Från förlagets hemsida: Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De har inget gemensamt, men när deras särbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap. Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen. Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla. 

Sockerormen av Karin Smirnoff kom ut 27 april och hade recensionsdag igår, 18 maj 2021. Karin Smirnoff är en svensk författare som debuterade 2018 med Jag for ner till bror, som var den första boken om i trilogin om janakippo. Sockerormen är hennes fjärde bok.

Jag tillhör de läsare som blev helt tagen av Karin Smirnoffs trilogi om janakippo, och när jag såg att hon skulle komma med en ny så visste jag att jag ville läsa den. Därför blev jag glad när förlaget skickade ett recensionsexemplar.

Sockerormen berör och gör ont. Den är oerhört svår att skriva om. Stundvis när jag läste den så kände jag att den var för stark och obehaglig för att läsa. Jag fick pausa, andas, undrade om jag skulle fortsätta. Samtidigt så brukar jag säga att man inte ska backa för att läsa om svåra saker, det är så man tar vidare och förändrar. För som läsare har jag lyxen att lägga ifrån mig boken och komma undan. Det har inte barnen i Sockerormen. Mitt problem är snarare att jag inte vet hur jag ska härbergera känslorna som Sockerormen väcker, och hur jag ska kunna ta det här vidare, förändra eller göra något konstruktivt. Det är fiktion, men tyvärr är det ju ändå inte det. Barn utnyttjas av vuxna varje dag, och det är något jag aldrig kommer att kunna begripa. Men vi måste ändå kunna prata om det.

Språket i Karin Smirnoffs böcker om janakippo är säreget, både i rytm, grammatik och hur hon bildar ord. Efter en inital chock för mig som grammatikpolis så uppslukades jag fullständigt av sättet att skriva och rytmen. Språket i Sockerormen, både liknar och skiljer sig från de tidigare. Det är inte fullt lika säreget vad gäller grammatik och ordbildande. Men det korthuggna, som lämnar utrymme för tolkningar och känslor, finns kvar. Ordbildningarna kommer ibland. Det som främst är kvar är rytmen, som drar mig som läsare in på ett hudlöst sätt. Det gör att jag inte har något skydd för de känslor boken väcker. Berättarstilen är också unik med sina vindlingar mellan det orealistiska, en fantasivärld med liknelser, för att hantera den hemska verkligheten. Rytmen i boken kopplas tätt ihop med musiken. Musiken som blir barnens sätt att uttrycka det som de inte kan sätta ord på. Men också det där de är starkare än de vuxna, och på så sätt blir ett hot.

Karaktärerna i Sockerormen är det som bär hela boken, och de är på många sätt speciella och egna. Jag blir så arg och frustrerad på de vuxna i berättelsen. Inte bara att de inte ser, agerar eller finns där (med ett undantag), de är rent destruktiva och låter det gå ut över barnen. Som Anitamamman agerar – ja, man är redo att säga att vissa människor förtjänar inte barn. Hennes egoism skapar den otrygghet som Agnes bär på hela livet. Från första stund får Agnes vara den vuxna i deras förhållande. Frank Leide – ja, det är klart att det är en person som man tycker oerhört illa om. Sen kommer det bitar där hans beteende ska förklaras, och i ärlighetens namn så är jag kluven till det. Visst är det något som gör bilden mer komplex, och det blir inte lika enkelt att fördöma, men i grunden har jag svårt att se att någon enda förklaring håller. Att spana in de här sårbara barnen som söker en förälder, att använda sig av den tilliten för att sedan svika den på värsta tänkbara sätt, det är svårt att se något värre.

Den 10 maj diskuterade vi boken i Vängåvans litterära sällskap. Det var intressant att höra de andras upplevelser. Vi kom mest att prata om vad man som medmänniska tar med sig från att ha läst boken, och erfarenheter från verkliga livet när man mött barn som far illa. Språket, sättet att låta ett barn tala från spädbarnstiden och faktiskt ro det i land. Musikens roll pratade vi om, och hur var egentligen slutet av boken? Mer om samtalet kan ni läsa hos Eveline.

Karin Smirnoff har sagt i intervju att hon antagligen kommer med en uppföljare, där vi får möta de här personerna i vuxen ålder. Jag tror inte det kan finnas lyckliga slut, men ändå vill jag veta hur det går för de här barnen.

Bloggat om boken har och dagarna går

Omdöme: Säreget, utmattande och utmanande om barns utsatthet och vuxnas grymhet.
Betyg: 5-

Förlag: Polaris
Sidor:
Betyg på Goodreads: 4,26 baserat på 123 omdömen
Hur jag fick tag på den: Recensionsexemplar
Utläst: 5 maj 2021