Handling från Goodreads: Tänk att du en dag får en dagbok av din dotter. Hon är drygt tjugo år gammal och nyfiken på hur det egentligen är att vara femtio. Du lovar att du ska skriva, åtminstone någon gång i veckan. Men vad finns det egentligen att skriva om? Hur spännande kan det vara att följa en femtioårig kvinnas liv i Göteborg?
Det blir mot alla odds ett fullspäckat år – som innefattar både livsbejakande vinkvällar i Göteborg och meditationsläger på Österlen. Klimakterievallningar och läkarjobb på Sahlgrenska. En trygg sambo och en tjugo år yngre (skitsnygg) AT-läkare. Och så var det det där med relationen till mamma och syrran … Det är inte helt okomplicerat att vara mitt i livet.

BokenDagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert kom ut i januari 2021.

Varför jag läste den: I sommar har vi varit två gånger i Göteborg eftersom vår son flyttade dit. Andra gången ville jag läsa något som utspelade sig på plats. Eftersom jag nyss hade läst vad Bokföring enligt Monika tyckte om Dagboken jag aldrig skrev valde jag den.

Vad jag tyckte om den: Dagboken jag aldrig skrev är en underhållande feelgood som passade perfekt att läsa i Göteborg, även för en person som inte kunde så mycket om stan. Jag löste det såklart genom att titta på kartor på mobilen och också titta på en del bilder för att få en känsla för miljön. Det gjorde att jag nu har lite bättre koll på var en del saker ligger än tidigare. För det är en hel del miljöreferenser (restauranger, träningsställen, bostadsområden osv) i Dagboken jag aldrig skrev, vilket kan vara både en fördel och en nackdel, beroende på smak.

Jag är 50+ och har gått igenom klimakteriet. Det bidrog antagligen till att jag tyckte Dagboken jag aldrig skrev var bra och på sina ställen så underhållande att jag skrattade högt. Och det händer inte så ofta. Men har man varit i en liknande situation och en författare som Jessika Devert lyckas formulera det på ett så ironiskt och träffande sätt så blir det underhållande. Betydligt mer underhållande än när det hände… Jag undrar dock hur den landar hos personer som inte är kvinnor i en viss ålder? Hur roligt är det att läsa om vallningar och torra slemhinnor? Vansinnigt kul tycker jag, men hade mitt 24-åriga jag tyckt det? En beskrivning som jag också tyckte var riktigt underhållande var beskrivningen av kulturtanter.

Dagboken jag aldrig skrev är en vardagsbeskrivning. Det händer saker, men inte mer än det gör i en vanlig persons vardag. Och det räcker alldeles utmärkt för att det ska bli en läsvärd bok. Man behöver inte kasta in en massa forcerade händelser, som en del författare gör. På det här sättet ökar igenkänningsfaktorn.

Jag tycker om huvudkaraktären och hennes inställning till livet. Beskrivningen av relationen till sambon är fin, och något som sällan brukar beskrivas så bra. En sund relation mellan två vuxna människor, som ser varandra. Däremot är jag inte så förtjust i historien om AT-läkaren. Relationen till och funderingarna om styvsonen känns realistiska och bra beskrivna. Hennes relation till sin mamma och syster förstår jag inte, eller snarare så begriper jag inte hur hon kan avfärda dem bägge två. Det är som att något fattas, någon bakgrund som man som läsare inte har.

Dagboken jag aldrig skrev var en positiv överraskning, och jag läser gärna mer av Jessika Devert. Sen vill jag såklart också läsa mer (kanske av andra författare?) om Göteborg.

Betyg: 4

Mer info:
Förlag: Printz Publishing
Sidor: 276 sidor
Betyg på Goodreads: 3,29 baserat på 132 betyg
Hur jag fick tag på den: Book Beat
Utläst: 4 augusti 2021