33-åriga Miira studerar till lärare på universitetet, praktiserar på ett gymnasium och jobbar i en mataffär för att få livet att gå runt. Sin egen förortsuppväxt har hon försökt förtränga – nu vill hon utbilda elever och skicka dem mot framtiden som belästa bazookas. Men varför får de inte lära sig att bli lärare på lärarutbildningen? Där snackas för mycket om kungar och andra gubbar, alldeles för lite om omvärlden och ingenting om hur man planerar en lektion. Samtidigt kommer det fram att Miiras 15-åriga dotter Nova är mobbad i skolan av både elever och lärare. Nova mår allt sämre, och Miira börjar desperat slåss för sitt barns rätt till respekt. För Novas liv och överlevnad.

De unga vi dödar av Eija Hetekivi Olsson hade recensionsdatum 9 augusti 2021.  Eija Hetekivi Olsson är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön. Hon har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde, innan hon läste in gymnasiet på komvux och utbildade sig till lärare. Hon debuterade 2012 med Ingenbarnsland och gav 2014 ut, tillsammans med fotograf Jerker Andersson, Fuck skolan, en samling röster från elever i nian. De unga vi dödar är hennes tredje roman, och den tredje och avslutande boken om Miira.

När jag läste Ingenbarnsland 2012, den första delen om Miira, så blev jag helt tagen av språk och innehåll. Andra delen, Miira, kom 2016 läste jag även den och tyckte mycket om den. Därför blev jag mycket glad när jag såg att det skulle komma en tredje del, och ännu gladare när den kom från förlaget.

De unga vi dödar är en tragisk och gripande berättelse som drabbar mig som läsare hårt. Eija Hetekivi Olsson har en unik berättarröst, som inte liknar något annat jag läst. Huvudpersonen Miira har ett eget konstruerat språk som är mycket bildligt och talande. Det är imponerande hur genomgående det är genom hela berättelsen, och hur det är en integrerad del av Miiras personlighet. Ord som paniksprang, hemmahittapå, hörselkontrollerade, inkräktarirriterat osv. Ord som är lätta att förstå, men som skapar en alldeles egen språklig rytm, och en alldeles egen karaktär. Språkligt så tillkommer i De unga vi dödar tillkommer också de talspråksformulerade mess som Miira och Nova utbyter och när Nova pratar är det hela tiden skrivet som talspråk.

Jag tyckte mycket om språket i de första böckerna i trilogin, men det var svårt för mig att komma in läsandet i De unga vi dödar. Det gick inte att läsa den på vardagkvällar, utan att köra fast, och det var först när jag hade längre lästid och var piggare som jag kom in i boken, och det var mer än halvvägs. Miira är en fascinerande karaktär, och hennes styrka är imponerande. Men i De unga vi dödar så får hon ett maniskt drag när hon ska hantera allting. I synnerhet så yttrar det sig när hon pluggar, och hon kastar sig mellan avancerade begrepp som hon läser, väver in det i sina tankar, och det är svårt att hänga med för mig som läsare som inte känner till den här typen av litteratur.

De unga vi dödar är en pamflett att vi måste på allvar göra något åt den svenska skolan. Bilden som Eija Hetekivi Olsson tecknar är desperat och uppgiven, men också en uppenbar uppmaning till politiker, föräldrar och lärare, att vi har ett grundläggande problem. Miira, vars skolgång beskrivits i de två tidigare böckerna, har alltid känt sig utanför, med sämre förutsättningar att klara skolan, och utan vuxna som trott på henne. Ändå har hon tagit sig ända vägen till universitetet, där hon studerar till lärare. Lärarutbildningen beskrivs med en satirisk ton som helt världsfrånvänd, och utan att ge studenterna de verktyg de mest behöver. Miira går ut på VFU och möter en klass teknikelever som hon försöker få studiemotiverade, och som visar sig sitta inne med engagemang som inte synts tidigare. De har gett upp, och frånvaron är hög, liksom antalet underkända. Miiras dotter Nova går i högstadiet, och visar sig såsmåningom vara mobbad. När Miira försöker få skolan att hjälpa till så möts hon av ett kompakt motstånd, lärare som inte vill se konflikter, rektorer som gömmer sig bakom handlingsplaner och dokument, och som skyller allt på Nova. Jag känner igen delar av beteendet, och jag får så ont i magen att det är svårt att läsa vidare. Det är som att se en katastrof närma sig utan att kunna göra något åt det.

De unga vi dödar är tung läsning utifrån ämnet som den behandlar, och Eija Hetekivi Olssons sätt att närma sig ämnet brutalt och ärligt. Hela boken ger mig en uppgiven känsla och jag vet inte hur jag ska komma ur den och göra en insats som betyder något i verkligheten. Författaren själv säger att boken ska vara ångestframkallande. Det har hon lyckats med.

Personligen tycker jag De unga vi dödar är den svagaste delen i en stark trilogi. Miira som vuxen, inklämd i en mall som ska passa, som slängs mellan olika världar, gör berättelsen ryckig. På något sätt saknar jag den unga Miiras jävla anamma. Det finns där, men den vuxna Miira är tragiskt nog mer överkörd av samhället på många sätt.

Eija Hetekivi Olsson är en författare att hålla ögonen på. Och läs den här trilogin! Själv funderar jag på att läsa om den vid tillfälle för att få en helhetsbild. Nu är jag ju dessutom ännu mer nyfiken på Göteborg med omnejd.

Omdöme: Fascinerande och deprimerande bild av svenska skolan och hur den behandlar våra unga.
Betyg: 4

Förlag: Norstedts
Sidor: 311
Betyg på Goodreads: 3,33 baserat på 3 betyg
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst 4 september 2021.