Söndag på bloggen innebär att jag deltar i En smakebit på søndag. Smakbitarna hittar man hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger. Ibland vikarierar Lesekunst och smakbitarna hittas där.

I fredags påbörjade jag min semester. Äntligen. Så här i början har vi inte så mycket planerat, vilket känns behövligt. Men igår var maken och jag på en spelning som jag faktiskt köpte biljetter till 2020. Den skulle ägt rum på sommaren 2020, blev uppskjuten först ett år, sen ett år till. Det var Sommarmusik i Galtström med Jill Johnson och Anna Bergendahl. Jill Johnson är min favoritartist, och Anna Bergendahl lyssnar jag gärna på. Evenemanget innebär att man sitter på en gräsmatta och har picknick med sig under konserten. En härlig sommarkväll!

En annan plan som jag hade var att börja semestern med att läsa en bok som jag fick från sonen när han kom hem: The Island of Missing Trees av Elif Shafak. Och det gjorde jag i fredags, så smakbiten kommer från den:

I believe one reason why humans find it hard to understand plants is because, in order to connect with something other than themselves and genuinely care about it, they need to interact with a face, an image that mirrors theirs as closely as possible. The more visible an animal’s eyes, the more sympathy it will receive from humankind.
Cats, dogs, horses, owls, bunny rabbits, pygmy monkeys, even those toothless ostriches that swallow pebbles like berries, they all get their fair share of affection. But snakes, rats, hyenas, spiders, scorpions, sea urchins, not so much… Creatures with the smalles eyes or none at all do not stand a chance. But, then again, nor do trees.