärerna i The Island of Missing Trees, de är intressanta och berör. Jag hade dock velat veta mer om några, som Meryem, Yusuf and Yiorgos. Det här är också den typen av historisk fiktion som är i min stil. Även om jag minns en del av händelserna på Cypern, och hade en bild av konflikten, så letade jag mer information på nätet utifrån det som berättas i The Island of Missing Trees.

För en gångs skull så ska jag avsluta med ett citat ur boken som också väl beskriver Elif Shafaks berättande.

In real life, stories come to us not in their entirety but in bits and pieces, broken segments and partial echoes, a full sentence here, a fragment there, a clue hidden in between. In life, unlike in books, we have to weave our stories out of threads as fine as the gossamer veins that run through a butterfly’s wings.

Elif Shafak är verkligen en av mina favoritförfattare, och jag håller ögonen öppna efter nästa bok.

Betyg: 5-

Mer info:
Förlag: Penguin
Sidor: 343
Betyg på Goodreads: 4,20 baserat på 27 411 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny
Utläst: 5 juli 2022