I januari 1967 flyter liket av en kvinna upp mellan isflaken i Svartån vid Örebro slott. Kvinnans namn var Mary Billbro och hon var tvångsintagen på sinnessjukhuset Västra Mark, en institution för ”sinnesslöa, asociala och sexuellt opålitliga kvinnor”.

Drygt 50 år senare börjar hennes barnbarn Eva Kulitz släktforska. Hon är fast besluten att gå till botten med händelserna kring Marys död. Men Eva är utsatt för dödshot. Hon är handläggare på försäkringskassan, och några av dem som nekas sjukpenning begår självmord, vilket väcker vrede och protester.

Kriminalinspektör Kristoffer Bark vid Örebropolisen börjar utreda hoten Eva utsatts för. Hans grävande leder honom tillbaka till mitten av förra seklet. Till de fruktansvärda gärningar som en gång utfördes på Västra Mark, och en kvinnohistoria som sträcker sig över fyra generationer.

Dansa min docka av Anna Jansson har recensionsdatum idag, 30 augusti 2021. Anna Jansson är sjuksköterska och debuterade 2000 med första delen i serien om Maria Wern och hennes kollegor, Stum sitter guden. I den serien har det kommit 22 böcker. Anna Jansson har också gett ut en Feelgoodserie om hårfrisörskan/äktenskapsmäklerskan Angelika Lagermark och en serie för barn om Maria Werns son Emil. Den första boken i serien Bergslagen Blå om Kristoffer Bark, Dotter saknad, kom 2019. Dansa min docka är tredje boken i samma serie.

Förutom att jag läst alla böckerna i serien om Maria Wern har jag också läst de två tidigare böckerna i Bergslagen Blå. När Dansa min docka kom blev jag glad, och den fick prioritet i läshögen.

Dansa min docka är en välkomponerad deckare med bra tempo. Den utspelar sig i en för mig välkänd miljö (Örebro med omnejd), den har karaktärer som jag är intresserad av att läsa om och mysteriet är skickligt uppbyggt. Många bra komponenter som gör att jag tyckte den var lättläst och en bok jag gärna plockade upp. Hade jag inte varit dels på resa, och dels varit så trött några dagar efter jobbet så hade jag antagligen sträckläst den på väldigt kort tid.

Som jag skrivit om på bloggen så brukar vi hälsa på släkt i Örebro varje sommar, och har så gjort sedan barnen var små. Det gör att många av miljöerna är välkända, och jag förstår hur karaktärerna rör sig. Det är ett klart plus för att få den rätta känslan och stämningen. Redan på första sidan så är det väldigt välkända miljöer för mig just i år som jag skrev om i En smakebit på søndag. Miljöbeskrivningarna väcker mitt intresse, och google maps används rätt flitigt för att lära mig ännu mer om omgivningen än jag kunde sen tidigare. Det här bidrar definitivt till en positiv upplevelse av Dansa min docka.

En av Anna Janssons styrkor som författare är hur hon på ett intressant sätt väver in fakta, ofta kopplat till något nutidsfenomen, och det är alltid med en grund i god research. Det som i Dansa min docka handlar om Västra Mark i Örebro där man tvångsintog in kvinnor på lösa grunder är skrämmande läsning. De kategoriserades som ”sinnesslöa” och kunde t.ex. klassas som ”sexuellt opålitliga”. Fruktansvärt och historiskt intressant (finns litteraturtips i boken, på nätet kan man hitta en del här). En del lever tyvärr kvar än idag vad gäller kvinnosynen, något som Anna Jansson också väver in. Vårt system med sjukersättningar, och den djungel som möter personer som mår dåligt, finns också som en del av berättelsen. Försäkringskassan får sig en släng, men jag är glad att det faktiskt inte är de enskilda handläggarna utan systemet och möjligheterna för dem.

Dansa min docka är snyggt uppbyggd med olika karaktärers röster, och olika tidslinjer. Ett ganska vanligt drag, nästintill utslitet, i deckare men jag tycker Anna Jansson behärskar det väl. Texten är lättläst, men ibland upplever jag dialogen (och när karaktärerna ”tänker” i fulla meningar) som stolpig.

Karaktärerna känns intressanta, och även om det är en udda samling karaktärer så upplever jag att det är en grupp med problem som finns i de flestas omgivning, där en har en pressande familjesituation, en annan förmodligen en diagnos, en tredje har förlorat sitt barn. Än så länge finns det ingen missbrukande eller brottslig polis, som är alltför vanligt i dagens deckare. Karaktärerna är också fräscha på det sättet att jag fortfarande vill lära känna dem mer. Än så länge är de mer perifert inblandade i mysterierna, dvs inte mer än man kan tänka sig genom gemensamma bekanta eller släktingar. Kristoffer Barks agerande privat är det enda jag har svårt för, men på sätt och vis utvecklas han också.

Jag gillar serien Bergslagen Blå, och Dansa min docka är den hittills bästa. Förhoppningsvis är nästa del inte så långt bort!

Omdöme: Välkomponerad deckare i Örebromiljö, där dagsaktuella och historiska händelser vävs ihop.
Betyg: 4

Förlag: Norstedts
Sidor: 364
Betyg på Goodreads: 3,44 baserat på 32 omdömen
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 19 augusti 2021