Handling från det svenska förlagets hemsidaArtonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.
Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”.  U
ngar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

BokenVi, de drunknade av Carsten Jensen kom ut på svenska 2008.

Varför jag läste den: Ett spontaninfall, att ta en hyllvärmare att läsa som inte var spänning eller romance.

Vad jag tyckte om den: När jag köpte Vi, de drunknade för 20 kronor på Myrorna 2012, så var det enbart för att jag läst positivt om den, bl.a. hos Bokföring enligt Monika. En ren chansning alltså. Det var nog tur att jag visste så lite innan jag började läsa, för om någon beskrivit mer i detalj så hade jag inte trott det var något för mig. Tegelsten. Historisk fiktion. Sjömän, sjöfart och livet runt detta. Men ibland är det tur att man inte vet något, för Vi, de drunknade är en riktigt bra bok!

Jag gillar både språk, uppbyggnad och innehållet i Vi, de drunknade. Det är ett intressant berättarjag, ett anonymt ”vi” som tycks omfatta innevånarna i Marstal, i alla fall männen. Ett berättargrepp som känns unikt. Vi, de drunknade är i mångt och mycket männens berättelse, men gradvis så blir det klart för läsaren att kvinnorna är navet i Marstal. De överlever och finns kvar.

Carsten Jensen lyckas hålla min uppmärksamhet hela vägen. Vi, de drunknade tjänade på att jag läste den medan jag var hemma sjuk, jag kunde leva i boken. Det hade inte fungerat lika väl om jag läst korta bitar i taget. Mot slutet tappade jag lite koncentrationen, och det berodde främst på att det var ett antal karaktärer som dök upp som jag hade svårt att förstå mig på. De var i grunden så förbittrade och tomma, eller kanske t.o.m. onda. Annars är karaktärerna väl tecknade, och levande. Vi, de drunknade utspelar sig under en lång tidsperiod, och det är många karaktärer, men det var aldrig svårt att hänga med. Något jag saknade var en illustration över alla relationer, både släkt och vänskap, ibland var det svårt att hålla reda på.

Det är svårt att beskriva handlingen i Vi, de drunknade. Det är ett modernt epos, en krönika över mänskligheten och vår relation till naturen. Det fascinerar utan att jag alls kan sätta ord på varför. Men jag rekommenderar den.

Bloggat om boken har exempelvis Bokföring enligt Monika

Betyg: 4+

Mer info:
Förlag: Månpocket
Sidor: 710
Betyg på Goodreads: 3,90 baserat på 81 987 betyg
Hur jag fick tag på den: Hyllvärmare
Utläst: 31 mars 2022