Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Handling från förlagets hemsida: Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för henne.
Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.
Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.
Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar.
Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com
Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.

Boken: Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg kom ut i mars 2021

Varför jag läste den: Je m’appelle Agneta är nominerad till Årets bok 2021. Jag har tidigare läst en bok av Emma Hamberg och blev nyfiken på den här. Nilmas bokhylla lottade ut den på Instagram och jag hade turen att vinna den. Vi bokcirklade om den tillsammans den 6 juni.

Vad jag tyckte om den: Je m’appelle Agneta är en lättläst och fin historia. Jag tycker om Emma Hambergs sätt att skriva, det är en lättsam och personlig ton som gör karaktärerna och berättelsen varm och naturlig. Det är en berättelse om livsglädje och att tro på sig själv. Jag tycker om karaktären Agneta trots att jag ibland inte alls begriper mig på henne. Det är hon som står i fokus och det här är hennes berättelse. Je m’appelle Agneta är feelgood.

De andra karaktärerna spelar visserligen roll för historien, men jag tyckte inte riktigt jag lärde känna dem. De blev mer statister i Agnetas liv. Hennes man Magnus tecknas verkligen inte på något smickrande sätt, och blir en karikatyr av män. Att börja ett förhållande med att man inte är sig själv är ingen bra start, men lite svårt har jag att förstå att man med så olika värderingar fortsätter att hålla ihop. Einar är fint tecknad, och hans demens beskrivs på ett realistiskt sätt. Men trots detta så tar jag honom inte till mitt hjärta på det sätt som berättelsen bäddar för.

Början av boken utspelar sig i Sverige innan Agneta bryter upp. Personligen så tycker jag att många av Emma Hambergs beskrivningar av svenskt arbetsliv och kultur är mitt i prick vilket fick mig att småskratta. Jag hade gärna läst mer av det slaget. Livet i Frankrike beskrivs målande, men ibland blir det lite för överdrivet, men inte direkt jobbigt. Kulturkrockar är inte alltid lätt att beskriva, men det finns en värme i Je m’appelle Agneta som tar bort det mest pinsamma.

Det var intressant att diskutera den i vår bokcirkel, där andra deltagare lyfte frågor kring karaktärerna, att leva med en dement person, beskrivningen av Agneta mm. En av flera saker som jag inte tänkt på var att Agneta och jag är i samma generation och har (eller ska just få) utflugna barn, så en del går att förstå.

Som jag förstod det så kommer det också en uppföljare såsmåningom. Kanske läser jag även den. Mer av Emma Hamberg vill jag i alla fall läsa.

Betyg: 4-

Mer info:
Förlag: Piratförlaget
Sidor: 310
Betyg på Goodreads: 3,88 baserat på 451 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny, vunnen i utlottning
Utläst: 27 maj 2021