Här är en summering av film och TV-serier som jag sett april 2021. Några kommentarer och tankar om hur jag upplevt filmen eller serien. I titeln länkar jag till IMDB-sidan (eller annan sida om filmen inte finns på IMDB) om man vill veta mer om handlingen.

Serier:

Country Comfort, säsong 1
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: Country musik i en serie som ser ut att vara feelgood. Klart den ska ses.

Country Comfort är en märklig upplevelse, och det är inte lätt att skriva om den. En bit in i första avsnittet så sitter jag fortfarande som ett frågetecken och undrar när den riktiga serien ska börja. Country Comfort är nämligen upplagd som en sitcom från 80-talet. Ni vet Cheers, Cosby Show, ja listan kan göras oändlig. Där det är en scen uppbyggd där skådespelarna agerar (ja, väldigt tydligt agerar) och det finns en livepublik som skrattar på givna ställen. Det är noll verklighetskänsla utan mer som ett teaterstycke. Så har man valt att göra en serie 2021. Det är helt obegripligt.

I Country Comfort hamnar en ung tjej hemma hos en familj med en ensamstående pappa och fram barn när hon kör vilse under ett oväder. Vips så blir hon den nya barnflickan. Till fem barn, vilket det är ett, möjligen två som inte skulle kunna klara sig utan barnflicka. Men vid det här laget har vi lämnat all realism. Känns konceptet igen? Jodå, The Nanny, också en gammal sitcom. Tyvärr så räcker heller inte skådespeleriet, i synnerhet inte hos huvudkaraktären.

Finns det något jag gillar med den här serien, som vi trots allt såg alla avsnitt i. Ja, alltså när de sjunger är det lite småmysigt. I ett avsnitt får vi en riktig country artist, LeeAnn Rimes (efter lite googlande ser jag att hon IRL är gift med skådespelaren som spelar pappan i serien!). Några av barnen är på ett överdrivet sätt ganska charmiga (och bättre än de vuxna). Och ibland kan man behöva småfnissa åt något som inte är särskilt bra. Men har viss charm.

Betyg: 2,5/10

Dröm, säsong 1
Såg med maken på SVT Play

Kommentarer: Efter Country Comfort behövde vi något helt annat. En serie på SVT Play kanske, det brukar ju vara kvalitet.

Dröm är en serie som tydligen kom 2019 men som vi helt missat. Andra säsongen har just kommit (men inte när vi såg den i början av april). Avsnitten är ca 15 minuter långa, så den här plöjde vi på två kvällar.

Jag gillar själva storyn i Dröm, där några ungdomar får tag på något som gör att de ofrivilligt får förmågan att drömma om framtiden. Det som de upptäcker är på många sätt katastrofalt, och de beslutar sig att i nutid (som barn) förhindra det katastrofala som händer. Vissa scener är riktigt bra, men samtidigt är det en del som känns som man inte tänkt igenom hela vägen, och det är mycket som blir märkligt. Skådespelarna är riktigt bra, inte minst med tanke på att de unga tonåringar.

Det är mycket som är oklart när säsongen är slut. Vi har just börjat se säsong 2. Avsnitten är ju så korta.

Betyg: 4,0/10

Vad som än händer, säsong 1
Såg Netflix med maken

Kommentarer: Vad som än händer (eller Firefly Lane som den heter i original) är en filmatisering av en bok av Kristin Hannah. Det ensamt räckte som orsak att se den. Sen handlar den om vänskap mellan två kvinnor vilket lockade mig.

Vad som än händer handlar om Tully Hart och Kate Mularkey, som lär känna varandra när de är ca 14 år och Tully flyttar in i grannhuset till Kate. Det är en vänskap som kommer att betyda oerhört mycket för dem båda, kanske mer än deras egna familjer. I serien får vi omväxlande se Tully och Kate i skolålder, på 80-talet när de börjar jobba, i ”nutid” (2003?) samt några scener ur en framtid.

Det finns mycket jag tycker om med Vad som än händer. Först och främst tycker jag att skådespelarna Katherine Heigl och Sarah Chalke är suveräna bägge två. Heigl som den tuffa Tully som under ytan är skadad och sårbar. Chalke som den vimsiga pratsamma Kate som under ytan är den starka. De är sina karaktärer, och jag tror på dem fullt ut. Sen tycker jag Vad som än händer är en realistisk och bra berättelse om vänskap mellan kvinnor som inte går ut på att vi förstör och elaka mot varandra. Visst blir de besvikna på varandra, och allt är inte gulligt och fint, men man går inte på den negativa schablonbilden. 80-talsscenerna gillar jag för att de är just från 80-talet 🙂 Det som händer Tully mot slutet av serien är verkligen tecknat med känsla och man backar inte för det svåra.

Något negativt? En del scener drar man ut på, och ålderssminkningen på en del av karaktärerna är helt bedrövlig. Vad jag förstår så skiljer sig filmatiseringen mycket från boken, men jag har inte läst boken. En till säsong verkar planerad med tanke på slutet.

Betyg: 8,0/10

Filmer:

Love, guaranteed
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: Vi kände för feelgood en kväll, och valde Love, guaranteed.

Love, guaranteed saluförs som en romantisk komedi och det håller jag med om. Den är romantisk och charmig, och ger den rätta feelgoodkänslan. Det finns en viss varm humor, i synnerhet vad gäller Susans kollegor som tillsammans med henne kämpar för att hålla den lilla advokatfirman flytande.

Är den realistisk? Nej självklart inte. Inte på något plan. I synnerhet inte vad gäller fallet där Nick vill stämma den stora firman som utvecklat appen Love, guaranteed och för det anlitar Susan, en underdog på många sätt. Men spelar det någon roll för upplevelsen? Nej, det kan jag inte säga. Ibland behöver man det enkla, förutsägbara och mysiga som andas en tro på mänskligheten och kärleken.

Betyg: 6,5/10

Till alla killar – Nu och för alltid
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: När maken hade läst tredje boken så valde han den här som lördagsfilm. Vi har sett de två tidigare. Jag har bara läst den första boken.

Till alla killar – Nu och för alltid är en romantisk ungdomsfilm. Precis som i de två tidigare filmerna så ligger en hel del av charmen i Lara Jeans familj. Växelverkan mellan syskonen, och med pappan andas kärlek och respekt. Och en hel del humor. Pappan verkar vara en sådan där pappa som respekterar sina barn och ser dem för individer. Det är på något sätt befriande att Lara Jean och Peter har ett romantiskt förhållande som passar för deras ålder, att man inte pådyvlat dem ett mer vuxet förhållande. Sen gillar jag faktiskt slutet, hur Lara Jean fattar sina beslut. Det här är en bättre film än tvåan var.

Till alla killar – Nu och för alltid är smågullig och förutsägbar. Men det räcker bra.

Den här har Bokföring enligt Monika också skrivit om.

Betyg: 5,5/10

Wonder Woman 84
Såg med maken och sonen på Netflix

Kommentarer: Wonder Woman 84 var sonens val som lördagsfilm.

Först mindes jag inte ens att jag sett Wonder Woman filmen men det hade jag ju gjort. Det blir en hel del superhjältefilmer sedda, och det är en genre som jag ofta brukar gilla. Just Wonder Woman som karaktär har jag ingen direkt relation till.

Wonder Woman 84 utspelar sig, som titeln antyder, på 80-talet och det är en orsak till att jag på vissa sätt tycker filmen är underhållande. Det finns alla tidsmarkörer, och en del humoristiska scener, när man både nyttjar kunskap om 80-talskultur och att vi nu har ”facit” på en del saker som man inte hade då. Min favorit (i alla fall i början) är inte Gal Gadot som Wonder Woman utan Kristin Wiigs bikaraktär (eller är hon också en huvudkarktär?) som ofrivilligt genomgår en rejäl transformation. Boven, som spelas av Pedro Pascal är så bisarr att det är svårt att tro på honom (i synnerhet på slutet).

Filmskaparna öser verkligen på med extraallt mot slutet av filmen, och en del scener baxnar man över. Men det är ju ändå en superhjältefilm, så en del får man tåla antar jag. Men lite kortare och lite färre scener hade filmen tjänat på.

Betyg: 5,0/10

The Dig
Såg med maken på Netflix

Kommentarer: Den här filmen valde jag som lördagsfilm. En film om en arkeologisk utgrävning baserad på en bok om verkliga händelser kändes som min typ av film.

Förutsättningarna för en bra historia finns i The Dig men tyvärr så tycker jag den slarvas bort. Filmen börjar bra, när den självlärda arkeologen Basil Brown anlitas av Edith Pretty för att göra utgrävningar av något man tror är gravhögar på hennes mark i Sutton Hoo. Ralph Fiennes, som spelar Basil Brown, är en skicklig skådespelare, och stämningen är vacker. Jag är svag för det brittiska i film och litteratur och här får jag mitt lystmäte. Slutet är också vackert (och sorgligt).

Tyvärr så övergår fokus på själva utgrävningen till att The Dig handlar om i huvudsak två saker. Änkan Edith Prettys hälsa och hur det påverkar hennes unga son, och en förbjuden kärlekshistoria mellan två av de unga arkeologer (Peggy och Rory) som kommer för att hjälpa till med utgrävningen. Det är som att filmmakarna gjort två olika filmer och försökt få ihop det till en. Det är möjligt att boken är så också, den är tydligen skriven av en släkting till den verkliga Peggy. Jag hade velat se mycket mer om själva utgrävningen och fyndet som sägs vara ett av de mest spektakulära i nutida historia. Och att filmen hade fått kunna stanna kvar i det outsagda och finstämda, och inte bli en enkel kärlekshistoria.

Betyg: 6,0/10

Summering: April var en relativt vanlig månad i dessa pandemitider. Vi ser ett avsnitt TV-serie nästan varje kväll, och en film (eller två) på helgen. Med det får man vara nöjd.