Här är en summering av film och TV-serier som jag sett augusti 2021. Några kommentarer och tankar om hur jag upplevt filmen eller serien. I titeln länkar jag till IMDB-sidan (eller annan sida om filmen inte finns på IMDB) om man vill veta mer om handlingen.

Serier:

Kuromukuro, säsong 1
Såg med maken och dottern på Netflix

Kommentarer: Dottern var hemma under sommaren, och vi passade på att se en av serierna som hon brukar titta på själv tillsammans med henne.

Japansk anime är ingenting jag brukar titta på, och det lilla jag känner till om det är vad dottern har berättat. Så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Vi såg den dubbad till tyska med engelsk text (precis som dottern brukar göra) och det blev ju också en upplevelse. Mina känslor för Kurumukuro är blandade. På ett sätt gillar jag den, på ett annat sätt så blir den… för mycket? Deras sätt att prata är rätt överdrivet (men vi såg den dubbat som sagt var), det känns minst sagt onaturligt. Fast det är ju tecknat och ingen ”naturlig” historia så det gör inte så mycket. I början var den rätt förvirrande, jag förstod inte riktigt vad ”ogre” var och en hel del i intrigen var märkligt. Det är många slagsmålsscener med något som känns som Transformers. Jag föredrar scenerna från skolan. Efterhand var det ändå en viss underhållning att se Kuromukuro och det var mysigt att titta tillsammans.

Betyg: 4,5/10

Never have I ever, säsong 1 och 2
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: När säsong 2 kom på Netflix så började vi se säsong 1 tillsammans (maken hade sett den innan, men inte jag) och sen direkt efter det säsong 2.

Never have I ever är en charmig serie, med korta avsnitt som var lätta att titta på (oftast 2 per kväll). Alldeles i början så tyckte jag det balanserade på gränsen till att vara lite fördomsfullt, i synnerhet mot indisk kultur, men det är så kärleksfullt tecknat med en självdistans att jag charmades. Den är också löst baserad på en av skaparnas uppväxt, hon är själv indisk-amerikansk. Egentligen är huvudkaraktären Devi inte så sympatisk på det sättet att hon mest tänker på sig själv. I alla fall är det så det verkar till att börja med.

Never have I ever är en ungdomsserie, med en del komiska inslag, men ser man bakom ytan så handlar den mycket om att hitta sin identitet, för alla inblandade. Ungdomarna i serien brottas med förväntningar från omgivningen, kulturkrockar och frågor om attraktion och sexuell identitet.

Det finns flera karaktärer som jag gillar i serien, men lite extra förtjust blir jag i Devis terapeut. Hon är rak men med en hel del humor. Paxtons syster Rebecka är också bra, och där kan man säga att den skådespelerskan har haft en del fördomar som talat emot sig.

Det ska visst komma en säsong 3, som jag också vill se.

Betyg: 8,0/10 (bägge säsongerna)

The Chair, säsong 1
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: En serie som utspelar sig på ett universitet, där huvudpersonen blir prefekt på en engelskainstitution. Ja tack, den vill jag se!

Den här serien är det folk som pratar om i vår bransch, dvs universitetsbranschen. Även om det finns en hel del som skiljer universitetssystemet i USA och det i Sverige så finns det såklart visst underhållningsvärde att se den här. Och granska hur väl man tecknat det… Serien är 6 korta avsnitt som vi plöjde på tre kvällar.

Jag tycker The Chair var rätt underhållande. Det är en hel del som är överdrivet, men det finns också saker som är mitt i prick. Att leda en institution med akademiker, en blandning av sådana som en gång i tiden var storheter, och nu är ohjälpligt efter, och de nya unga progressiva. Hur Ji-Yoon ska balansera mellan sina kollegor och universitetets ledning, mellan studenternas förväntningar och kollegornas är intressant. Skådespelarna är av varierande kvalitet. Sandra Oh är bra, men för mig är hon Christina i Greys Anatomy.

Ibland tycker jag det slår över. De äldsta på institutionen tecknas med lite för mycket lyteskomik när de har inkontinensbesvär eller somnar på möten. En del schabblas också bort i någon form av romantisk komedi som inte blir komedi. Det blir för mycket drama mellan Ji-Yoon och professorn Bill som råkar i trubbel. Den scenen gjorde mig rätt upprörd, när Bill är sarkastisk och provocerande och hela studentgruppen tar en sak helt ur sammanhanget. Det ligger rätt nära debatten i Sverige, ska universiteten vara en arena för debatt och olika åsikter? Ska man kunna provocera som lärare?

Jag hade velat se ännu mer om Ji-Yoons balans som kvinna, ensamstående mor, sydkoreanskt ursprung i en miljö som är rätt heteronormativ.

Betyg: 7,5/10

Filmer:

Den oändliga historien
Såg med dottern och maken på DVD

Kommentarer: Vi har pratat rätt länge om att vi skulle se Den oändliga historien som dottern fick i present för många år sedan. I somras blev det äntligen av.

Det här är en filmatisering från 1984, och det märks, framförallt hur tydligt det blir att det är ”arrangerat”. Nu är det här fantasy så på det sättet gör det inte så mycket att det brister i att kännas verkligt. Samtidigt har jag svårt att engagera mig i historien. Vad som beror på tekniken och vad som beror på filmatiseringen är dock svårt att säga.

Det är för länge sedan som jag läste boken för att jag ska minnas. Men dottern som läst boken för några år sedan var mycket upprörd över att de skurit bort i stort sett hela slutet från boken, och de moraliska konflikterna som uppstod var helt borta. Historien blev helt enkelt något annat.

Betyg: 3,5/10

Giant Little Ones
Såg med maken på SVT Play

Kommentarer: Jag hade lust att se en film som berörde HBTQ-frågor och Giant Little Ones fångade min uppmärksamhet.

Giant Little Ones är en känslomässig och fint berättad historia som är väl värd att se. Jag tyckte skådespelarna var bra, i synnerhet Josh Wiggins som spelar huvudkaraktären. Frankys utveckling i filmen är tänkvärd. Stämningen är fin, och ungdomarna är bra tecknade. Även de vuxna, i synnerhet Frankys föräldrar, tecknas bra. Det finns tid att tänka efter när man ser filmen, samtidigt som jag inte upplever att det är lågt tempo.

Det finns en del lösa trådar i slutet av filmen som stör lite. Och egentligen förstod jag aldrig varför Ballas agerade som han gjorde, han hade ju inte behövt säga något alls?

Betyg: 7,0/10

Kate & Leopold
Såg med maken på HBO

Kommentarer: En romantisk komedi med flera år på nacken som vi inte sett? Med Meg Ryan? Det måste åtgärdas.

Filmen är från 2001, långt innan tidsresor blev vanligt i romantiska komedier på film eller i böcker (i alla fall tycker jag det får ta alldeles för mycket plats). Vanligtvis så är jag inte förtjust i just det greppet, men Kate & Leopold är en film av såpass bra kvalitet att jag kan överse med dess. Egentligen så undrar jag om jag någonsin blivit besviken på Meg Ryan? Tror inte det. Här är hon i alla fall riktigt bra i rollen, och ja, Hugh Jackman är bra också. De humoristiska elementen funkar och kärleken övervinner allt. Även en tidsresa.

Betyg: 7,5/10

Ondskan
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: Ännu en klassisk film, den här gången från 2003, som vi inte sett. Det hade vi lust att åtgärda.

Ondskan är så omskriven och välkänd, både boken och filmen, att jag var helt säker på att jag sett den. Men så var det inte. Det är en grym berättelse om pennalism på en internatskola och vad som händer när man inte accepterar det. Huvudpersonen Erik framställs som en hjälte, eftersom han inte accepterar pennalismen, men helt klart är att han har våldsamma drag (som i filmen helt verkar förklaras av hans styvfars beteenden). Det finns mycket som är sjukt i berättelsen, men filmen är välgjord och sevärd.

Betyg: 7,0/10

Summering: TV-serier finns det gott om att välja på (därmed inte sagt att det är enkelt…), men vi har lite idétorka vad gäller filmer. Så vi har som synes passat på att se en del filmer vi inte sett tidigare som har en del år på nacken. Nu är det bara jag och maken hemma, så systemet att vi turas om att välja lördagsfilmer som vi inrättade när barnen var små för att allas smak skulle få utrymme får vi se om vi låter vara kvar. Hittills har vi helt enkelt enats om vad vi ska se.